Att glida på glas

Det har hänt något med mitt läsande. Jag har ingen ro att läsa. Jag fastnar inte. Sugs inte in i berättelsen. Fångas inte av resonemanget. Det är som att glida runt på en glasyta. Jag ser att det finns något därunder. Det finns djup. Men jag når inte dit.

Jag tänker och sedan tänker jag på vad jag tänker och inser att mina tankar blir allt märkligare. Den senaste tiden har jag sett flera filmer om vanföreställningar. A Beautiful Mind talar så tydligt om att man har det livet man fick. För mig betyder det att jag måste släppa taget om ångesten över hur mitt liv hade kunnat bli om allting hade varit annorlunda och istället försöka leva det liv jag har. Med det livets alla brister och med alla mina tillkortakommanden. A Beautiful Mind försöker säga att det kan bli ganska bra ändå. Och jag vill gärna tro på det.

Shutter Island lyckas förmedla skräcken och den totala utsattheten när vanföreställningarna slår till och gör det på ett sätt som jag aldrig sett tidigare. Jag går ifrån biografen och är fortfarande tveksam till vad som är vanföreställningar och vad som är verklighet.

En av mina favoritfilmer med Johnny Depp heter The Secret Window. Depp är en författare som förfaller i en stuga i skogen efter att han avslöjat hustruns otrohet och blivit utslängd från det gemensamma huset. I ensamheten i skogen faller han offer för sina egna fiktiva karaktärer.

Läsandet. Är det egentligen något annat än att tillfälligt ge sig hän åt vanföreställningar? Under läsningen tar jag plats i en annan tillvaro. Jag känner känslor som någon annan beskriver och tänkar tankar som någon annan formulerat. Finns det en gräns som inte får passeras? Kan den dagen komma då jag inte längre kan lämna den fiktiva tillvaron i boken och återkomma till mitt verkliga liv? Och beror det i så fall på en slags skörhet i min personlighet?

Jag glider omkring på glasytan. Jag insågt det när jag hittade Håkan Lindgrens recension av Orhan Pamuks Andra färger i UNT och på bloggen The Loser Jag läste recensionen flera gånger och insåg att jag förmår inte läsa böcker på det sättet längre. Jag glider över texten och snappar upp ett ord här och en mening där men jag kan inte ta tag och dra mig ner till den där virrvarret av tankar som finns under orden. Den där röran där mina tankar möter författarens tankar och andra läsares tankar. Den märkliga plats där nya tankar föds, om man har tur.

Jag vet när det hände första gången. Jag var precis  i starten av den process som skulle sluta med skilsmässa. Jag var fullständigt slagen till marken av lika delar skuldkänslor för att jag ämnade slå sönder mina barns familj och vardagsliv och skräck över att inte klara mig själv. Jag slogs i bitar. Klarade bara två saker: virka och läsa lättsmälta böcker av Marian Keyes. Läsandet var ett utmärkt sätt att hålla tankarna borta från det svåra. Jag flydde. Som en besatt.

Jag har haft nytta av den flyktmetoden flera gånger under de år som gått sedan dess. Ibland är livet helt enkelt så outhärdligt att man inte kan ta in allt det hemska på en gång. Men nu vill jag vända på tillvaron igen. Jag vill krossa glaset och dyka ner i reven därunder orden och meningarna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: