För blåslagna själar

Jag följer massor av bokbloggar, läser bokrecensioner i DN varje helg och på nätet varje dag. Och undrar ibland varför jag envisas med att producera ännu fler tyckanden om böcker. Det kommer ju ändå ingen och erbjuder mig 30 000 i månaden för mina oförglömliga texter.

Men så kommer det en bok som jag bara inte kan låta bli att skriva om. Trots att mycket redan sagts, och sagts bra. Som här i Maria Schottenius anmälan i DN Först tyckte jag inte om den alls. I lördags beklagade jag mig för min lillebror vid hans köksbord i Alingsås. Sa att jag förstår inte vad det är, alla dessa författare som kräks ur sig halvsmält byggmaterial och får det utgivet av etablerade förlag. Var finns förläggaren och redaktören som säger: ”Intressant, men hem och skriv om Jeanette”?

Men på måndag morgon blev jag tvungen att ändra mig via sms till lillebror: ”Morrn, måste bara dementera lite. Andra halvan av J. Wintersons bok var riktigt bra. Kanske inte litterärt men innehållsmässigt :-)” För här skiver hon om det hemskaste. Hur hon finner en person inuti sig själv som är så skadad att hon vill se Jeanette död för att själv få frid. Jeanette förstår att hon måste göra den sårade delen av sig själv mänsklig igen och hon skriver:

”Detta är den farligaste uppgift man kan ta på sig. Det är som bombröjning fast det är man själv som är bomben. Det är det som är problemet – det vedervärdiga är man själv. Det kanske har skilts av och illasinnat lever någonstans längst ner i trädgården, men det delar ens blodomlopp och äter ens mat. Om man misslyckas med detta går man under tillsammans med varelsen.”

Detta har jag alltid vetat. Man släpper inte ut sina demoner ostraffat. Man har ingen aning om vad de kommer att göra med en. Vilket inte betyder att det är bättre att ha dem inlåsta och kontrollerade. Det kräver till slut så mycket kraft och energi att man inte kan ha något annat liv än just detta. Men ibland säger människor aningslöst att demoner vissnar ner och dör så fort de kommer ut i ljuset. Det tror jag inte på.

Maria Schottenius skriver i DN att ”även om hon har klarat sig ur sin barndom med livet i behåll är själen blåslagen”

Jeanette Winterson har skrivit en bok för oss med blåslagna själar och plötsligt är jag djupt tacksam över den förläggare och den redaktör som såg att det fanns viktiga stråk av absolut sanning i denna röra av ord.

Annonser

One response to “För blåslagna själar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: