Felicia försvann

Felicia försvannJag får samma känsla när jag läser Felicia Feldts bok om sin uppväxt och sin mamma som jag fick när jag läste Jeanette Wintersons uppgörelse med sin barndom. I båda böckerna finns berättelser som bränner sig ända in till min absoluta mittpunkt. Felicia Feldt skriver om minnen som bekräftar den känsla hon verkar ha kämpat med under hela sitt vuxna liv; att hon och hennes syskon var med om saker som inga barn ska behöva uppleva.

Naturligtvis ska historierna berättas. Och jag är den förste att stå upp för varje människas rätt till sin egen berättelse vilket också innebär rätten att berätta sin historia högt.

Ändå känns det osmält. Precis som Wintersons berättelse. Osmält. Som en kaskad av minnen klädda i ord som bara sprutar ut och hamnar på boksidorna. Jag säger inte att det är fel. Men jag kan inte låta blir att fundera över vad det kunde ha blivit av Felicia Feldts historia om den hade förpackats på annat sätt.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: