Ingen plats för ett barn

IngenbarnslandUrkraft. Så tänker jag. Om Miira i Ingenbarnsland. Om de arga. De som vägrade anpassa sig. Som inte höll sig på sin plats. Som trodde att något annat var möjligt. Miira vill bli proffs. Tänker bli proffs. Förstår inte riktigt hur det ska gå till, bara att. Samtidigt förstör hon för sig själv hela tiden. För hon är så arg. Vägrar underordna sig och har ingen som kan visa henne vägen.

Jag undrar om hon lyckas med proffsplanerna. Eller om även hon trillar dit på någon kille och låter drömmarna försvinna bortom horisonten. Blir med barn, fortsätter städa trappor och gå i utslitna mjukisbyxor när 80-talet blir 90-tal.

Det fanns så många krafter som ville hålla oss på plats. Arbetarklasstjejerna som blev tonåringar på 80-talet. För jämnåriga killar och gubbarna på torget var vi horor. För lärarna hopplösa fall. För syokonsulenterna en möjlighet att leverera den egna skolans kvot av billig arbetskraft till vården och industrin. ”Har du toppbetyg? Jojo, men vården ger ju dig en säker inkomst. Där finns alltid jobb. Jag tycker att du söker till vårdlinjen:”

Vad är det som gör att tjejer som Miira ser igenom det där och säger ”nehej tack, jag tar den här vägen istället” medan det tog mig 40 år att komma underfund med hur det gick till när jag  lurades till underbetalt kroppsarbete trots att jag ständigt satt med näsan i böcker och klarade grundskolan utan att ens behövs anstränga mig.

Vi pratar om barnfattigdom idag men har svårt att definiera exakt vad det är. För inte är väl svenska barn fattiga som de svältande och föräldralösa barnen i utvecklingsländerna? Nej, det är en annan fattigdom vi pratar om. Den handlar om föräldrar utan arbete, föräldrar med förstörda kroppar, missbrukande föräldrar, misshandlade föräldrar, misshandlande föräldrar, smuts, billigt vin, trasiga tänder, skolor där lärarna har gett upp och flickor som redan vid tio års ålder lärt sig att beväpna sig för att för att inte blir överfallna och misshandlade, ute eller hemma.

Alla som undrar hur fattiga barn i Sverige har det, läs Ingenbarnsland. Sen kan vi börja fundera över vad vi kan göra åt det. För detta är inget vi löser med välgörenhet, tro mig.

Annonser

One response to “Ingen plats för ett barn

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: