Jättehemligt och jätteviktigt

Idag städade jag till Konflikt och lyssnade på Tim Weiner’s beskrivning av hur CIA förändrats under de år som kriget mot terrorismen pågått. Weiner var  tidigare korrespondent åt New York Times, men är nu historiker och författare till en bok om CIA.s historia, Legacy of Ashes, och såhär säger han i Konflikt:

Före 11 september 2001 var CIA en förvirrad organisation med demoraliserade  agenter och chefer som förgäves hade kämpat sedan  slutet på kalla krigets spionspel med att hitta nya uppgifter. Terrorattackerna gav CIA chansen att återuppfinna sig själv.

Det första man gjorde var att kalla in 45-åriga pensionerade cowboyspioner som sändes till Afghanistan för att hjälpa till att omkullkasta talibanregimen. Det var början på en dramatisk förvandling av CIA, från en underrättelsetjänst till en paramilitär organisation.

Jag fnissar lite, särskilt åt tanken på de pensionerade cowboyspionerna som rider mot Afghanistan i skymningen. Nej, förlåt, jag förstår att det här är allvarliga saker. Det är bara så svårt att inte fnissa åt jättehemliga och jätteviktiga agenter. Och vad går inte att gömma i saker som är jättehemliga och jätteviktiga?

Sweet ToothJag läste Ian McEwans Sweet Tooth för ett tag sen. Där är det engelska MI5 som inte riktigt vet vad de ska ta sig för efter kriget, i ett frigjort 60-tal där allt verkar flyta omkring utan styrning. Betalda författare, tänker man, kunde kanske vara en idé? För att uppmuntra kvalitativt skapande. Så kontorsråttan Serena får i uppdrag att söka upp och locka en utvald ung och lovande författare att skriva för staten. Fast det får han förstås inte veta. Serena uppger att hon arbetar för en fristående stiftelse med uppdrag att stödja lovande författare.

Jag gillar Ian McEwans sätt att skriva. Jag tror på det som händer. Jag går med Serena på Londons gator och sover med henne i det lilla hyresrummet. Jag följer med henne hem till katedralsområdet på landet, till mamma och till pappa biskopen. Jag känner hennes känslor och våndor i relationen med den unge författaren och jag är med och njuter av den frisläppta pubsamvaron tillsammans med  bästa vänninan.

Jag förstod dock aldrig riktigt vad MI5 föreställde sig att de skulle få ut av sitt frikostiga bidrag till författaren. De ställde ju inga som helst krav på hans författarskap. Men kanske var de helt enkelt bara precis lika förvirrade som CIA innan 2001.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: