Grand final i skojarbranschen

Jag tror att ungefär hälften av alla människor jag känner, kanske fler, har planer på att skriva en bok. Ja, jag är inte alls något undantag. Vi skämtar om våra halvskrivna romaner som ligger i skåp och byrålådor och som aldrig blir klara.

När jag läser Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen så undrar jag vad i hela världen det är vi strävar efter. Det finns inte mycket rofyllt skrivande i ett eget rum, inrett i vitt och med utsikt över vatten i den här romanen. Skrivandet är visserligen lustfyllt men sker som i en manisk dröm. Skriva går att göra överallt, ur vad som helst, på papper i spiralblock. Sen rivs papper ut, blir till buntar som skrivs ut på maskin, går iväg till förlag, säljs och renderar berömmelse, priser och pengar.

Det är Babba som skriver. Skriver och skriver. Sen tar Lillemor över. Skriver rent och föreställer Författaren. Låter sig beundras och prisas.

Nu är de båda gamla. Lillemor sitter säkert i författareliten. Men Babba verkar tycka att det är dags att avslöja bluffen. Hon skriver en roman om Lillemors liv, i Lillemors namn, och sänder ut den i förlagsvärlden.

Jag har nu följt Ekman halvvägs in i berättelsen och undrar om inte Babba och Lillemor i själva verket är samma person. Om det inte är två sidor av samma kvinna. Den som skriver och den som säljer det skrivna genom att visa upp en persona med ett tilltalande eller kittlande liv. Skrivandets personlighetsklyning.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: