Med skräcken som drivkraft

karin_boye_kallocain_storLeo Kall Framhärdar länge i sin tro på att han är med och bygger en bättre Välfärdsstat med sin nya sanningsdrog. Trots att han får höra fler och fler berättelser om hur människor i hemlighet drömmer om ett helt annat liv så blir han bara ännu säkrare på sitt uppdrag.

Här samtalar han med sin hustru och beskriver tankarna om att stifta en ny lag som ska göra det möjligt att åtala människor för stadsfientligt sinnelag med hjälp av den nya drogen:

Ur tankar och känslor föds ord och handlingar, hur skulle tankar och känslor då kunna vara den enskildes ensak? Tillhör inte hela medsoldaten Staten? Vem skulle då hans tankar och känslor tillhöra, om inte Staten de också? Hittills har det bara inte varit möjligt att kontrollera dem men nu är alltså medlet funnet.

När skräcken ökar

Användningen av kallocainet ökar fort och plötsligt är allt långt bortom Leo Kalls kontroll. Allt fler testas och befinns skyldiga och antalet angivelser ökar med rekordfart. Leo försöker resonera nyktert om utvecklingen med sin kollega och arbetsledare Rissen:

Angivelserna har ökat oavbrutet under de sista 20 åren, sa Rissen. Jag har det av polischefen själv. Men det behöver inte betyda att brottsligheten har ökat, sa jag. Det kan lika gärna vara lojaliteten som har ökat, känsligheten för var det ruttna finns.

Det betyder att skräcken har ökat, sa Rissen med oväntad energi. Skräcken? Ja, skräcken. Vi har gått mot allt strängare övervakning och den har inte gjort oss säkrare som vi hoppades, utan ängsligare. Med vår skräck växer också vår impuls att slå omkring oss, är det inte så? När ett vilt djur känner sig hotat, och inte ser någon utväg att fly, går det till anfall. Då skräcken smyger sig över oss, finns det inget annat att göra än att hugga först. Det är svårt när vi inte ens vet vartåt vi ska hugga, men bättre förekomma än förekommas. Lyder inte den gamla regeln så: hugger man tillräckligt tätt och tillräckligt skickligt kan man kanske rädda sig.

Leo får en bild av hur alla invånare kommer i rörelse, som myrorna i en stor myrstack, och kravlar på varandra för att vara den som anger först. Arbetskamrater anger varandra, hustrur sina män och män sina hustru. Och han börjar förstå vad det var för monster han har skapat.

Skräck är en märklig företeelse. Vem vill erkänna att man är rädd? Arg, kränkt, upprörd, till och med ledsen går bra. Men rädd? Nej. Ändå är vi väl det mest hela tiden? Rädda för att bli sjuka, skadade, nedvärderade, bortvalda, sårade. Rädda för att förlora och tappa ansiktet. Rädda för att avslöjas. Rädda för att skäras av från det viktigaste. Rädda för att dö.

Inte så att vi går och tänker på det varje minut. Då skulle tillvaron bli outhärdlig. Men en mäktig drivkraft. Karin Boyes Kallocain är en träffsäker beskrivning av ett samhälle där skräcken är satt i system. Vi vet att det har skett och att det sker. Men även i ett på ytan fritt samhälle, som vårt, är skräcken en betydande medspelare. Vad är det till exempel som får människor att slå så förtvivlat hårt och vilt omkring sig i det offentliga  samtalet?

Mina tidigare inlägg om Kallocain

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: