Jag borde ha blivit misstänksam

Och så levde de lyckligaJag tänkte att jag behövde något lättsamt. Som en kontrast till allt som är så förtvivlat allvarligt, seriöst, korrekt och eftertänksamt i mitt liv. Jag valde Lucy Dillons Och så levde de lyckliga. Den låg högt på Storytels topplista. Det borde antagligen ha gjort mig misstänksam.

Nu har jag gått fram och tillbaka till jobbet i en dryg vecka och retat halvt ihjäl mig på den genomskinliga historien där vännerna Anna och Michelle försöker få ordning på kärlekslivet.

Redan under första morgonens 17-minuterspromenad till Stadshuset förstår jag att under Michelles maniska inredningsintresse, som hon för övrigt omvandlat till en framgångsrik karriär, döljer sig en passionerad kvinna som egentligen inte vill något annat än att det ska komma en riktig man och skita ner hennes vackra hem så att hon blir förlöst.

Under samma morgonpromenad förstår jag att den unga Anna kommer att få sitt efterlängtade barn, trots att den tröge man hon gift sig med mest verkar ha varit ute efter skötsel av tvätten, hunden och hans tre döttrar.

Det ordnar sig på slutet, tänkte jag när jag klev in genom Stadshusets dörrar den där första morgonen. Och jag fick rätt.

Nu lyssnar jag istället på De fattiga i Lódz. Ett bättre val, känns det som.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: