Borde det ens vara tillåtet?

egenmäktigt förfarande mindreHerregud, sådär har jag också gjort. Vandrat utanför samma hus kväll efter kväll i hopp om att han ska komma ut genom porten så att vi ska ”råka träffas”. Jag minns särskilt en piprökande poet, tidigt 80-tal. Jag tror att han hette Lasse. Han upptäckte mig där i mörkret. Han sa åt mig att jag inte skull förnedra mig. Det var fruktansvärt förnedrande.

Lena Andersson väjer inte för några förnedrande känslor i sin Augustprisvinnande roman Egenmäktigt förfarande. Jag lyssnar på författarens egen inläsning. När jag städar, promenerar, lagar mat och tränar. Kan inte sluta.

På Augustprisets webbplats kan man läsa: ”Subjekt, predikat, objekt. Syntaxen må vara simpel, men Lena Andersson ger språkets vanligaste kärleksförklaring en betydelsefull inre grammatik. Romanen Egenmäktigt förfarande är en allvarsam lek där Ester och Hugo möts i ett tidlöst drama om passion och makt, frihet och förnuft, som författaren inte bara gestaltar utan rentav dissekerar. Med kärv humor och enastående precision blottlägger Lena Andersson förälskelsens systematiska självbedrägeri.”

Det är inte så roligt att läsa Egenmäktigt förfarande. Man kan till och med drabbas av ett visst missmod. Tänka att det är verkligen ingen idé att nära drömmar om tvåsamhet. Det är dömt att misslyckas. En av de två kommer alltid att ha makten och den andra kommer att vara maktlös, mer eller mindre. Och borde det egentligen ens vara tillåtet att förälska sig och förena sig fritt när följderna kan bli så katastrofala? När den försmådda slås till marken så hårt att hon inte klarar sitt vanliga liv utan förvandlas till enbart ångest och längtan? Romanens Ester är inne på samma spår i ett resonemang om hederskulturen som ett sätt att förhindra olyckliga historier mellan människor. Hon skriver en artikel som bland annat innehåller meningen: ”Vad det handlade om var att förmå människor att inte börja träffas alls, ifall den ena parten visste att han inget ville med den andra utan ämnade slänga bort henne.” Artikeln refuseras.

Men berättelsen är förfärligt bra!

Annonser

One response to “Borde det ens vara tillåtet?

  • Snart är jag måhända framme | Miranda läser

    […] Det är inte så roligt att läsa Egenmäktigt förfarande. Man kan till och med drabbas av ett visst missmod. Tänka att det är verkligen ingen idé att nära drömmar om tvåsamhet. Det är dömt att misslyckas. En av de två kommer alltid att ha makten och den andra kommer att vara maktlös, mer eller mindre. Länk till hela inlägget. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: