Ett pussel där varje bit har sin plats

Hundra år av ensamhet_storDet finns något djupt tröstande i Gabriel García Márquez mästerverk Hundra år av ensamhet. Fast det beror förstås på vad man är på för humör. Det är förgängligheten jag pratar om. Till familjen Buendía, i den lilla byn Macondo,  kommer nya barn i rasande takt. Vissa föds i familjen på vanligt vis, andra ramlar in genom ytterdörren med sina föräldrars ben i en säck, ytterligare andra dyker upp och visar sig vara manliga familjemedlemmars barn med avlägsna älskarinnor. Unga flickor kommer som brudar till huset och blir kvar långt efter makarna försvunnit på ett eller annat vis. En del växer upp. Andra dör unga. Men dör, det gör de i familjen Buendía. I sjukdomar, i barnsäng, i avrättningar, i galna projekt. Generation efter generation av urmodern Ursulas ungar föds, trasslar till sina liv och dör, förr eller senare. På mer eller mindre dramatiska vis.

Jag kommer att tänka på en annan berättelse jag läste en gång. Jag minns varken bok eller författare men den handlade om en man, en hantverkare under antiken tror jag, som av någon anledning hade fått evigt liv. Hans liv hade stannat i yngre medelåldern och nu satt han utanför sin verkstad på gågatan i staden och tillverkade något som han sålde. Kanske sandaler? Första åren var hans nya tillvaro underbar. Han såg sina jämnåriga åldras och dö medan han själv behöll sin ålder och sin styrka. Men efter ett par generationen beskrev han sin tillvaro som ett helvete. När en liten pojke kom för att lämna in sin pappas sandaler för lagning kunde mannen inte finna någon glädje i mötet. Allt han såg i den lille pojkens ansikte var den äldre, brutne man som pojken snart skulle vara. Hela tillvaron blev fullständigt meningslös när mannen bara kunde se livet som en kort vandring mot nedbrytning och död.

García Márquez tecknar en helt annan bild, trots att grunden egentligen är densamma. Ja, livet är en kort vandring mot döden och vandringen är ofta fylld med missräkningar, förluster, elände och sorg. Men när berättaren tar oss med upp en bit och låter oss skåda familjen Buendías historia ovanifrån blir bilden mäktig och storslagen. Ja, här finns gott om levnadsöden som vid en första anblick ser katastrofalt sorgliga ut. Men vilka är vi att döma? Mannen som låter sig förfalla i en smutsig verkstad där han tillverkar mängder av identiska små och väldigt svårsålda fiskar i rent guld, kan vi vara säkra på att han är olycklig? Kvinnan som avvisade den första mannan som visade intresse för henne i ungdomen och som sedan sörjer den förlorade kärleken resten av sitt liv som hemmadotter, är hennes liv bortkastat? Och Ursula, familjens urmoder, som ser sina ättlingar födas och dö i en aldrig sinande ström medan hon själv verkar oförmögen att dö trots att nästan alla hennes kroppsfunktioner stänger av, borde hon inte vara galen av sorg?

Det jag ser när jag följer med Gabriel García Márquez är inte meningslöshet utan mening. Framför mina ögon bygger han ett gigantiskt pussel och visar mig att varje bit har sin plats. Det är djupt tröstande.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: