Vi får inte välja våra hjärtan

steglitsanSteglitsan är en storslagen roman och ni som har berättelsen framför er är bara att gratulera. Ta er an den när ni har tid ty ni lär inte kunna lägga den ifrån er när ni väl har påbörjat läsningen. Följ den unge Theo Decker, lid med honom i hans sorger, sucka över de omogna val han gör, hoppas att det ska gå bättre vid nästa vägskäl och skänk då och då en tacksamhetens tanke åt det faktum att det var just konsthandlaren Welty som Theo råkade möta i kaoset den där dagen när han förlorade sin mamma i bomben på muséet. För utan mötet med den döende Welty hade Theo aldrig sökt upp den andra halvan av Hobart&Blackwell och utan Hobie och den unga Pippa hade saker och ting kunnat bli ännu värre än de nu blev. Låter det rörigt? Nåja, det kommer att klarna.

I romanens allra sista avsnitt är Theo en vuxen man och han har just varit ute på en resa där dramat kring det konstverk som gett romanen sitt namn får sin upplösning. Steglitsan är målad 1654 av den holländske konstnären Carel Fabritius och det var den målningen som Theos mamma ville se den ödesdigra dagen på muséet. Nu gör den vuxne Theo något slags bokslut och minns vad hans pappa, storspelaren, brukade säga: ”Ibland måste man förlora för att vinna”. Han skärskådar sig själv. Den han var, det som hänt, det han gjort och den han blivit. Och han slår fast:

…vi får inte välja våra egna hjärtan. Vi kan inte tvinga oss att vilja ha det som är bra för oss eller det som är bra för andra. Vi får inte bestämma vilken sorts människa vi är.

Jag läser stycket om och om igen och jag får tårar i ögonen för jag vet att han har rätt. Vi får inte bestämma vilkens sorts människa vi är. Detta komplicerar våra liv något alldeles förfärligt. Theo fortsätter:

Tänk om man råkar ha ett hjärta som inte är tillförlitligt? Tänk om hjärtat av sin egna obegripliga skäl med berått mod och i ett moln av obeskrivlig strålglans leder oss bort från hälsa, hemliv, medborgaransvar och starka sociala band och alla de icke ifrågasatta allmänna dygderna och istället för raka vägen mot ett vackert sönderfall, självdestruktivitet, katastrof?

Ja, tänker jag, hur ska man då hantera alla självhjälpsböckerna och livscoacherna som säger att man ska vara sig själv och följa sitt hjärta? Att livet är underbart? Inte så underbart väl, tänker jag. ”Ett bottenlöst hål av sjukhussängar, kistor och krossade hjärtan” säger Theo i sin avslutningsmonolog och jag är böjd att hålla med. Men även Theo kommer fram till någon slags försoning till slut och där påminner hans tankar om mina: Livet må vara mestadels skräp men man kan ju ändå kliva upp och ta en kopp kaffe.

 

Annonser

One response to “Vi får inte välja våra hjärtan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: