Kategoriarkiv: Biografi

Blanche och Marie gör mig sällskap på träningen

Marie Curie i labbet

Marie Curie i labbet

Jag började med Ett annat liv. Därefter tog jag itu med Kapten Nemos bibliotek och Liknelseboken. Just nu har jag sällskap på träningen av Blanche och Marie i boken Boken om Blanche och Marie – en kärleksaffär. Jag har helt enkelt fastnat hos P. O. Enquist. Jag rör mig in och ut i det här författarskapets vindlingar, fascineras av hur de olika berättelserna hakar i varandra och hur Hjoggböle och Västerbotten blir en slags flotte varpå berättelserna färdas.

I Liknelseboken återkommer författaren ständigt till sin misstanke om att han inte förmår skriva om kärleken. Ändå är det just om kärleken jag läser.

Berättelsen om Blanche Wittman och Marie Curie behandlar kärleken på så många olika plan. Kärleken till kallet och uppgiften men framför allt det allra svåraste, det som handlar om lust, beundran, rädsla och längtan efter en famn att vila i, någonstans att höra hemma. Marie tror inte på någon kärlek för egen del. Hon är, säger hon själv, frostskadad i själen. Uttrycket återkommer gång på gång och jag vet precis vad hon menar.

När Blanche tecknar ner sina minnen och sina iakttagelser om Marie, om sig själv, om de hysteriska kvinnorna hon levde med på mentalsjukhuset La Salpêtrière och om läkaren J M Charcot är Blanche en torso med huvud och en arm. Hon tillbringar sina dagar i en specialbyggd trälåda, amputerad på grund av de skador hon fått av att arbeta med de radioaktiva material som var Maries forskningsområde.

Jag är halvvägs in i berättelsen. Blanche redogör för Maries kärlekar och beskriver hur Maries make, Pierre Curie, blir överkörd av en hästdroska och dör. Hon skriver:

….och Marie gick in i den grå sinnesjukdom som är sorgen.

Jag vet också vad det innebär.


Den som ingen vill vara

Hon återkommer till det gång på gång.

På sidan 266 när hon har panik över att varje gång hon äntligen lyckas somna och få lite vila från det fasansfulla så dyker det upp någon på hennes trapp. Någon som välmenande kräver hennes uppmärksamhet och ropar Joyce? Joyce? Hon skriver:

Ljudet av mitt namn låter hemskt. Vid sådana tillfällen. För att vara Joyce är verkligen att vara Den som ingen annan skulle vilja vara

På sidan 303 har hon rest till Florida, inbjuden som föreläsare av det allmänna biblioteket i Sanibel Island.  När hon talar till invånarna, gör det som hon själv kallar för en perfekt imitation av sitt författarjag, kommer hon på sig själv med att leta i rummet efter någon som inte är där, och hon undrar om hon ska tillbringa resten av sitt liv med att söka efter någon som inte är där. Hon skriver:

Det känns som om jag saknar någonting påtagligt – en arm, ett ben. Eller som om delar av mitt ansikte har smetats ut och förvridits som i en mardrömslik målning av Francis Bacon. Och tanken dyker upp som den grymmaste och mest kortfattade förutsägelse i en kinesisk lyckokaka – Inte en enda människa i det här rummet skulle vilja byta plats med dig: änka.

Denna känsla av att vara där ingen vill vara. Att vara den som ingen vill vara. Det är så fruktansvärt smärtsamt och Joyce Carol Oates uttrycker det så väl. Inte för att hon beskriver det med särskilt välvalda ord utan genom att känslan går som en röd tråd genom hela boken. Hon befinner sig där ingen vill vara och även de mest välmenande vänner utsöndrar något som inte går att ta miste på. En tacksamhet över att det är hon och inte de som drabbats.

Ingen som inte har varit där kan förstå vad det innebär.

 


För blåslagna själar

Jag följer massor av bokbloggar, läser bokrecensioner i DN varje helg och på nätet varje dag. Och undrar ibland varför jag envisas med att producera ännu fler tyckanden om böcker. Det kommer ju ändå ingen och erbjuder mig 30 000 i månaden för mina oförglömliga texter.

Men så kommer det en bok som jag bara inte kan låta bli att skriva om. Trots att mycket redan sagts, och sagts bra. Som här i Maria Schottenius anmälan i DN Först tyckte jag inte om den alls. I lördags beklagade jag mig för min lillebror vid hans köksbord i Alingsås. Sa att jag förstår inte vad det är, alla dessa författare som kräks ur sig halvsmält byggmaterial och får det utgivet av etablerade förlag. Var finns förläggaren och redaktören som säger: ”Intressant, men hem och skriv om Jeanette”?

Men på måndag morgon blev jag tvungen att ändra mig via sms till lillebror: ”Morrn, måste bara dementera lite. Andra halvan av J. Wintersons bok var riktigt bra. Kanske inte litterärt men innehållsmässigt :-)” För här skiver hon om det hemskaste. Hur hon finner en person inuti sig själv som är så skadad att hon vill se Jeanette död för att själv få frid. Jeanette förstår att hon måste göra den sårade delen av sig själv mänsklig igen och hon skriver:

”Detta är den farligaste uppgift man kan ta på sig. Det är som bombröjning fast det är man själv som är bomben. Det är det som är problemet – det vedervärdiga är man själv. Det kanske har skilts av och illasinnat lever någonstans längst ner i trädgården, men det delar ens blodomlopp och äter ens mat. Om man misslyckas med detta går man under tillsammans med varelsen.”

Detta har jag alltid vetat. Man släpper inte ut sina demoner ostraffat. Man har ingen aning om vad de kommer att göra med en. Vilket inte betyder att det är bättre att ha dem inlåsta och kontrollerade. Det kräver till slut så mycket kraft och energi att man inte kan ha något annat liv än just detta. Men ibland säger människor aningslöst att demoner vissnar ner och dör så fort de kommer ut i ljuset. Det tror jag inte på.

Maria Schottenius skriver i DN att ”även om hon har klarat sig ur sin barndom med livet i behåll är själen blåslagen”

Jeanette Winterson har skrivit en bok för oss med blåslagna själar och plötsligt är jag djupt tacksam över den förläggare och den redaktör som såg att det fanns viktiga stråk av absolut sanning i denna röra av ord.


När är kriget slut?

Det finns ett citat slutet av Morgan Allings bok som förföljer mig. Han har berättat hela sin historia och nu spekulerar han kring hur hans bakgrund formade den han blev:

Att jag i hela mitt liv känt det som om socialtanten i den gröna Saaben sitter på min axel och väntar på att det ska gå åt helvete för mig har gett mig kraft att gå mina egna vägar. Kanske är det hon som är anledningen till min revanschlystnad?

Socialtanten i den gröna Saaben. Det var hon som lurade Morgan att hon skulle ta honom med till hans riktiga pappa men istället körde honom till ännu ett barnhem. Då hade han tillbringat de första åren av sitt liv tillsammans med sin alkoholiserade mamma och hennes suparkompisar. På bänkar runt Brunnsparken och i olika lägenheter, Han och lillebror hade varit på Vidkärrs barnhem flera gånger medan mamma Käthe vilade sin korta nerver.

Från barnhem till fosterhem

En dag placerades de utan förklaring i en familj där pappan Kjell-Åke slog Morgan så fort han fick tillfälle och till slut fick han flytta igen. Plötsligt och återigen utan förklaring flyttades han bort från lillebror och nya vänner till Kjell-Åkes syster Inga-Britt och hennes familj. Där trivdes han men nu var det alltså dags igen. Det talades om barnhem. Morgan vägrade och rymde. De vuxna tystnade. Morgan slappnade av. Å just som han tror att han vunnit är den gröna Saaben tillbaka på gårdsplanen:

– Jag har pratat med den pappa, Morgan, säger socialtanten.

-Vad? Min pappa? viskar jag förvånad.

-Din biologiska pappa. Sven.

Sven. Jag minns honom knappt, men jag har tänkt mycket på honom.

-Vad är det med min pappa?

-Jo, säger socialtanten, jag har pratat med honom och vi undrar om du vill bo hos honom. Bara nån vecka för att se hur det går. Vad tror du om det?

Ska jag få träffa min pappa? Ilskan förvandlas till glädje. Det bubblar till i min kropp.

Så de satte sig i den gröna Saaben och åkte till ännu ett barnhem. Den är gången i Alingsåstrakten. När de kommer fram och Morgan förstår säger socialtanten: ”Vad skulle jag göra, du ville ju inte följa med.”

När tar kriget slut?

Det har gått bra för Morgan Alling. Han har, som man brukar säga, gjort om sina vidriga erfarenheter till styrka och han har varit med i TV-programmet Det blir bättre där framgångsrika svenskar berättar om hur de tagit sig långt trots svåra barndomsförhållanden. Det är bra. Men jag tänker på alla dem som det inte går bra för.

Alla de som ger efter för socialtanten eller fosterpappan eller den egna mamman eller vem det nu kan vara som sitter på deras axel och väntar på att det ska gå åt helvete.

Det är fruktansvärt svårt att välja rätt för för den som varit utsatt för svåra övergrepp. Varje situation är ett vägskäl. Ingenting är självklart. Den som varit utsatt för övergrepp går ut i livet med ett felaktigt schema och det är inte alls enkelt att göra om. En del lyckas. Andra inte.


En rännil koboltblå färg


Är talang en gåva eller en förbannelse? Den frågan stannar kvar hos mig efter att jag läst Carsten Jensens Sista resan. Carl Rasmussen växer upp i en liten dansk stad hos pappan, skräddarmästaren, och mamman som föder barn efter barn. Redan när Carl är liten upptäcks hans talang av en välbärgad man i staden och han förses med målarmaterial. Han ska bli Konstnär. Och han blir Konstnär. En erkänd Marinmålare. Han Lyckas.

Men hela sitt liv befinner han sig i skarven mellan å ena sidan den färgskala han lärt sig använda under sin utbildning och löftet han en gång gav att aldrig måla något fult och å andra sidan en längtan efter starka färger och starka känslor som väcktes av en rännil koboltblå färg utmed gatan utanför färgarmästarens hus i hans barndoms stad. Som ung man stänger han av sina egna starka känslor när hans älskade Henrietta dör och han gifter sig med hennes syster av omsorg om familjen som hon lämnar efter sig. I sin målargärning håller han sig till den milda och lite dova färgskala som förväntas av en marinmålare och när Carl en dag träffar en fransk konstnär som målar ögon i koboltblått så skrämmer det nästan livet ur Carl Rasmussen.
Hans sista resa går till Grönland. De var också dit han reste som ung lovande konstnär och det var efter den resan han fick sitt genombrott. Nu vill han hitta det han kanske såg då men inte vågade se. Det vilda. Det okontrollerbara. Han vill tillbaka till sin ungdoms glöd. Det blir inte så.
Men hur är det då? Är talang en gåva eller en förbannelse? Jag vet inte men jag får en känsla av att Carl Rasmussen många gånger skulle ha önskat att han kunde lämna sin talang därhän och istället ägna sig åt ett stilla liv med sin hustru och deras åtta barn. Samtidigt drivs han av den talang han har att förvalta. Han vill bli allt han kan bli men vet inte hur han ska komma dit.
Frågorna om konstnärsskap som Carsten Jensen ställer i Sista resan lämnar mig ingen ro.