Kategoriarkiv: #blogg100

Ett värdigt liv

Which would be worse, to live as a monster or to die as a good man?

Minnesvärt citat från Shutter Island


Gräva i sin egen jord

Njals sagaHur kommer det sig att vi i min familj kan Tolkiens Ringen-trilogi både baklänges och framlänges samtidigt som vi bara har en vag uppfattning om de nordiska sagorna? Detta pratade vi om för bara ett par veckor sedan, jag och mina ongar. ”De borde ges ut i nåt slags samlingsverk. Kanske med förklaringar och kanske behöver språket moderniseras.” Sa vi.

Sedan händer det där som säkert inte är det minsta märkligt men som ändå gör mig lika upprymd varje gång; jag drabbas av ett sammanträffande. Det sker när jag roar mig med pod-radio medan jag handlar och där, i Kulturdokumentären, är den. Den isländska sagans återkomst.

Kristinn Johannesson är svensk samordnare för projektet att ny-översätta de isländska sagorna till svenska, norska och danska och han säger att de isländska sagorna ”ska ut ur skåpet” och användas som de tidlösa berättelser de är.

Efter att ha lyssnat på ett litet stycke av Njals saga längtar jag redan!

Men jag vill också läsa författaren Gerdur Kristny och hennes diktsamling Blodhov som bygger på Eddan. Lyssna på programmet, hör henne läsa ur och prata om sin diktsamling. Så vackert. Som att förflyttas till en annan tid.

Kulturdokumentären: På jakt efter den isländska sagans betydelse, del 1


Det finns en större bild

När någon tar sitt liv

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hur kommer det sig att vi år efter år accepterar att 1 500 svenskar tar sitt liv? Alfred Skogsberg har skrivit en reportage- och debattbok som jag ser fram emot att läsa.

Efter självmordet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Varje person som tar sitt liv lämnar efter sig i snitt tio närstående med starka och ibland motstridiga känslor som skuld, ilska och saknad. Det här ska vara en bok för efterlevande.

Jag är en efterlevande. Men för mig har det varit svårt att se att det finns en större bild och hur många vi efterlevande faktiskt är. Jag har varit så upptagen med min historia. Med vår historia. Den historia som tog slut den 31 augusti 2009.

Det är dags att se den stora bilden.


Jag närmar mig slutet

Nu har jag bara knappt 50 minuter kvar av Kallocain och jag hittar på alla möjliga skäl för att få plugga in lurarna och lyssna vidare. Här finns kloka saker att hämta. Framför allt om hur livet söker sig nya vägar när det blir snöpt och hindrat på en plats.

Men också så väldigt klokt om hur vi människor beter oss när vi blir rädda och trängda. Klokt och aktuellt.


Visst är jag formad av min proggiga uppväxt

Proggiga barnböckerdärför blev vi som vi blev. Så lyder undertiteln och visst stämmer det. Ville, Valle och Viktor som sökte svaret på samhällets underligheter, de demonstrerande älgarna, Nationalteaterns vänsterkrokar åt alla håll och klockrena beskrivningar av betongtillvaron, visst har de format mig!

Dock har jag inte Kalle Linds erfarenheter från 70-talsdagiset där fröknarna var chilenska flyktingar som hette Juan och där barnen fick röka pipa. Lite trist men min mamma var hemmafru. Mina föräldrar var heller inte politiskt medvetna på det sättet och det var nog därför jag och mina syskon aldrig utsattes för tipsen i Handbok för barnindoktrinering. Lite trist det också.

Här kommer i alla fall rätt svar på gårdagens lilla kunskapstest.

Citat nummer 1 hör ihop med källa C. Såhär sa Anders Linder om de ständiga radionämndsanmälningarna mot Ville, Valle och Viktor:

Vi sa att det kom skit ur fabrikernas skorstenar och Radionämnden tittade på det där och vi blev friade. Det visade sig att det KOM skit ur fabrikernas skorstenar.

Citat nummer 2 hör ihop med källa F. Det var Nationalteatern, i Barn av vår tid, som sjöng:

Thinnertrasan vandrar mellan husen

thinnertrasan tänder alla ljusen

Minns ni fortsättningen?  ”Thinnertrasan tar mig till ett annat land där jag kan vara en höghusbaby, säga till tjejen att maybe så kan vi segla på molnen tillsammans. Come on my darling vi glömmer allt annat.”

Citat nummer 3 hör ihop med källa E. Lotta i Hallonby bodde i ett sjuvåningshus med sin ensamstående mamma och sov under ett porträtt av Karl Marx. I Lotta och Röda hästen har Lotta och hennes kompis Anders inga cyklar men de vill gärna ha så de beger sig till ett skrotupplag där de träffar en vänlig skrotgubbe s0m säger:

Folk har det för bra, de vill ha nytt, nytt, nytt ska det vara. Men det är ju alldeles fel. Det är inte klokt vad folk slösar istället för att ta vara på det man har….laga det eller måla upp det….eller ge bort det.

Citat nummer 4 hör ihop med källa B. Såhär skriver Kalle Lind om Frances Vestin: ”Genom indoktrinering, medveten och uttalad politisk och moralisk påverkan, ville hon via barnen skapa en ny människa och i förlängningen ett nytt samhälle.” Ett av hennes tips i Handbok i barnindoktrinering lyder:

Inge aldrig barnet respekt för lag och ordning. Tvärtom. Konkret menar jag att man bör ta med sig ungar varje gång man tänker bryta mot lagen, så länge man gör inte bara för sin egen skull. Och alla ungar ska vara med och bada i fontäner och sabotera stadstrafik, så att de aldrig behöver kämpa mot sin egen omedvetna uppfattning att lag är sanning, när de blivit vuxna.

Citat nummer 5 hör ihop med källa D. På 90-talet gjorde en undersökning bland Stockholmsstudenter om vem som var världshistoriens sämsta människa och där sägs Staffan Westerberg ha slagit både Hitler och Stalin. Med tiden förstod dockmakaren hur laddade hans Vilse i pannkakan var och gjorde en pjäs med samma figurer där han riktade sig till samma, nu vuxna publik. Inledningsmonologen löd:

Är ni för eller mot? Jag menar – har jag förstört er barndom ska jag fanimej förstöra er ungdom, medelålder och begynnande ålderdom! Här ska det blir ångestterapi – putt putt putt!

Citat nummer 6 hör ihop med källa A. Det var James Hollingworth och Karin Liungman som sjöng om älgarna på plattan Barnlåtar:

Om det var älgar som bestämde här i världen

så skulle världen se annorlunda ut

Då skulle träden få växa mitt i vägen

och allting skulle bli som förut

Första versen i samma sång lyder:

Hur ska jag göra för att komma över vägen?

Hur ska jag göra för att komma över dit?

Här har jag suttit och väntat flera veckor

och alla bilarna de bara kör förbi

Den sångsnutten har jag och mina ungar haft hemskt kul med. Huvudfigurer i vår version av sången var dock inte älgar utan två små Nalle Puh-nallar samt en Duplo-brandbil.


Kan ni er progghistoria?

Proggiga barnböckerIdag blir det en liten tävling. Para ihop nedanstående citat med rätt källa:

Citat nummer 1)

Vi sa att det kom skit ur fabrikernas skorstenar och Radionämnden tittade på det där och vi blev friade. Det visade sig att det KOM skit ur fabrikernas skorstenar.

 

Citat nummer 2)

Thinnertrasan vandrar mellan husen

thinnertrasan tänder alla ljusen

 

Citat nummer 3)

Folk har det för bra, de vill ha nytt, nytt, nytt ska det vara. Men det är ju alldeles fel. Det är inte klokt vad folk slösar istället för att ta vara på det man har….laga det eller måla upp det….eller ge bort det.

 

Citat nummer 4)

Inge aldrig barnet respekt för lag och ordning. Tvärtom. Konkret menar jag att man bör ta med sig ungar varje gång man tänker bryta mot lagen, så länge man gör inte bara för sin egen skull. Och alla ungar ska vara med och bada i fontäner och sabotera stadstrafik, så att de aldrig behöver kämpa mot sin egen omedvetna uppfattning att lag är sanning, när de blivit vuxna.

 

Citat nummer 5)

Är ni för eller mot? Jag menar – har jag förstört er barndom ska jag fanimej förstöra er ungdom, medelålder och begynnande ålderdom! Här ska det blir ångestterapi – putt putt putt!

 

Citat nummer 6)

Om det var älgar som bestämde här i världen

så skulle världen se annorlunda ut

Då skulle träden få växa mitt i vägen

och allting skulle bli som förut

 

Och här kommer källorna som citaten ska paras ihop med:

A) Barnlåtar av James Hollingworth och Karin Liungman

B) Nu! Handbok i barnindoktrinering av Frances Vestin

C) Anders Linder om de ständiga radionämndsanmälningarna mot Ville, Valle och Viktor.

D) Staffan Westerberg, i pjäsen om barnprogrammen Vilse i pannkakan

E) ”Lotta och Röda hästen” ur serien Lotta i Hallonby

F) ”Barn av vår tid” Nationalteatern 1977

 

Ni kan hitta alla svar i boken Proggiga barnböcker av Kalle Lind. Om ni inte har den så kommer de rätta svaren här på bloggen imorgon.


Miranda tänker vidare

Fast å andra sidan…..

Lillemor hade ju läst om Maslows peak experiences på sjukhustiden för länge sen och hon hade varit mycket mottaglig för tanken på nån slags fullbordan av livsprojektet. Jag hade redan då försökt förklara för henne att det där med början, utveckling, kulmen och slut möjligen hörde hemma i romaner.

Babba i Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman


I svart polo och basker

KierkegaardMin bror säger att det är existentialismens dag idag. Jag är inte säker på att han har rätt eftersom jag inte hittar någon uppgift om denna dag någon annanstans men för säkerhets skull klär jag mig i svart polo, basker, mörk byxa och kavaj och gräver ner mig i existentialismens rötter hos Kierkegaard.

Søren Kierkegaards far var en religiös melankoliker och så var även den unge Kierkegaard. I hemmet var det kristna syndabegreppet ständigt närvarande och han hade perioder då han var övertygad om att hans, broderns och faderns tungsinne, samt fem syskons förtidiga död var ett Guds straff.

Det enda av Kierkegaards verk jag har läst är Begreppet Ångest och den har varit otroligt viktigt för att jag ska stå ut med mina egna ångestperioder. Kierkegaard menar nämligen att ångest inte bara en manifestation av en sjuk och neurotisk själ, även om den ibland kan vara också det. Ångesten är framför allt ett uttryck för människans känsla av att inte vara sann och i fas med sig själv.

Men när jag idag läser om Kierkegaards livsfaser så inser jag att jag har missat en del och att det finns mer klokhet att hämta som har relevans för oss idag. Se bara här på hans indelning i olika livsfaser som den så kallade ”dussinmänniskan” kan gå vidare till:

Dussinmänniskan lever osjälvständigt och utan att reflektera nämnvärt över sin roll i tillvaron. Hon lever som de flesta andra utan egna ställningstaganden och blir i stället styrd. Denna slags livsföring kan ibland leda till olust och en känsla av tristess, något som ibland leder till att dussinmänniskan kan gå vidare till ett nytt stadium.

Den estiska livsfasen innefattar njutningar, äventyr och andra sensationer som får människan att leva i nuet. Ur detta febriga liv av starka utlevelser uppstår till slut en baksmälla som orsakar ångest och förtvivlan. Då kan ett utvecklingsskede uppstå som leder till nästa livsfas.

I den etiska fasen skapas livsprojekt och människan får nya roller som medborgare, förälder och som professionell i sitt yrke. Människan tar ett steg bort från sig själv och blir viktig för andra människor. Livet får en mening. Men även det etiska stadiet med sina livsprojekt kan upplevas som ytligt och utan djupare mening.

Den religiösa fasen är det enda som kan tillfredsställa människans existentiella behov, menar Kierkegaard. Vi behöver en tro och något att underkasta sig och leva för. Något annat och större än den egna otillräckliga tillvaron.

Samma frågor nu som då

Varje gång jag läser äldre tänkare vars verk har överlevt tidens gång så slås jag av hur lätt de låter sig översättas till min tid. Kanske handlar det om att genom hela mänsklighetens historia så är det hela tiden samma frågor vi har brottats med. Och vi har fortfarande inte löst dem.

Som jag ser det är Kierkegaards beskrivning av livsfaserna klockren. Vissa människor trasslar sig igenom den ena fasen efter den andra och någonstans i medelåldern står de där, som en respekterad yrkesperson, familjemedlem och samhällsmedborgare, och frågar sig: Var detta allt?

Andra fortsätter att vara en dussinmänniska hela livet, utan några behov alls av att ifrågasätta eller resonera. De gör som de alltid har gjort och som deras föräldrar gjorde före dem. Det händer att jag avundas dem.

Ytterligare andra fastnar i  jakten på njutningar, äventyr och sensationer. Adrenalinjunkies som aldrig kan sitta still mer än två minuter på varje ställe. Ständigt nya kärlekshistorier, resor, fallskärmshopp, droger, bilar.

För en grupp är livsprojekten nog för att skapa bestående mening i livet. De bygger. Hus, verandor, grillplatser och positioner. De har ett litet rike och de älskar det. Jag avundas dem också.

Själv hör till den sorten som enligt Kierkegaard skulle behöva en tro  och något att underkasta mig och leva för. Jag har prövat kyrkan. Det var ingenting för mig. Jag lockas varken av kristen tro, buddism eller new age. Jag har även prövat karriär. Det funkar inte heller. Jag blir bara trött. Och i radhusvärlden blev jag folkskygg.

Så jag antar att jag får leta vidare. Enligt Kierkegaard är jag i alla fall på rätt väg. Det är inte fel på mig när jag inte kan nöja mig med livsprojekt såsom jobb, familj, hem trädgård och katt. Jag är på väg till en ny livsfas, jag har bara inte hittat vägen ännu.

 

Källor:

Om Sören Kirkegaard på filosofer.se

Om Sören Kierkegaard på Wikipedia

 

 

 

 


Den stora gemenskapen

Leo Kalls sanningsdrog fungerar ungefär som en rejäl dos alkohol, fast utan baksmälla. Den tar bort spärrar och får människor att utan tvekan berätta precis vad de känner och tänker. Några sekunder efter injiceringen avslöjar de sina innersta drömmar och hemligheter. När drogen slutar verka återgår de till sitt normala tillstånd men de minns allt de har sagt.

Leo ser inga gränser för drogens nytta. För den chef som övervakar försöken på personerna från Frivilliga offertjänsten den här dagen berättar han att med hjälp av serumet kan man komma tillrätta med det ökande antal falska vittnesmål som ställer till det för domstolarna. Nu kommer några vittnen inte längre att behövas, berättar Leo, eftersom brottslingar kommer att bekänna efter bara en liten injektion av drogen.

Då har de precis hört Försöksperson nummer 135, under drogens inverkan,  gråtande berätta hur djupt han ångrar att han anmälde sig till Frivilliga offertjänsten den där dagen på ungdomslägret, hur rädd han är varje dag, hur olycklig han är. Efteråt är nummer 135 djupt skamsen.

Kallocain ska ska bygga en bättre Välfärdsstat

De testar drogen på sammanlagt sju försökspersoner och vid dagens slut är Leo besviken. Det han fått höra är inte alls några heroiska vittnesmål utan gnäll och klagomål, berättelser om våldsamma drömmar och liderlighet.

Vid dagens slut fortsätter Leo att berätta om vilka användningsområden han ser för drogen i framtiden. Drogen han hoppas ska få namnet Kallocain. Alla borde testas när de söker en post, tänker han, för att se så att de passar för posten och inte har några förbjudna baktankar. Ja, man skulle till och med kunna tänka sig en årlig, obligatorisk Kallocainprövning av alla medsoldater i Välfärdsstaten. På så vis skulle man kunna förutse och förebygga många ohyggligheter.

Leo Kalls chef säger sakta att nu går den sista resten av vårt privatliv. Ja, svarar Leo, den stora gemenskapen står nära sin fullbordan.


Ingen rolig dag

Ikväll tänker jag på det här:

https://www.facebook.com/Lonheladagen

och det här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/dodadekvinnor/

Sedan tänker jag att allt hör ihop.