Kategoriarkiv: #blogg100

I svart polo och basker

KierkegaardMin bror säger att det är existentialismens dag idag. Jag är inte säker på att han har rätt eftersom jag inte hittar någon uppgift om denna dag någon annanstans men för säkerhets skull klär jag mig i svart polo, basker, mörk byxa och kavaj och gräver ner mig i existentialismens rötter hos Kierkegaard.

Søren Kierkegaards far var en religiös melankoliker och så var även den unge Kierkegaard. I hemmet var det kristna syndabegreppet ständigt närvarande och han hade perioder då han var övertygad om att hans, broderns och faderns tungsinne, samt fem syskons förtidiga död var ett Guds straff.

Det enda av Kierkegaards verk jag har läst är Begreppet Ångest och den har varit otroligt viktigt för att jag ska stå ut med mina egna ångestperioder. Kierkegaard menar nämligen att ångest inte bara en manifestation av en sjuk och neurotisk själ, även om den ibland kan vara också det. Ångesten är framför allt ett uttryck för människans känsla av att inte vara sann och i fas med sig själv.

Men när jag idag läser om Kierkegaards livsfaser så inser jag att jag har missat en del och att det finns mer klokhet att hämta som har relevans för oss idag. Se bara här på hans indelning i olika livsfaser som den så kallade ”dussinmänniskan” kan gå vidare till:

Dussinmänniskan lever osjälvständigt och utan att reflektera nämnvärt över sin roll i tillvaron. Hon lever som de flesta andra utan egna ställningstaganden och blir i stället styrd. Denna slags livsföring kan ibland leda till olust och en känsla av tristess, något som ibland leder till att dussinmänniskan kan gå vidare till ett nytt stadium.

Den estiska livsfasen innefattar njutningar, äventyr och andra sensationer som får människan att leva i nuet. Ur detta febriga liv av starka utlevelser uppstår till slut en baksmälla som orsakar ångest och förtvivlan. Då kan ett utvecklingsskede uppstå som leder till nästa livsfas.

I den etiska fasen skapas livsprojekt och människan får nya roller som medborgare, förälder och som professionell i sitt yrke. Människan tar ett steg bort från sig själv och blir viktig för andra människor. Livet får en mening. Men även det etiska stadiet med sina livsprojekt kan upplevas som ytligt och utan djupare mening.

Den religiösa fasen är det enda som kan tillfredsställa människans existentiella behov, menar Kierkegaard. Vi behöver en tro och något att underkasta sig och leva för. Något annat och större än den egna otillräckliga tillvaron.

Samma frågor nu som då

Varje gång jag läser äldre tänkare vars verk har överlevt tidens gång så slås jag av hur lätt de låter sig översättas till min tid. Kanske handlar det om att genom hela mänsklighetens historia så är det hela tiden samma frågor vi har brottats med. Och vi har fortfarande inte löst dem.

Som jag ser det är Kierkegaards beskrivning av livsfaserna klockren. Vissa människor trasslar sig igenom den ena fasen efter den andra och någonstans i medelåldern står de där, som en respekterad yrkesperson, familjemedlem och samhällsmedborgare, och frågar sig: Var detta allt?

Andra fortsätter att vara en dussinmänniska hela livet, utan några behov alls av att ifrågasätta eller resonera. De gör som de alltid har gjort och som deras föräldrar gjorde före dem. Det händer att jag avundas dem.

Ytterligare andra fastnar i  jakten på njutningar, äventyr och sensationer. Adrenalinjunkies som aldrig kan sitta still mer än två minuter på varje ställe. Ständigt nya kärlekshistorier, resor, fallskärmshopp, droger, bilar.

För en grupp är livsprojekten nog för att skapa bestående mening i livet. De bygger. Hus, verandor, grillplatser och positioner. De har ett litet rike och de älskar det. Jag avundas dem också.

Själv hör till den sorten som enligt Kierkegaard skulle behöva en tro  och något att underkasta mig och leva för. Jag har prövat kyrkan. Det var ingenting för mig. Jag lockas varken av kristen tro, buddism eller new age. Jag har även prövat karriär. Det funkar inte heller. Jag blir bara trött. Och i radhusvärlden blev jag folkskygg.

Så jag antar att jag får leta vidare. Enligt Kierkegaard är jag i alla fall på rätt väg. Det är inte fel på mig när jag inte kan nöja mig med livsprojekt såsom jobb, familj, hem trädgård och katt. Jag är på väg till en ny livsfas, jag har bara inte hittat vägen ännu.

 

Källor:

Om Sören Kirkegaard på filosofer.se

Om Sören Kierkegaard på Wikipedia

 

 

 

 

Annonser

Den stora gemenskapen

Leo Kalls sanningsdrog fungerar ungefär som en rejäl dos alkohol, fast utan baksmälla. Den tar bort spärrar och får människor att utan tvekan berätta precis vad de känner och tänker. Några sekunder efter injiceringen avslöjar de sina innersta drömmar och hemligheter. När drogen slutar verka återgår de till sitt normala tillstånd men de minns allt de har sagt.

Leo ser inga gränser för drogens nytta. För den chef som övervakar försöken på personerna från Frivilliga offertjänsten den här dagen berättar han att med hjälp av serumet kan man komma tillrätta med det ökande antal falska vittnesmål som ställer till det för domstolarna. Nu kommer några vittnen inte längre att behövas, berättar Leo, eftersom brottslingar kommer att bekänna efter bara en liten injektion av drogen.

Då har de precis hört Försöksperson nummer 135, under drogens inverkan,  gråtande berätta hur djupt han ångrar att han anmälde sig till Frivilliga offertjänsten den där dagen på ungdomslägret, hur rädd han är varje dag, hur olycklig han är. Efteråt är nummer 135 djupt skamsen.

Kallocain ska ska bygga en bättre Välfärdsstat

De testar drogen på sammanlagt sju försökspersoner och vid dagens slut är Leo besviken. Det han fått höra är inte alls några heroiska vittnesmål utan gnäll och klagomål, berättelser om våldsamma drömmar och liderlighet.

Vid dagens slut fortsätter Leo att berätta om vilka användningsområden han ser för drogen i framtiden. Drogen han hoppas ska få namnet Kallocain. Alla borde testas när de söker en post, tänker han, för att se så att de passar för posten och inte har några förbjudna baktankar. Ja, man skulle till och med kunna tänka sig en årlig, obligatorisk Kallocainprövning av alla medsoldater i Välfärdsstaten. På så vis skulle man kunna förutse och förebygga många ohyggligheter.

Leo Kalls chef säger sakta att nu går den sista resten av vårt privatliv. Ja, svarar Leo, den stora gemenskapen står nära sin fullbordan.


Ingen rolig dag

Ikväll tänker jag på det här:

https://www.facebook.com/Lonheladagen

och det här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/dodadekvinnor/

Sedan tänker jag att allt hör ihop.


Första mötet med Leo Kall

Han höll ett tal på ungdomslägrets avslutning. Det var sista kvällen innan en stor grupp ungdomar skulle sändas ut i arbetslivet. Han pratade om smärtan över att behöva skiljas från sina barn, troligen för alltid. Det är nämligen så det går till i Världsstaten där kemisten Leo Kall lever med sin familj.

Leo blir anmäld till propagandaministeriet på grund av talet och förväntas framföra en offentlig ursäkt. Han som just hade fått sitt serum godkänt för försök på mänskligt material, sanningsdrogen som skulle ge staten ännu ett verktyg för att kontrollera sina invånare. Nu undrar han om han har förstört sitt liv.

På natten ligger han vaken i mörkret i föräldrarummet. Månadsransonen av sömnmedel är slut sedan länge. Han ser på Polisörat och Polisögat på väggen och han grubblar på ursäkten han måste framföra i radio.

Kallocain är en dagboksroman och det är kemisten Leo Kall som håller i pennan. När jag lämnar honom är hans vaknatt över och en ny dag har startat. Han har precis tagit emot den första försökspersonen från Frivilliga offertjänsten. Det är dags att börja prova sanningsdrogen på människor.


”En läsare är ingenting utan bok”

Så gör jagJag skriver och skriver men hur bär mina ord? Nu tänker jag låta en av de bästa lära mig för i julklapp fick jag Så gör jag – konsten att skriva av Bodil Malmsten. Ett av bokens allra första stycken lyder:

För att skriva måste den som skriver kunna skriva.

Så att andra – än den som skriver – förstår vad det står.

Anledningen till att jag skriver är – tror jag – att jag tycker så oerhört mycket om att läsa. Jag är helt enkelt en läsare. Som skriver.

Läsare

Är personer

Vars kroppsfunktioner

Upphör när läsaren saknar läsning

Hans inre råkar i uppror & jäsning

Han kan inte sova – han är inte klok

En läsare är ingenting utan bok

Del av Kärlek till böcker ur B-ställningar av Bodil Malmsten


Vad såg Karin Boye om vår tid?

karin_boye_kallocain_storKarin Boyes Kallocain utspelar sig på 2000-talet. Jag har läst både 1984 och Du sköna nya värld så nu är det dags att jag tar mig an Kallocain.

I min gamla kursbok från litteraturvetarstuderna; Litteraturens histora i Sverige (Norstedts), läser jag att Kallocain är den första och enda betydelsefulla antiutopiska science fiction-romanen på svenska. Vidare att den är inspirerad av nazismens och kommunismen totalitära, vetenskapligt styrda skräckvälden.

På Karin Boye-sällskapets webbplats läser jag att Kallocain

…är en skrämmande profetia om vad som kan hända, om en stat skulle styras av ett tekniskt fulländat kontrollsystem, där individen ständigt kan övervakas.

Den fullständiga historien om mig

Beskrivningen får mig att minnas TV-serien Black Mirror och speciellt den del som heter The Entire History of You. Den beskriver en inte alltför avlägsen framtid där större delen av mänskligheten har en liten pryl inopererad bakom ena örat. Via den registreras allt en person gör, ser eller hör. Varenda minne kan sedan spelas upp, antingen privat eller på en skärm så att även andra människor kan se. Inspelningarna används på en mängd olika sätt, till exempel som en slags referenser när någon söker ett nytt jobb.

Historien i Black Mirror gav mig en kraftig känsla av klaustrofobi och jag kunde inte undgå att se likheter med vår tids ständiga dokumenterande av livet i form av bilder, ljud, statusuppdateringar och filmsnuttar. Som vi utan tvekan publicerar offentligt på internet. Det var ingen som tvingade människorna i  The Entire History of You heller, den lilla inspelningsmanicken var frivillig. Men de som inte hade den ansågs suspekta, som om de inte hade något liv eller att de hade hemska saker att dölja.

Nå, jag tror att vissa människor har en förmåga att se vartåt det lutar, vart våra beslut kommer att leda oss. Det ska bli spännande att läsa Kallocain och få reda på vad Karin Boye såg om vår tid.

Länk till Karin Boye-sällskapets webbplats

Läs mer om Black Mirror på Wikipedia

 


Hur stoppa ett ondsint arv?

Korparna_storDet finns människor som klarar av tillvarons oförutsägbarhet. Som ser hur förfärligt sårbara vi är, hur illa det kan gå, hur fort det kan ta slut, och som trots det lever som om inga faror fanns. Klas pappa Agne är av en helt motsatt sort. De som oroar sig. Som ser faror i allt som sker. Som läser tecken och aldrig vädrar något annat än fara. Som slåss med demoner dag som natt.

Det går illa för Agne. Hur det går för Klas är det ingen som vet. Men vi vet att en gång var Agne en ung pojke med läshuvud och drömmar. En gång var det Agne som drog sig undan till skogen och ristade in sina initialer i den flata stenen i gläntan. En gång var det Agnes pappa som slogs med demonerna.

Hur stoppa ett ondsint arv? Hur överlista demoner som ärvs från generation till generation? Inom kristendomen finns det ett begrepp som på svenska kallas arvssynd. Inom den moderna kyrkan brukar man undvika att prata om arvssynd men jag har hört förklaringar som går ut på att när ett barn föds så är barnet ett med sin släkts och med hela människosläktets  tillkortakommanden men att detta kan tvättas bort genom frälsning. Det skulle då vara det som sker vid dopet. Det tror jag inte alls på och jag tycker att namnet är olyckligt eftersom det antyder att barnet ärver en synd, och på så sätt blir en syndig varelse.

Däremot tror jag att begreppet arvssynd är användbart om det får betyda att barnet ärver det nödvändiga arbete som tidigare generationer försummat att göra. Agnes pappa slogs med sina demoner men kunde inte hantera dem på annat sätt än att lämpa över dem på Agne. Agne lyckades inte heller ta död på sina demoner. Istället pyste han ut dem över sin familj i form av en ständig skräck för undergången och domedagen, en skräck som fick hela familjen att gå som på nålar. Så hur ska det går för Klas, som vid 12 års ålder står med tre generationers arbete framför sig. Kan han bryta förbannelsen eller kommer han att föra arvet vidare, till sina barn?

Det är arvssynd.

Och Korparna är en förbannat bra bok!