Kategoriarkiv: Facklitteratur

Det finns en större bild

När någon tar sitt liv

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hur kommer det sig att vi år efter år accepterar att 1 500 svenskar tar sitt liv? Alfred Skogsberg har skrivit en reportage- och debattbok som jag ser fram emot att läsa.

Efter självmordet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Varje person som tar sitt liv lämnar efter sig i snitt tio närstående med starka och ibland motstridiga känslor som skuld, ilska och saknad. Det här ska vara en bok för efterlevande.

Jag är en efterlevande. Men för mig har det varit svårt att se att det finns en större bild och hur många vi efterlevande faktiskt är. Jag har varit så upptagen med min historia. Med vår historia. Den historia som tog slut den 31 augusti 2009.

Det är dags att se den stora bilden.

Annonser

Vi som blev kvar

Minneslunden Badelunda 3Sedan den 11 december 1959 har 252 människor i Köping begått självmord.  Just den där decemberdagen 1959 var det Marianne Lindberg de Geers pappa som tog sitt liv. Han var en sträng röntgenläkare på sjukhuset i Köping och han sköt sig i familjens lägenhet. Marianne var 13 år. Hon hamnade i Jönköping sen och hon har aldrig återvänt till Köping, Inte förrän nu.

I del 3 av Konstkuppen beger hon sig till Köping för att göra en konstverk med utgångspunkt i faderns självmord. Jag vet inte om det beror på att jag själv har förlorat en älskad människa i ett självmord men det var ett djupt rörande program.

Och det blir så tydligt, det som också är min erfarenhet; hur väldigt svårt det är att prata om självmord. Det var svårt 1959 och det är svårt 2013. Först när vi möter en annan närstående till någon som tagit sitt liv blir det möjligt att slappna av. Marianne Lindberg säger att det är lite som att vara invandrare från ett främmande land. Bara någon annan från samma land kan förstå vad man pratar om, vad det är man har varit med om.

Det är inte så enkelt att hitta litteratur om självmord. Jag läste ganska nyss En handfull regn av Niklas Rådström, där han skriver om sin bäste väns självmord. Jag har precis idag insett att det finns en ganska ny reportagebok om självmord. När någon tar sitt liv av Alfred Skogberg, som recenserats av Kristian Lundberg i Expressen Den är nu på väg hem till mig och jag lovar att återkomma när jag läst.

Avsnittet av Konstkuppen med Marianne Lindberg de Geer ligger kvar på SVT Play i åtminstone någon månad till.

Delar av min egen erfarenhet finns beskrivet här 


Salpeter salmiak och kamfer

Husmoderns rådgivare_mediumI höstas hittade jag en mycket vacker bok i skatten min mormor lämnade till mig. Husmodens rådgivare från 1929, utarbetad av Kerstin Wenström. På sidan 91 får vi lära oss att tillverka en hemgjord barometer:

En klar glasflaska fylles med 30 gr. ren alkohol, 1 gr. salpeter, 1 gr. salmiak och 4 gr. kamfer. Vid vackert väder förblir vätskan klar, vid föränderlig väderlek visar den små flagor i mitten. Vid storm och regn uppstår en orolig rörelse i flaskan

Sen har vi naturligtvis den dagliga städningen av sovrummet:

I ett sovrum bör man helst ha linoleum eller ock fernissat eller målat golv som varje dag kan tvättas av. Man kan därvid betjäna sig av en s.k. lavang- eller golvborste med långt skaft. Endast vi den regelbundet återkommande veckostädningen knätvättas golvet.

Skönt!

Nå, men hur är det med enveten öronvärk? Har Husmoderns rådgivare någon bot för mina plågor?

Att emellanåt drypa het olja i örat eller att låta ångan från hett kamomilte intränga i örat medelst en omvänd tratt lindrar värken.

Den heta oljan hoppar jag kanske över men lite ånga kan väl aldrig skada? Däremot tror jag absolut att jag ska prova huskuren mot ryggskott. Det kan bara inte bli fel!

Den, som har benägenhet för ryggskott, kan undvika detta genom att bära en påse med svavel på korsryggen. Påsen uppdelas i smala vertikala rännor, i vilka svavelblomma eller svavelbitar fyllas.


Jag satt hellre på trappan och skar äppelbåtar till mina barn

Lyckliga i alla sina dagarJag håller med henne om nästan allt. När mina barn var små kände och tänkte jag precis så; att tiden med barnen är viktigare än allt annat. Jag hade aldrig vetat att det var så. Men plötsligt visste jag, när jag satt där med den lilla kroppen i min famn, att något viktigare än detta finns inte.

Jag minns hur återgången till jobbet kändes som en dödsdom. Hur jag hatade att släpa mina ungar ur sängarna och lämna dem till andra kvinnor som skulle ta hand om dem medan jag gick och gjorde ett jobb som plötsligt kändes så fruktansvärt oviktigt.

Jag var alldeles ensam om detta. Ingen omkring mig kunde förstå hur jag tänkte. Jag som hade utbildning och ett spännande jobb, ville jag inte ut i vuxenvärlden igen? Nej, jag satt hellre på trappan och skar äppelbåtar till barnen, drog dem på pulka, stekte fattiga riddare till kvarterets ungar, smyckade vår lilla trädgårds enda träd med påskfjädrar eller byggde hundra snölyktor.

Dessa sysslor räknas nu inte som produktiva ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. En god samhällsmedborgare var jag bara om jag slet ungarna ur sängen och transporterade iväg dem till dagis där andra personer, avlönade med de mina skattepengar, skar äppelbåtar till och byggde snölyktor med mina barn medan jag skötte mitt avlönade arbetet så att jag kunde betala min skatt för att avlöna de personer som…..

Ja ja, mina ungar hade det bra på dagis. Den som förlorade på ekvationen var jag. Och vem har sagt att livet blir som man önskar? Oftast är det inte så. Men jag gillar Nina Björks bok därför att den ställer frågorna som tvingar sig bakom och förbi det samhällsekonomiska ”Så här är det och inget annat är möjligt”

Är boken utopisk? Ja, kanske det. Så bra!

 


Men jag då?

Min hög med ännu inte lästa böcker växer oavbrutet och innan jag hann klart med de tre jag nämnde i min förra post så kom den här från biblioteket. Jag har stått i kö för Sandy Hotchkiss Men jag då? i månader och kastade mig in i läsningen redan på hemvägen från biblioteket.

Undertiteln Hur man överlever bland tillvarons narcissister gav mig hopp om att en gång för alla lära mig att känna igen en narcissist när jag möter en och helst också få veta hur jag ska hantera dem. Jag drar dem till mig nämligen. Troligen för att jag är uppvuxen i vad som väl kan kallas en dysfunktionell familj.

Å visst känner jag igen mig i Hotchkiss beskrivningar av den narcissistiska föräldern och partnern och visst kan jag dra viss lärdom av de strategier hon föreslår. Ändå lägger jag ifrån mig boken med en känsla av besvikelse. Jag tror att jag skulle vilja förstå bättre, inte bara få veta att det bästa jag kan göra är att hålla mig så långt borta som möjligt. För det vet jag ju redan. Å det är inte alltid möjligt.