Kategoriarkiv: Familjeliv

”Mig blir ni inte av med”

Vardag igen och jag har vandrat fram och tillbaka till Stadshuset i sällskap med Klas och hans familj på gården.

Orden på likboden vid kyrkan visade sig vara sanna. Pappa Agne var på väg till dårhuset. Eller, ”till det där stället”, som mamma Gerd säger. Han blir borta hela sommaren och kommer inte hem förrän potatisen ska upp. Då är han ljuskänslig och ljudkänslig och Klas tycker att hans ögon ser döda ut. Han klarar inte att se något som är vackert och han måste sticka hål på sina barn och sin fru så fort de är glada. Påminna dem om det de inte klarar. Klas rädsla. Lillebror Görans oförmåga att sitta stilla. Mamma Gerds försök att skapa trevnad. ”Mig blir ni inte av med,” säger han. ”Om ni nu trodde det.”

Samtidigt förstår Klas att Veronika inte tänker komma tillbaka efter sommarlovets resor. Den lyckliga familjen var inte så lycklig och nu bor pappa Leo ensam i det renoverade huset medan Veronika och hennes mamma är tillbaka i Upplands Väsby. När Leo öppnar dörren, gråhudad och i pyjamas mitt på dagen, och kisar på Klas som kommit med blommor till Veronika, minns jag Veronikas ord den där kvällen, innan de cyklade till fågelsjön och såg rördrommen. Pappa Leo höll hov för Klas, pratade om klassisk pianomusik och läste högt ur Hesses Stäppvargen med vinglaset elegant balanserat i handen: ”Han är inte så rolig om några timmar.”

På nätterna eldar pappa Agne i pannan så att huset kokar. När han inte river i skrothögarna. Och i Klas är det något om växer. Något som skaver. Något som alltid vill säga nej, nej. Det blir starkare. Varje dag blir det starkare.

Annonser

Felicia försvann

Felicia försvannJag får samma känsla när jag läser Felicia Feldts bok om sin uppväxt och sin mamma som jag fick när jag läste Jeanette Wintersons uppgörelse med sin barndom. I båda böckerna finns berättelser som bränner sig ända in till min absoluta mittpunkt. Felicia Feldt skriver om minnen som bekräftar den känsla hon verkar ha kämpat med under hela sitt vuxna liv; att hon och hennes syskon var med om saker som inga barn ska behöva uppleva.

Naturligtvis ska historierna berättas. Och jag är den förste att stå upp för varje människas rätt till sin egen berättelse vilket också innebär rätten att berätta sin historia högt.

Ändå känns det osmält. Precis som Wintersons berättelse. Osmält. Som en kaskad av minnen klädda i ord som bara sprutar ut och hamnar på boksidorna. Jag säger inte att det är fel. Men jag kan inte låta blir att fundera över vad det kunde ha blivit av Felicia Feldts historia om den hade förpackats på annat sätt.

 

 


Jag satt hellre på trappan och skar äppelbåtar till mina barn

Lyckliga i alla sina dagarJag håller med henne om nästan allt. När mina barn var små kände och tänkte jag precis så; att tiden med barnen är viktigare än allt annat. Jag hade aldrig vetat att det var så. Men plötsligt visste jag, när jag satt där med den lilla kroppen i min famn, att något viktigare än detta finns inte.

Jag minns hur återgången till jobbet kändes som en dödsdom. Hur jag hatade att släpa mina ungar ur sängarna och lämna dem till andra kvinnor som skulle ta hand om dem medan jag gick och gjorde ett jobb som plötsligt kändes så fruktansvärt oviktigt.

Jag var alldeles ensam om detta. Ingen omkring mig kunde förstå hur jag tänkte. Jag som hade utbildning och ett spännande jobb, ville jag inte ut i vuxenvärlden igen? Nej, jag satt hellre på trappan och skar äppelbåtar till barnen, drog dem på pulka, stekte fattiga riddare till kvarterets ungar, smyckade vår lilla trädgårds enda träd med påskfjädrar eller byggde hundra snölyktor.

Dessa sysslor räknas nu inte som produktiva ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. En god samhällsmedborgare var jag bara om jag slet ungarna ur sängen och transporterade iväg dem till dagis där andra personer, avlönade med de mina skattepengar, skar äppelbåtar till och byggde snölyktor med mina barn medan jag skötte mitt avlönade arbetet så att jag kunde betala min skatt för att avlöna de personer som…..

Ja ja, mina ungar hade det bra på dagis. Den som förlorade på ekvationen var jag. Och vem har sagt att livet blir som man önskar? Oftast är det inte så. Men jag gillar Nina Björks bok därför att den ställer frågorna som tvingar sig bakom och förbi det samhällsekonomiska ”Så här är det och inget annat är möjligt”

Är boken utopisk? Ja, kanske det. Så bra!

 


Är det möjligt att inte fira jul?

Vad händer den som bestämmer sig för att hoppa över julen och som bor i ett område befolkat av militanta julfirare? Luther, en medelålders skatterevisor, får helt enkelt nog efter att ha ägnat en sömnlös natt åt att räkna ut den sammanlagda kostnaden för förra årets julfirande. Uträkningen landar på 6.100 dollar eller 43.000 kronor med dagens dollarkurs.
Med hjälp av det faktum att enda dottern rest med Fredskåren till Peru gör Luther en kupp. För hälften så mycket pengar köper han en kryssning i Karibien och får hustrun Nora med i planen efter att han visat henne att de faktiskt tjänar pengar på att resa iväg. De beslutar sig för att helt enkelt bojkotta julen.
Det blir dock inte fullt så enkelt som de föreställer sig. De blir ifrågasatta, ställda mot väggen och till slut öppet trakasserade av grannarna som skickar dem driver av anonyma julkort och som placerar skrålande julkörer utanför det stackars parets hus alla möjliga och omöjliga tider på dygnet.
Grishams berättelse ger en effektiv, utmattande och rätt skojig bild av det moderna julfirandets baksida med ändlösa köer, matfrosseri och panisk shopping av meningslösa ting. Det är befriande. Jag gillar den typen av samhällskritik som riktar in sig på det som nästan är tabu att kritisera. Därför är det synd att författaren snubblar på målsnöret.