Kategoriarkiv: Feel good

Jag faller handlöst för Ove

En man som heter Ove_storJag vet inte varför jag faller så handlöst för den här berättelsen. Kanske är det för att Fredrik Backman är en sån skicklig berättare. Kanske är det för att historien tar mig med på en resa som jag inte alls är beredd på. Eller kanske beror min förtjusning helt enkelt på att Ove är så väldigt lik min morfar.

Han är 59 år, Ove. Varje morgon, löjligt tidigt, tar han på sig sin blå jacka och går sin runda i radhusområdet. Kollar så att inga bilar står där de inte får stå. Kollar så att miljöbod och garage är låsta som de ska. Skriver upp bilnummer på okända bilar. Arg och bitter. Odräglig, helt enkelt.

Man förstår att Ove, han har alltid gjort rätt för sig. Däremot tycker han nog inte att livet alltid har gjort rätt för sig tillbaka. Och nu har han fått nog. Han har en plan. Han är helt enkelt färdig.

Men det är som förgjort. Hur han är beter sig så blir han störd och avbruten. Av nya grannfrun med sin opraktiska man och sin stora, gravida mage. Av den hemlösa katten som nästan fryser ihjäl. Av den unge brevbäraren vars kompis blir utkastad av sin pappa när han berättar att han är gay. Och av män i vita skjortor.

Jag känner igen den här mannen. Jag vet hur han fungerar. Han har total koll på sin bil och hans verktygslåda innehåller allt man överhuvudtaget kan behöva. Men när han blir illa behandlad så knyter han näven i fickan och biter ihop käkarna. Gör vad han måste för att tillvaron ska hålla ihop. Och för varje dag blir han mer och mer oense med sin omgivning.

Man skulle önska att varje Ove skulle drabbas av en olycksdrabbad grannfamilj som inte klarar sig utan honom och kanske en eller annan egensinnig och hemlös katt.


Eat , pray, love


Jo, hon hittade både andligheten och kärleken på sin hisnande resa men jag tyckte bäst om den första delen. Den där hon njuter av god mat i Rom och äntligen lyckas sörja färdigt sina båda män. Maken hon skilt sig ifrån i en hjärtslitande skilsmässa och pojkvännen som hon älskar men inte kan leva med.

När Liz kommer till Rom gör hon det alla livscoacher säger åt oss att göra då och då. Hon bara är. Hon kommer dit med mängder av planer för sin vistelse men det slutar med att hon ägnar dagarna åt två saker. Söka efter de restauranger och caféer som har den godaste maten, glassen och kaffet samt träffa den tio år yngre Giovanni för att byta språk – engelska mot italienska.

Det är något med balansen i boken som jag tycker om. Beskrivningen av den djupa depressionen, den bottenlösa sorgen, timmarna av hopplös gråt på badrumsgolvet sida vid sida med vansinnigt roliga berättelser om självhjälpskurer och vridna tankespöken.

Dessutom lärde jag mig ett amerikanskt uttryck för att visa sitt deltagande i sorg. I’ve been there. Jag har varit där. Sorgen och förlusten som en plats. Ett lysande exempel på de där små pärlorna som kan rymmas i en bok.