Kategoriarkiv: Filosofi

Jag vill gå vilse

Gå vilse en fälthandbokDet här är en lånebok. Jag vill verkligen inte lämna tillbaka den. Jag vill ha den vid sängen. Jag vill öppna den när jag vaknar mitt i natten och undrar vad jag håller på med.

Jag vill läsa igen och igen om hur världen är blå i ytterkanterna och i djupen och hur detta blå är ljus som har gått förlorat. Den blå färgen som vi aldrig kan färdas till utan som bara finns i avståndet.

Jag vill läsa om sköldpaddsmannen som hade två val: stanna i sängen eller kliva upp och be om hjälp.

Jag vill läsa om en hustru och mor som sitter ensam i kvällningen och inte längre behöver ta hänsyn till någon. Hon kan vara sig själv, för sig själv.

Den engelska titeln på Solnits bok är A Field Guide to Getting Lost. Hon skriver:

Det som man inte alls vet vad det är kan ofta vara just det man behöver hitta och för att hitta det behöver man gå vilse. Det engelska ordet ”lost” kommer från fornnordiskans ”los” som betyder hemförlovning av en armé. Det här ursprunget ger en bild av hur soldater faller ur ledet och far hem, av en vapenvila med hela världen. Det bekymrar mig att många människor aldrig hemförlovar sina arméer, aldrig beger sig bortom det de redan känner till.

Jag vill gå vilse.

Annonser

Ett värdigt liv

Which would be worse, to live as a monster or to die as a good man?

Minnesvärt citat från Shutter Island


I svart polo och basker

KierkegaardMin bror säger att det är existentialismens dag idag. Jag är inte säker på att han har rätt eftersom jag inte hittar någon uppgift om denna dag någon annanstans men för säkerhets skull klär jag mig i svart polo, basker, mörk byxa och kavaj och gräver ner mig i existentialismens rötter hos Kierkegaard.

Søren Kierkegaards far var en religiös melankoliker och så var även den unge Kierkegaard. I hemmet var det kristna syndabegreppet ständigt närvarande och han hade perioder då han var övertygad om att hans, broderns och faderns tungsinne, samt fem syskons förtidiga död var ett Guds straff.

Det enda av Kierkegaards verk jag har läst är Begreppet Ångest och den har varit otroligt viktigt för att jag ska stå ut med mina egna ångestperioder. Kierkegaard menar nämligen att ångest inte bara en manifestation av en sjuk och neurotisk själ, även om den ibland kan vara också det. Ångesten är framför allt ett uttryck för människans känsla av att inte vara sann och i fas med sig själv.

Men när jag idag läser om Kierkegaards livsfaser så inser jag att jag har missat en del och att det finns mer klokhet att hämta som har relevans för oss idag. Se bara här på hans indelning i olika livsfaser som den så kallade ”dussinmänniskan” kan gå vidare till:

Dussinmänniskan lever osjälvständigt och utan att reflektera nämnvärt över sin roll i tillvaron. Hon lever som de flesta andra utan egna ställningstaganden och blir i stället styrd. Denna slags livsföring kan ibland leda till olust och en känsla av tristess, något som ibland leder till att dussinmänniskan kan gå vidare till ett nytt stadium.

Den estiska livsfasen innefattar njutningar, äventyr och andra sensationer som får människan att leva i nuet. Ur detta febriga liv av starka utlevelser uppstår till slut en baksmälla som orsakar ångest och förtvivlan. Då kan ett utvecklingsskede uppstå som leder till nästa livsfas.

I den etiska fasen skapas livsprojekt och människan får nya roller som medborgare, förälder och som professionell i sitt yrke. Människan tar ett steg bort från sig själv och blir viktig för andra människor. Livet får en mening. Men även det etiska stadiet med sina livsprojekt kan upplevas som ytligt och utan djupare mening.

Den religiösa fasen är det enda som kan tillfredsställa människans existentiella behov, menar Kierkegaard. Vi behöver en tro och något att underkasta sig och leva för. Något annat och större än den egna otillräckliga tillvaron.

Samma frågor nu som då

Varje gång jag läser äldre tänkare vars verk har överlevt tidens gång så slås jag av hur lätt de låter sig översättas till min tid. Kanske handlar det om att genom hela mänsklighetens historia så är det hela tiden samma frågor vi har brottats med. Och vi har fortfarande inte löst dem.

Som jag ser det är Kierkegaards beskrivning av livsfaserna klockren. Vissa människor trasslar sig igenom den ena fasen efter den andra och någonstans i medelåldern står de där, som en respekterad yrkesperson, familjemedlem och samhällsmedborgare, och frågar sig: Var detta allt?

Andra fortsätter att vara en dussinmänniska hela livet, utan några behov alls av att ifrågasätta eller resonera. De gör som de alltid har gjort och som deras föräldrar gjorde före dem. Det händer att jag avundas dem.

Ytterligare andra fastnar i  jakten på njutningar, äventyr och sensationer. Adrenalinjunkies som aldrig kan sitta still mer än två minuter på varje ställe. Ständigt nya kärlekshistorier, resor, fallskärmshopp, droger, bilar.

För en grupp är livsprojekten nog för att skapa bestående mening i livet. De bygger. Hus, verandor, grillplatser och positioner. De har ett litet rike och de älskar det. Jag avundas dem också.

Själv hör till den sorten som enligt Kierkegaard skulle behöva en tro  och något att underkasta mig och leva för. Jag har prövat kyrkan. Det var ingenting för mig. Jag lockas varken av kristen tro, buddism eller new age. Jag har även prövat karriär. Det funkar inte heller. Jag blir bara trött. Och i radhusvärlden blev jag folkskygg.

Så jag antar att jag får leta vidare. Enligt Kierkegaard är jag i alla fall på rätt väg. Det är inte fel på mig när jag inte kan nöja mig med livsprojekt såsom jobb, familj, hem trädgård och katt. Jag är på väg till en ny livsfas, jag har bara inte hittat vägen ännu.

 

Källor:

Om Sören Kirkegaard på filosofer.se

Om Sören Kierkegaard på Wikipedia

 

 

 

 


Någon måste gå genom Mordor

Bilbo 2I en håla under jorden bodde en hobbit. Inte en otäck, smutsig, fuktig håla full med maskar och kryp och däven lukt, inte heller en torr, kal, sandig håla utan något att sitta på eller äta. Det var en hobbithåla, och alltså var den hemtrevlig.

Så låter inledningen till mitt exemplar av Bilbo – En hobbits äventyr från 1985, översatt av Britt G.Hallqvist. Idag har jag sett filmen The Hobbit och är väldigt nöjd med besöket i Middle Earth. Återigen blir jag påmind om hur mycket jag tror på människans behov av kraftfulla berättelser. Historier med hjältar och mod, heder och värdighet och kampen för att förstå vad som är gott och vad som är ont.

Det är ju inte så enkelt det där. Att reda ut vem som är vän och vem som är fiende. Vilken väg som leder framåt och kanske hemåt till slut och vilken väg som leder till Mordor där mörkret är ogenomträngligt, marken svart och luften giftig att andas. Vilket dock inte nödvändigtvis betyder att man inte ska dit. Någon måste ju också gå genom Mordor.


Vi låter oss avväpnas

Positivt tänkande sägs kunna fixa en hel del i livet. Boosta immunförsvaret. Bota cancer. Fylla plånboken. Trolla fram drömjobbet. Visa vägen till kärleken. Jag tror inte alls på det. För om det vore så, då skulle ju världens problem vara väldigt lätta att lösa. Då skulle man bara behöva resa till de mindre lyckligt lottade delarna av världen och övertyga de svältande och HIV-smittade tiobarnsmammorna att om de bara fokuserar på positiva tankar så kommer de både att bli friska och rika. Ja, ni ser ju själva vilken infantil tanke det är!

Det värsta är dock att den får fäste. Barbara Ehenreich skriver om sitt hemland och beskriver ett USA där de stora företagens ekonomiska strateger söker råd hos lyckocoacher, där människor som förlorar arbete, rätt en till sjukvård och pensionsförsäkring får höra att detta är det bästa som hänt dem och där kvinnor förväntas ta emot en bröstcancerdiagnos som en välsignelse och en möjlighet till större visdom och ett bättre liv.

I början av december såg jag ett nyhetsinslag om att svenska studenter nu kan utbilda sig till lyckocoacher på svensk högskola. Med andra ord är vi också där.

Nej, jag är inte särskilt förtjust i bitterhet och offerkoftor. Men jag tror inte att man kan blunda för valda aspekter av livet. För de flesta av oss innehåller vandringen på jorden både sorg och smärta. Men naturligtvis också av lycka och glädje. Min poäng är att båda måste få finnas. Den som får cancer måste få bli både förbannad och rädd. Den som blir av med jobbet måste få oroa sig och blir ledsen. Den som förlorar en älskad människa måste få sörja. Och när vi drabbas har vi rätt att bli behandlade med respekt, tålamod och varsamhet. Om det har jag skrivit mer här.

Det som sker i den kult av positivt tänkande som råder är istället att all olycka skuldbeläggs. Jag kan i alla fall inte tolka budskapet i lyckokulten på något annat sätt än att om jag drabbas så har jag inte varit tillräckligt duktig på att tänka positivt. På något sätt blir det då mitt eget fel om jag får cancer. Och det är definitivt mitt eget fel om jag misslyckas med att bli frisk.

Positivt tänkande saluförs som något nytt. Ehrenreich berättar om hur det kläs i vetenskapliga kläder som om det vore rykande nya forskningsrön. Ehrenreich punkterar detta i sin bok men mina tankar vandrar åt ett helt annat håll. Jag slås av att effekten av denna övertro på positivt tänkande påminner väldigt mycket om det som kallas framgångsteologi. Grunden i denna kristna teologiska riktning är att Gud hjälper den som har en stark och sann bibeltro. I vissa fall finns även övertygelsen att alla kan bli helade och leva i ekonomiskt överflöd genom att bli bibeltrogna kristna. Motsatsen blir då att en person som lever ett syndigt liv blir straffad av Gud. Alltså är sjukdom, handikapp eller andra olyckor en bestraffning från Gud.

Ser ni? ”Tro rätt och du blir lycklig, tro fel och du blir olycklig.” Å så jämför: ”Tänk rätt och du blir lycklig, tänk fel och du blir olycklig”

Framgångsteologin är så ifrågasatt i Sverige att de samfund som förknippas med den konsekvent och officiellt avfärdar att riktningen finns bland deras företrädare. Men positivt tänkande, det tar vi emot med öppnar armar.

Och till sist, det viktigaste av allt: Om vi inte får bli arga när vi drabbas, varifrån ska vi då få kraften att förändra saker som är fel?


Första pocketpaketet skickat


Idag har jag lagt det första bokpaketet i pocketkedjan på brevlådan. Jag valde länge och väl innan jag kunde bestämma mig för vilken ny bok jag skulle köpa och vilken i min digra pocketsamling jag skulle skicka vidare. Hoppas att min pocketkedjevän blir nöjd med mina val.

Just nu läser jag som sagt Igelkottens elegans. Det är en saktmodig o ganska filosofisk berättelse som handlar om Renée och Paloma.
Renée är portvakt i det fina huset. Bakom den schablonbild av vresig tant som hon visar upp för världen döljer sig en finsmakare som kan mer än de flesta om konst, litteratur och filosofi och som ständigt utmanas att lära mer och nytt.
Paloma är en överbegåvad tolvåring som bor i en av de fina våningarna i samma hus tillsammans med föräldrar och en syster. Paloma anser att hon redan har sett igenom allt som hör till detta livet och hon planerar drastiska saker till sin trettonårsdag.
Jag har kommit ungefär en tredjedel in i berättelsen. Jag läser en kort stund varje dag. Historien kräver nämligen långsamhet och eftertanke eftersom varje kapitel innehåller den typ av tankar och filosofiska frågor som även tvingar mig att stanna upp och fundera över hur jag ser på världen och mitt liv. Jag gillar att bli utmanad av det jag läser. Därför läser jag vidare i Igelkottens elegans med nyfikenhet och låter läsningen ta den tid som behövs.

Eat , pray, love


Jo, hon hittade både andligheten och kärleken på sin hisnande resa men jag tyckte bäst om den första delen. Den där hon njuter av god mat i Rom och äntligen lyckas sörja färdigt sina båda män. Maken hon skilt sig ifrån i en hjärtslitande skilsmässa och pojkvännen som hon älskar men inte kan leva med.

När Liz kommer till Rom gör hon det alla livscoacher säger åt oss att göra då och då. Hon bara är. Hon kommer dit med mängder av planer för sin vistelse men det slutar med att hon ägnar dagarna åt två saker. Söka efter de restauranger och caféer som har den godaste maten, glassen och kaffet samt träffa den tio år yngre Giovanni för att byta språk – engelska mot italienska.

Det är något med balansen i boken som jag tycker om. Beskrivningen av den djupa depressionen, den bottenlösa sorgen, timmarna av hopplös gråt på badrumsgolvet sida vid sida med vansinnigt roliga berättelser om självhjälpskurer och vridna tankespöken.

Dessutom lärde jag mig ett amerikanskt uttryck för att visa sitt deltagande i sorg. I’ve been there. Jag har varit där. Sorgen och förlusten som en plats. Ett lysande exempel på de där små pärlorna som kan rymmas i en bok.