Kategoriarkiv: Författare

Varifrån kommer berättelserna?

grand finalLillemor Trojs författarskap består i hemlighet av två personer. Den grova och oformliga Babba skriver och skriver. Sen tar väna och behagliga Lillemor över. Skriver rent och föreställer Författaren. Låter sig beundras och prisas. Vet hur herrarna måste behandlas. Vet vad som kan säga och inte. Uppnår det allra heligaste: en stol i Svenska Akademien.

Men nu är båda gamla och Babba verkar tycka att sanningen ska avtäckas. Ett manus cirkulerar i förlagsvärlden och landar till slut i Lillemors händer. Babba ger sin syn på hela historien. Ska Lillemor förlora allt nu? Är berättelsen sann? Eller inte?

Halvvägs in i romanen skrev jag:

Jag undrar om inte Babba och Lillemor i själva verket är samma person. Om det inte är två sidor av samma kvinna. Den som skriver och den som säljer det skrivna genom att visa upp en persona med ett tilltalande eller kittlande liv. Skrivandets personlighetsklyning.

Efter avslutande läsning är jag inne på samma tanke. Ungefär som jag ser på mitt eget skrivande och som jag en gång skrev om på en av mina andra bloggar:

I djävulsgapet

Jag skriver med mitt blod
Varje mening är hämtad från djupa avgrunder
Varje ord har brutits från råberget
Allra längst ner
I djävulsgapet

Jag klättrar aldrig ner
Jag faller
Slår mig blodig mot vassa klippväggar
Landar med ett otäckt ljud
Tror inte att jag någonsin ska röra mig igen
Mörkret är kompakt och hotfullt

Jag rycker loss orden
Krafsar i avgrunden med naglar och tänder
Samlar dem i min famn
Klättrar upp med möda
Först uppe i solen igen
Kan jag se dess ofattbara färg

Och Kerstin Ekman, ja hon är lysande förstås. Som jag alltid tycker.

Annonser

”En läsare är ingenting utan bok”

Så gör jagJag skriver och skriver men hur bär mina ord? Nu tänker jag låta en av de bästa lära mig för i julklapp fick jag Så gör jag – konsten att skriva av Bodil Malmsten. Ett av bokens allra första stycken lyder:

För att skriva måste den som skriver kunna skriva.

Så att andra – än den som skriver – förstår vad det står.

Anledningen till att jag skriver är – tror jag – att jag tycker så oerhört mycket om att läsa. Jag är helt enkelt en läsare. Som skriver.

Läsare

Är personer

Vars kroppsfunktioner

Upphör när läsaren saknar läsning

Hans inre råkar i uppror & jäsning

Han kan inte sova – han är inte klok

En läsare är ingenting utan bok

Del av Kärlek till böcker ur B-ställningar av Bodil Malmsten


Landet som icke är

Jag har ont i höger öra. Och i ett infekterat nagelband. Orkar inte läsa. Inte lyssna. En kväll som den här finns det bara en enda text som duger:

Edith_SodergranJag längtar till landets som icke är,

ty allting som är, är jag trött att begära.

Månen berättar mig i silverne runor

om landet som icke är.

Landet där all vår önskan blir underbart uppfylld,

landet, där alla våra kedjor falla,

landet där vi svalka vår sargade panna

i månens dagg.

Mitt liv var en het villa.

Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit –

vägen till landet som icke är

Ur Landet som icke är av Edith Södergran

Tyckte ni att detta blev ett tunt och mesigt inlägg idag? Då kan ni läsa lite mer poesi i Beredskap , om när jag fann Margareta Renberg hos frisören.

Eller varför inte se vad resultatet blev när jag själv diktade, ihop med @kallebello , i Twitter utmanar i Melodifestival 2012

 


Om Siri och August

Makt och förakt är orden jag tänker på när jag vänt sista bladet i Lena Einhorns roman Siri. Berättelsen startar när hennes äktenskap med August Strindberg slutligen har kollapsat och beskriver hennes kamp för att ta sig ut med barn och förstånd i behåll. Vi får följa parets kärlekhistoria från första mötet, genom Siris förhoppningar om ett jämbördigt partnerskap byggt på respekt och fram till den punkt då hon ger upp. Det är mycket sorgligt. För i den här berättelsen har hon aldrig någon chans. Den August som beskrivs här bestraffar henne för varje framgång. Med svartsjuka, anklagelser och förakt. Det gör ont att läsa.

Men samtidigt: det här är en roman. Och det är en roman som tar ställning. Vilket inte alls är fel. Men man får komma ihåg det när man läser. Att i den historia som berättas har Siri inte en chans. Men i Einhorns roman har August inte en chans.

 


Kan Proust förändra mitt liv?

Det var Marcel Proust som skrev den gigantiskt långa romansviten På spaning efter den tid som flytt. I band 7 skriver han:

…varje läsare, när han läser, är sin egen läsare. Författarens verk är bara ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att hjälpa honom att urskilja det som han utan denna bok kanske inte skulle ha sett hos sig själv. Att läsaren hos sig själv känner igen det som boken utsäger är beviset för att boken är sann.

Ja, just det. Jag läser för att förstå mig själv. Jag har dock inte läst På spaning efter den tid som flytt. Men det har Alain de Botton och i boken Låt Proust förändra ditt liv berättar han både om författaren och om romansviten. I kapitel med namn som Konsten att älska och leva i nuet, Konsten att leva självständigt, Konsten att lida med framgång samt, inte minst, Konsten att lägga ifrån sig böcker delar han med sig av det han själv hittat i Prousts romansvit och i studiet av författarens liv. Som läsare får jag också veta sådant som att verkets längsta mening finns i den femte delen och den:

…skulle bli nära fyra meter lång och räcka sjutton varv runt en vinflaska om den ställdes upp i en enda rak linje och gavs standardtypsnitt.

Alain de Botton berättar också om vad han menar kunde vara en proustiansk slogan: n’allez pas trop vite. Ha inte för bråttom. Därför att den som inte har för bråttom ger världen en chans att bli intressant. Med Prousts ögon och långsamhet kan den troftigaste tidningsnotis visa sig innehålla en hel bukett av berättelser.

Nå, egentligen är Alain de Bottons bok en uppslagsbok mer än något annat. När jag till exempel blir dumpad av den jag trodde var mitt livs kärlek så kan jag gå till kapitlet Konsten att lida med framgång och ta reda på hur jag nu kan dra nytta av smärtan och kanske lära mig något av eländet. Sedan, när jag hämtat mig och är reda för nästa omgång, kan jag ju, som förberedelse, läsa Konsten att bli lycklig i kärlek så går det kanske något bättre nästa gång. Och om inte så har jag i alla fall haft några givande lässtunder.


Några av mina medvandrare


På uppmaning av min pocketkedjekompis kommer här en lista över de författare som jag läst mycket, eller nästan allt, av:

Doris Lessing
Joyce Carol Oates
Bodil Malmsten
Göran Tunström
Torgny Lindgren
Kerstin Ekman
Gerda Antti
Marianne Fredriksson
Fjodor Dostojevskij
Selma Lagerlöf
Susanne Brögger (hur i hela världen gör man danska ö:n på den här maskinen?!)
Carina Rydberg
Milan Kundera
Franz Kafka

Varför skriver vi?

Arbetet med en berättelse pågår i författarens allra djupaste medvetande dygnets varje sekund så att när orden väl skrivs så är händelseförloppet redan färdigskapat i hjärnans djupaste grottor. Själva det fysiska skrivandet är bara den sista lilla detaljen. Så beskriver Greenes författande huvudperson Maurice skapandeprocessen. Men han medger också att det krävs en viss frid i författarens sinne. Om han eller hon är utsatt för alltför starka känslomässiga utmaningar så trycks berättelsen undan ifrån hjärnvindlingarna av de starka känslorna och de fantasier som skapas kring dessa. Maurice drabbas av en förtärande svartsjuka som tränger undan allt annat och både den medvetna och de undermedvetna delen av hans sinne sysselsätts, och förgiftas, av vidriga fantasier där kvinnan han älskar befinner sig i någon annan mans armar. Resultatet blir att romanen som han tvingar sig att fortsätta arbeta med blir fadd och ointressant. Varje mening han skriver måste tvingas fram och det enda han har att luta sig mot är sin erfarenhet och sina yrkesknep. Det blir en roman som publiceras och recensenterna skriver kort och gott att här är en författare som kan sitt yrke.
Skriva är en märklig syssla. Driften att dra sig undan ifrån livet för att skapa och gå in i en fiktiv värld som stundtals blir mer verklig än den värld man lever i är så märklig at det nästan är obegripligt. Varför skriver vi? Varför läser vi? Slutet på historien är en roman om kärlek och svartsjuka men de delar där Greene funderar kring skapandet och driften att skriva är de som stannar hos mig.