Kategoriarkiv: Klassiker

Ett pussel där varje bit har sin plats

Hundra år av ensamhet_storDet finns något djupt tröstande i Gabriel García Márquez mästerverk Hundra år av ensamhet. Fast det beror förstås på vad man är på för humör. Det är förgängligheten jag pratar om. Till familjen Buendía, i den lilla byn Macondo,  kommer nya barn i rasande takt. Vissa föds i familjen på vanligt vis, andra ramlar in genom ytterdörren med sina föräldrars ben i en säck, ytterligare andra dyker upp och visar sig vara manliga familjemedlemmars barn med avlägsna älskarinnor. Unga flickor kommer som brudar till huset och blir kvar långt efter makarna försvunnit på ett eller annat vis. En del växer upp. Andra dör unga. Men dör, det gör de i familjen Buendía. I sjukdomar, i barnsäng, i avrättningar, i galna projekt. Generation efter generation av urmodern Ursulas ungar föds, trasslar till sina liv och dör, förr eller senare. På mer eller mindre dramatiska vis.

Jag kommer att tänka på en annan berättelse jag läste en gång. Jag minns varken bok eller författare men den handlade om en man, en hantverkare under antiken tror jag, som av någon anledning hade fått evigt liv. Hans liv hade stannat i yngre medelåldern och nu satt han utanför sin verkstad på gågatan i staden och tillverkade något som han sålde. Kanske sandaler? Första åren var hans nya tillvaro underbar. Han såg sina jämnåriga åldras och dö medan han själv behöll sin ålder och sin styrka. Men efter ett par generationen beskrev han sin tillvaro som ett helvete. När en liten pojke kom för att lämna in sin pappas sandaler för lagning kunde mannen inte finna någon glädje i mötet. Allt han såg i den lille pojkens ansikte var den äldre, brutne man som pojken snart skulle vara. Hela tillvaron blev fullständigt meningslös när mannen bara kunde se livet som en kort vandring mot nedbrytning och död.

García Márquez tecknar en helt annan bild, trots att grunden egentligen är densamma. Ja, livet är en kort vandring mot döden och vandringen är ofta fylld med missräkningar, förluster, elände och sorg. Men när berättaren tar oss med upp en bit och låter oss skåda familjen Buendías historia ovanifrån blir bilden mäktig och storslagen. Ja, här finns gott om levnadsöden som vid en första anblick ser katastrofalt sorgliga ut. Men vilka är vi att döma? Mannen som låter sig förfalla i en smutsig verkstad där han tillverkar mängder av identiska små och väldigt svårsålda fiskar i rent guld, kan vi vara säkra på att han är olycklig? Kvinnan som avvisade den första mannan som visade intresse för henne i ungdomen och som sedan sörjer den förlorade kärleken resten av sitt liv som hemmadotter, är hennes liv bortkastat? Och Ursula, familjens urmoder, som ser sina ättlingar födas och dö i en aldrig sinande ström medan hon själv verkar oförmögen att dö trots att nästan alla hennes kroppsfunktioner stänger av, borde hon inte vara galen av sorg?

Det jag ser när jag följer med Gabriel García Márquez är inte meningslöshet utan mening. Framför mina ögon bygger han ett gigantiskt pussel och visar mig att varje bit har sin plats. Det är djupt tröstande.

 

Annonser

I Minneshålet glöms allting bort

1984 storDubbeltänk innebär att kunna hålla två motsägande trossatser i huvudet samtidigt och att dessutom acceptera båda som sanna, att kunna ljuga medvetet och ändå vara fullständigt övertygad om att man talar sanning.

Om ni någon gång har arbetat inom stora organisationer som hanterar stora summor pengar och stora ansvarsområden så vet ni att ovanstående beskrivning kan stämma ganska bra överens med det som pågår inom sådana organisationer varje dag. Dubbeltänk är ett av de viktigaste begreppen i det samhälle som beskrivs i Georges Orwells roman 1984. Jag har lyssnat på romanen, lysande uppläst av Björn Granath, under mina träningspass i juni och nu går jag här och grunnar över Partiets slagord:

Krig är fred.

Frihet är slaveri.

Okunnighet är styrka

När rika länder i väst skickar beväpnade soldater i stridsvagnar till oroliga länder, är det då krig eller fred?

När en människa arbetar 50 timmar i veckan för att hålla sig och sin familj med rätt statusmarkörer, är det då frihet eller slaveri?

När 30 000 okunniga människor på Facebook förmår makthavare att ändra ett beslut är det naturligtvis styrka. Men tänk om de okunniga starka har fel? Tänk om de är starka just på grund av sin okunnighet? Därför att med kunskap blir det genast svårare att förstå och att fatta rätt beslut.

I 1984 bestämmer sig huvudpersonen Winston Smith för att försöka söka upp det så kallade Brödraskapet som han hört talas om och som ska vara någon slags underjordisk motståndsrörelse för människor som fått nog av Partiets sätt att sköta landets. Till slut blir han kontaktad och av sin kontaktperson får han en bok där Partiets ideologi förklaras och granskas kritiskt. Vid sidan om Orwells beskrivning av ett samhälle i hopplös misär är detta romanens absolut bästa del. Här förklaras de fyra stora myndigheternas syfte och arbetssätt. Minisann är en förkortning av Sanningsministeriet, Minifred av Fredsministeriet, Minilek av Kärleksministeriet och Miniflöd av Överflödministeriet. I äkta dubbeltänksanda är det givetvis så att Minisann har hand om propagandan och lögner, Minifred har hand om krigen som ständigt rasar, Minilek sköter lag och ordning genom tortyr och med hjälp av tankepolisen och Miniflöd har hand om ekonomin, det vill säga ser till att det råder ständig fattigdom.

Winston arbetar på Minisann med att rätta felaktigheter i äldre tidningar och andra skrifter. Det vill säga att om Partiet har sagt något som sedan visar sig inte stämma så ändras uttalandet i tidningar och på andra platser så att det stämmer överens med det som sedan hände. På det viset har Partiet alltid, i alla tider, haft rätt och det Partiet faktiskt sagt glider ner i Minneshålet, det det för alltid glöms bort.

Det finns mycket att fundera över här. Vet vi egentligen vad de vägval vi gör nu kan få för konsekvenser på lång sikt? Jag menar, det kan ju vara lockande att ändra beslut, rutiner, lagar, regler, åsikter och uttalanden för att tillfredsställa en larmande hop potentiella väljare i nästa val, eller varför inte konsumenter vid nästa köp, men är det egentligen någon som på allvar försöker förstå de långsiktiga konsekvenserna? Vilket samhälle är vi på väg mot? Vet vi det?

Vissa romaner åldras fort. Andra växer med åren och behåller sin aktualitet, eller blir till och med mer aktuella ju längre tid som går. 1984 är av denna senare sort.

 


Med skräcken som drivkraft

karin_boye_kallocain_storLeo Kall Framhärdar länge i sin tro på att han är med och bygger en bättre Välfärdsstat med sin nya sanningsdrog. Trots att han får höra fler och fler berättelser om hur människor i hemlighet drömmer om ett helt annat liv så blir han bara ännu säkrare på sitt uppdrag.

Här samtalar han med sin hustru och beskriver tankarna om att stifta en ny lag som ska göra det möjligt att åtala människor för stadsfientligt sinnelag med hjälp av den nya drogen:

Ur tankar och känslor föds ord och handlingar, hur skulle tankar och känslor då kunna vara den enskildes ensak? Tillhör inte hela medsoldaten Staten? Vem skulle då hans tankar och känslor tillhöra, om inte Staten de också? Hittills har det bara inte varit möjligt att kontrollera dem men nu är alltså medlet funnet.

När skräcken ökar

Användningen av kallocainet ökar fort och plötsligt är allt långt bortom Leo Kalls kontroll. Allt fler testas och befinns skyldiga och antalet angivelser ökar med rekordfart. Leo försöker resonera nyktert om utvecklingen med sin kollega och arbetsledare Rissen:

Angivelserna har ökat oavbrutet under de sista 20 åren, sa Rissen. Jag har det av polischefen själv. Men det behöver inte betyda att brottsligheten har ökat, sa jag. Det kan lika gärna vara lojaliteten som har ökat, känsligheten för var det ruttna finns.

Det betyder att skräcken har ökat, sa Rissen med oväntad energi. Skräcken? Ja, skräcken. Vi har gått mot allt strängare övervakning och den har inte gjort oss säkrare som vi hoppades, utan ängsligare. Med vår skräck växer också vår impuls att slå omkring oss, är det inte så? När ett vilt djur känner sig hotat, och inte ser någon utväg att fly, går det till anfall. Då skräcken smyger sig över oss, finns det inget annat att göra än att hugga först. Det är svårt när vi inte ens vet vartåt vi ska hugga, men bättre förekomma än förekommas. Lyder inte den gamla regeln så: hugger man tillräckligt tätt och tillräckligt skickligt kan man kanske rädda sig.

Leo får en bild av hur alla invånare kommer i rörelse, som myrorna i en stor myrstack, och kravlar på varandra för att vara den som anger först. Arbetskamrater anger varandra, hustrur sina män och män sina hustru. Och han börjar förstå vad det var för monster han har skapat.

Skräck är en märklig företeelse. Vem vill erkänna att man är rädd? Arg, kränkt, upprörd, till och med ledsen går bra. Men rädd? Nej. Ändå är vi väl det mest hela tiden? Rädda för att bli sjuka, skadade, nedvärderade, bortvalda, sårade. Rädda för att förlora och tappa ansiktet. Rädda för att avslöjas. Rädda för att skäras av från det viktigaste. Rädda för att dö.

Inte så att vi går och tänker på det varje minut. Då skulle tillvaron bli outhärdlig. Men en mäktig drivkraft. Karin Boyes Kallocain är en träffsäker beskrivning av ett samhälle där skräcken är satt i system. Vi vet att det har skett och att det sker. Men även i ett på ytan fritt samhälle, som vårt, är skräcken en betydande medspelare. Vad är det till exempel som får människor att slå så förtvivlat hårt och vilt omkring sig i det offentliga  samtalet?

Mina tidigare inlägg om Kallocain


Gräva i sin egen jord

Njals sagaHur kommer det sig att vi i min familj kan Tolkiens Ringen-trilogi både baklänges och framlänges samtidigt som vi bara har en vag uppfattning om de nordiska sagorna? Detta pratade vi om för bara ett par veckor sedan, jag och mina ongar. ”De borde ges ut i nåt slags samlingsverk. Kanske med förklaringar och kanske behöver språket moderniseras.” Sa vi.

Sedan händer det där som säkert inte är det minsta märkligt men som ändå gör mig lika upprymd varje gång; jag drabbas av ett sammanträffande. Det sker när jag roar mig med pod-radio medan jag handlar och där, i Kulturdokumentären, är den. Den isländska sagans återkomst.

Kristinn Johannesson är svensk samordnare för projektet att ny-översätta de isländska sagorna till svenska, norska och danska och han säger att de isländska sagorna ”ska ut ur skåpet” och användas som de tidlösa berättelser de är.

Efter att ha lyssnat på ett litet stycke av Njals saga längtar jag redan!

Men jag vill också läsa författaren Gerdur Kristny och hennes diktsamling Blodhov som bygger på Eddan. Lyssna på programmet, hör henne läsa ur och prata om sin diktsamling. Så vackert. Som att förflyttas till en annan tid.

Kulturdokumentären: På jakt efter den isländska sagans betydelse, del 1


Jag närmar mig slutet

Nu har jag bara knappt 50 minuter kvar av Kallocain och jag hittar på alla möjliga skäl för att få plugga in lurarna och lyssna vidare. Här finns kloka saker att hämta. Framför allt om hur livet söker sig nya vägar när det blir snöpt och hindrat på en plats.

Men också så väldigt klokt om hur vi människor beter oss när vi blir rädda och trängda. Klokt och aktuellt.


I svart polo och basker

KierkegaardMin bror säger att det är existentialismens dag idag. Jag är inte säker på att han har rätt eftersom jag inte hittar någon uppgift om denna dag någon annanstans men för säkerhets skull klär jag mig i svart polo, basker, mörk byxa och kavaj och gräver ner mig i existentialismens rötter hos Kierkegaard.

Søren Kierkegaards far var en religiös melankoliker och så var även den unge Kierkegaard. I hemmet var det kristna syndabegreppet ständigt närvarande och han hade perioder då han var övertygad om att hans, broderns och faderns tungsinne, samt fem syskons förtidiga död var ett Guds straff.

Det enda av Kierkegaards verk jag har läst är Begreppet Ångest och den har varit otroligt viktigt för att jag ska stå ut med mina egna ångestperioder. Kierkegaard menar nämligen att ångest inte bara en manifestation av en sjuk och neurotisk själ, även om den ibland kan vara också det. Ångesten är framför allt ett uttryck för människans känsla av att inte vara sann och i fas med sig själv.

Men när jag idag läser om Kierkegaards livsfaser så inser jag att jag har missat en del och att det finns mer klokhet att hämta som har relevans för oss idag. Se bara här på hans indelning i olika livsfaser som den så kallade ”dussinmänniskan” kan gå vidare till:

Dussinmänniskan lever osjälvständigt och utan att reflektera nämnvärt över sin roll i tillvaron. Hon lever som de flesta andra utan egna ställningstaganden och blir i stället styrd. Denna slags livsföring kan ibland leda till olust och en känsla av tristess, något som ibland leder till att dussinmänniskan kan gå vidare till ett nytt stadium.

Den estiska livsfasen innefattar njutningar, äventyr och andra sensationer som får människan att leva i nuet. Ur detta febriga liv av starka utlevelser uppstår till slut en baksmälla som orsakar ångest och förtvivlan. Då kan ett utvecklingsskede uppstå som leder till nästa livsfas.

I den etiska fasen skapas livsprojekt och människan får nya roller som medborgare, förälder och som professionell i sitt yrke. Människan tar ett steg bort från sig själv och blir viktig för andra människor. Livet får en mening. Men även det etiska stadiet med sina livsprojekt kan upplevas som ytligt och utan djupare mening.

Den religiösa fasen är det enda som kan tillfredsställa människans existentiella behov, menar Kierkegaard. Vi behöver en tro och något att underkasta sig och leva för. Något annat och större än den egna otillräckliga tillvaron.

Samma frågor nu som då

Varje gång jag läser äldre tänkare vars verk har överlevt tidens gång så slås jag av hur lätt de låter sig översättas till min tid. Kanske handlar det om att genom hela mänsklighetens historia så är det hela tiden samma frågor vi har brottats med. Och vi har fortfarande inte löst dem.

Som jag ser det är Kierkegaards beskrivning av livsfaserna klockren. Vissa människor trasslar sig igenom den ena fasen efter den andra och någonstans i medelåldern står de där, som en respekterad yrkesperson, familjemedlem och samhällsmedborgare, och frågar sig: Var detta allt?

Andra fortsätter att vara en dussinmänniska hela livet, utan några behov alls av att ifrågasätta eller resonera. De gör som de alltid har gjort och som deras föräldrar gjorde före dem. Det händer att jag avundas dem.

Ytterligare andra fastnar i  jakten på njutningar, äventyr och sensationer. Adrenalinjunkies som aldrig kan sitta still mer än två minuter på varje ställe. Ständigt nya kärlekshistorier, resor, fallskärmshopp, droger, bilar.

För en grupp är livsprojekten nog för att skapa bestående mening i livet. De bygger. Hus, verandor, grillplatser och positioner. De har ett litet rike och de älskar det. Jag avundas dem också.

Själv hör till den sorten som enligt Kierkegaard skulle behöva en tro  och något att underkasta mig och leva för. Jag har prövat kyrkan. Det var ingenting för mig. Jag lockas varken av kristen tro, buddism eller new age. Jag har även prövat karriär. Det funkar inte heller. Jag blir bara trött. Och i radhusvärlden blev jag folkskygg.

Så jag antar att jag får leta vidare. Enligt Kierkegaard är jag i alla fall på rätt väg. Det är inte fel på mig när jag inte kan nöja mig med livsprojekt såsom jobb, familj, hem trädgård och katt. Jag är på väg till en ny livsfas, jag har bara inte hittat vägen ännu.

 

Källor:

Om Sören Kirkegaard på filosofer.se

Om Sören Kierkegaard på Wikipedia

 

 

 

 


Den stora gemenskapen

Leo Kalls sanningsdrog fungerar ungefär som en rejäl dos alkohol, fast utan baksmälla. Den tar bort spärrar och får människor att utan tvekan berätta precis vad de känner och tänker. Några sekunder efter injiceringen avslöjar de sina innersta drömmar och hemligheter. När drogen slutar verka återgår de till sitt normala tillstånd men de minns allt de har sagt.

Leo ser inga gränser för drogens nytta. För den chef som övervakar försöken på personerna från Frivilliga offertjänsten den här dagen berättar han att med hjälp av serumet kan man komma tillrätta med det ökande antal falska vittnesmål som ställer till det för domstolarna. Nu kommer några vittnen inte längre att behövas, berättar Leo, eftersom brottslingar kommer att bekänna efter bara en liten injektion av drogen.

Då har de precis hört Försöksperson nummer 135, under drogens inverkan,  gråtande berätta hur djupt han ångrar att han anmälde sig till Frivilliga offertjänsten den där dagen på ungdomslägret, hur rädd han är varje dag, hur olycklig han är. Efteråt är nummer 135 djupt skamsen.

Kallocain ska ska bygga en bättre Välfärdsstat

De testar drogen på sammanlagt sju försökspersoner och vid dagens slut är Leo besviken. Det han fått höra är inte alls några heroiska vittnesmål utan gnäll och klagomål, berättelser om våldsamma drömmar och liderlighet.

Vid dagens slut fortsätter Leo att berätta om vilka användningsområden han ser för drogen i framtiden. Drogen han hoppas ska få namnet Kallocain. Alla borde testas när de söker en post, tänker han, för att se så att de passar för posten och inte har några förbjudna baktankar. Ja, man skulle till och med kunna tänka sig en årlig, obligatorisk Kallocainprövning av alla medsoldater i Välfärdsstaten. På så vis skulle man kunna förutse och förebygga många ohyggligheter.

Leo Kalls chef säger sakta att nu går den sista resten av vårt privatliv. Ja, svarar Leo, den stora gemenskapen står nära sin fullbordan.