Kategoriarkiv: Kris

Den värld som blev min

Efter självmordetJag läser en norsk bok om självmord och inser att jag saknar de andra invånarna i det nya land jag hamnade i. Jag längtar efter att slippa hålla ryggen rak för att inte oroa min omgivning. Längtar efter att slippa driva mig så obarmhärtigt hårt med en aldrig sinande ström av nya arbetsuppgifter för att inte drunkna i den bottenlösa saknaden.

Längtar efter att få känna som mamman i boken Efter självmordet – vägen vidare. Hon som till slut bestämde sig för att träffa andra efterlevande och efteråt berättade:  

”Det är första gången sedan min dotter dog för tre år sedan som jag har känt mig normal tillsammans med andra människor – så normal som jag tidigare trodde att jag var.”

Det har gått tre år och 235 dagar sedan han som var min människa tog sitt liv. Man kan tycka att det är en lång tid. Att jag borde vara färdig, liksom. Jag kan tycka det själv också. Men nej. Saknaden kommer i vågor. Sköljer över allt. Värre nu än någonsin. Kanske för att jag nu, trots allt, verkar ha lärt mig att simma.

Jag biter mig krampaktigt fast i världen sådan den var innan, för att bevisa att jag är densamma. Att världen är densamma. Men det är ju inte sant. Det blir bara skal.


Det finns en större bild

När någon tar sitt liv

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hur kommer det sig att vi år efter år accepterar att 1 500 svenskar tar sitt liv? Alfred Skogsberg har skrivit en reportage- och debattbok som jag ser fram emot att läsa.

Efter självmordet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Varje person som tar sitt liv lämnar efter sig i snitt tio närstående med starka och ibland motstridiga känslor som skuld, ilska och saknad. Det här ska vara en bok för efterlevande.

Jag är en efterlevande. Men för mig har det varit svårt att se att det finns en större bild och hur många vi efterlevande faktiskt är. Jag har varit så upptagen med min historia. Med vår historia. Den historia som tog slut den 31 augusti 2009.

Det är dags att se den stora bilden.


Vi som blev kvar

Minneslunden Badelunda 3Sedan den 11 december 1959 har 252 människor i Köping begått självmord.  Just den där decemberdagen 1959 var det Marianne Lindberg de Geers pappa som tog sitt liv. Han var en sträng röntgenläkare på sjukhuset i Köping och han sköt sig i familjens lägenhet. Marianne var 13 år. Hon hamnade i Jönköping sen och hon har aldrig återvänt till Köping, Inte förrän nu.

I del 3 av Konstkuppen beger hon sig till Köping för att göra en konstverk med utgångspunkt i faderns självmord. Jag vet inte om det beror på att jag själv har förlorat en älskad människa i ett självmord men det var ett djupt rörande program.

Och det blir så tydligt, det som också är min erfarenhet; hur väldigt svårt det är att prata om självmord. Det var svårt 1959 och det är svårt 2013. Först när vi möter en annan närstående till någon som tagit sitt liv blir det möjligt att slappna av. Marianne Lindberg säger att det är lite som att vara invandrare från ett främmande land. Bara någon annan från samma land kan förstå vad man pratar om, vad det är man har varit med om.

Det är inte så enkelt att hitta litteratur om självmord. Jag läste ganska nyss En handfull regn av Niklas Rådström, där han skriver om sin bäste väns självmord. Jag har precis idag insett att det finns en ganska ny reportagebok om självmord. När någon tar sitt liv av Alfred Skogberg, som recenserats av Kristian Lundberg i Expressen Den är nu på väg hem till mig och jag lovar att återkomma när jag läst.

Avsnittet av Konstkuppen med Marianne Lindberg de Geer ligger kvar på SVT Play i åtminstone någon månad till.

Delar av min egen erfarenhet finns beskrivet här 


Det tar aldrig slut

ModerspassionenVi vill så gärna skydda barnen. Vi vill ge dem det vi själva inte fick. Men tänk om det är omöjligt? Tänk om det inte går att bryta mönster? Tänk om ondskan förklär sig på olika sätt för varje ny generation den hemsöker? Då spelar det ingen roll hur föräldrarna försöker skydda barnen. För det onda tar sig in genom föräldrarnas blinda fläckar.

I Majgull Axelssons Moderpassionen är det barnen som betalar priset. Två tonåringar hänger sig i sina rum. En av dem lyckas. Den andre flyr in i en kristen sekt. En mamma tar strid för sin överlevande unge. Den andra håller liv i sin döda unge med sådan kraft att det krävs att hon krossas själv för att hon ska våga minnas det blå nylonrepet och de kalla fötterna.

Å så det där ordet. Ordet som verkar behålla sin kraft, generation efter generation. Trots alla dessa år av kamp för sexuell frihet.

Hora.

Det tar visst aldrig slut.

 

 


Felicia försvann

Felicia försvannJag får samma känsla när jag läser Felicia Feldts bok om sin uppväxt och sin mamma som jag fick när jag läste Jeanette Wintersons uppgörelse med sin barndom. I båda böckerna finns berättelser som bränner sig ända in till min absoluta mittpunkt. Felicia Feldt skriver om minnen som bekräftar den känsla hon verkar ha kämpat med under hela sitt vuxna liv; att hon och hennes syskon var med om saker som inga barn ska behöva uppleva.

Naturligtvis ska historierna berättas. Och jag är den förste att stå upp för varje människas rätt till sin egen berättelse vilket också innebär rätten att berätta sin historia högt.

Ändå känns det osmält. Precis som Wintersons berättelse. Osmält. Som en kaskad av minnen klädda i ord som bara sprutar ut och hamnar på boksidorna. Jag säger inte att det är fel. Men jag kan inte låta blir att fundera över vad det kunde ha blivit av Felicia Feldts historia om den hade förpackats på annat sätt.

 

 


En handfull regn

En handfull regnJag läste den här boken för att jag visste att den handlade om ett självmord. Jag förstår att bokens första två tredjedelar behövs för att göra historien hel, ändå skyndade jag otåligt igenom barndomsbeskrivningarna och uppväxtskildringarna. Jag ville fram till den punkt där dödsbudet kommer.

Jag ville veta. Hur reagerade han? Hur kände han? Hur tänkte han? Fanns det någonting här som jag kunde känna igen mig i?

Ja, på sidan 184. Jag läste det igen och igen:

”De flesta av oss förunnas inte särskilt många vänner här i livet. Vi kan lära känna en massa människor, vi kan träda in i och ut ur förhållanden och umgängen, vi kan få ett nätverk med bekanta som känns rikt och stabilt. Men till sist, när det väl räknas, är det inte många som står oss så nära att vi kan kalla dem vänner och ge någon fördjupad innebörd åt ordet. Hur ska någon egentligen kunna förvänta sig att vi ska uthärda att just en av dessa få dyrbara vänner väljer att överge allt, att lämna oss för något okänt, att sätta sitt hopp till hopplösheten? Hur ska någon kunna acceptera att just den som man blev till tillsammans med, den i vars sällskap man skrattar varje gång man skrattar, den inför vars blick det man skapar blir till, väljer frånvaro och tystnad. Vad säger det om hållbarheten i våra föreställningar om världen? Vad säger det om vänskap? Vad säger det om vår otillräcklighet?”

I bokens avslutande tredjedel har jag klistrat fullt av små post it-lappar i olika färger. Stycken och meningar jag läst om och om igen eftersom de bevisar för mig att jag inte är ensam i mitt sorgliga universum.

Och till slut blir det kanske som Rådström skriver:

”Tiden arbetar envetet på. Av alla våra nakna känslor och hudlösa minnen blir förr eller senare något som liknar trädstammar där där årsring lagts till årsring och där de yttersta lagren av vind och väder, tid och tålamod gjorts till uthållig bark.”


Den som ingen vill vara

Hon återkommer till det gång på gång.

På sidan 266 när hon har panik över att varje gång hon äntligen lyckas somna och få lite vila från det fasansfulla så dyker det upp någon på hennes trapp. Någon som välmenande kräver hennes uppmärksamhet och ropar Joyce? Joyce? Hon skriver:

Ljudet av mitt namn låter hemskt. Vid sådana tillfällen. För att vara Joyce är verkligen att vara Den som ingen annan skulle vilja vara

På sidan 303 har hon rest till Florida, inbjuden som föreläsare av det allmänna biblioteket i Sanibel Island.  När hon talar till invånarna, gör det som hon själv kallar för en perfekt imitation av sitt författarjag, kommer hon på sig själv med att leta i rummet efter någon som inte är där, och hon undrar om hon ska tillbringa resten av sitt liv med att söka efter någon som inte är där. Hon skriver:

Det känns som om jag saknar någonting påtagligt – en arm, ett ben. Eller som om delar av mitt ansikte har smetats ut och förvridits som i en mardrömslik målning av Francis Bacon. Och tanken dyker upp som den grymmaste och mest kortfattade förutsägelse i en kinesisk lyckokaka – Inte en enda människa i det här rummet skulle vilja byta plats med dig: änka.

Denna känsla av att vara där ingen vill vara. Att vara den som ingen vill vara. Det är så fruktansvärt smärtsamt och Joyce Carol Oates uttrycker det så väl. Inte för att hon beskriver det med särskilt välvalda ord utan genom att känslan går som en röd tråd genom hela boken. Hon befinner sig där ingen vill vara och även de mest välmenande vänner utsöndrar något som inte går att ta miste på. En tacksamhet över att det är hon och inte de som drabbats.

Ingen som inte har varit där kan förstå vad det innebär.