Kategoriarkiv: Om böcker

Jag kom hem med en oläst bok inatt

september-leandoerBoken är September av Kristoffer Leandoer och nu ligger den på mitt sängbord, redo att läsas.

Själv lämnade jag ifrån mig Korparna av Tomas Bannerhed, en av de bästa böcker jag läst under det gångna året. Andra böcker som bytte ägare igår kväll var Varför vara lycklig när du kan vara normal? av Jeanette Winterson, Pojkflickan av Nina Bouraoui, Agaat av Marlene van Niekerk samt Sommaren utan män av Siri Hustvedt.

Upplägget var enkelt: ta med en bok som du gillar och vill ge till någon annan. Sen gjorde vi pizza, drack vin, berättade om och läste lite ur våra utvalda böcker, la dem i en pott och fördelade dem så att alla fick med sig en oläst bok hem. Lysande koncept!

Ett av kvällens många olika samtal handlade om ifall man bör läsa klart böcker man har påbörjat. Det verkar vara en fråga i tiden, bara för någon vecka sedan skrev Magnus Västerbro en text i DN Kultur på exakt detta tema, med rubriken Håller jag på att förvandlas till en dålig läsare?

Jo, Johan Svedjedal som är professor i litteratursociologi tycker nog det. I artikeln säger han:

– Det låter typiskt för en modern och otålig konsumtionskultur, där man hela tiden letar nya impulser, nya intryck. Och det hänger i sin tur ihop med ett slags hyperliberalism. Det är ”jag som individ” som står i centrum för allt. Till och med författaren får maka på sig.

Men den tidigare ständige sekreteraren i Svenska Akademien, Horace Engdal, är av en lite annan uppfattning. Han tror inte att läsaren egentligen har förändrats särskilt mycket genom historien och menar att det alltid har funnits störningsmoment. Om att lämna böcker oavslutade säger han:

– Lika mycket som jag ångrar de gånger då jag efter en felbedömning slutat läsa, ångrar jag de tillfällen då jag mot bättre vetande har tvingat mig att läsa vidare i en bok som inte förtjänade det, förklarar Horace Engdahl. Till slut gör det fysiskt ont, och det kan grundlägga en bitterhet mot bokens författare som sitter kvar i många år.

När jag tänker efter inser jag att också jag har lämnat två böcker oavslutade på ganska kort tid: Hilary Mantels tokhyllade Wolf Hall och Fredrik Backmans Min mormor hälsar och säger förlåt, båda ljudböcker.

I Wolf Hall misslyckas jag ständigt med att hålla reda på de olika personerna, vilket innebär att jag gång på gång fastnar i funderingar om vem det nu var som reste vart och sa vad och medan Angela Kovács läser vidare missar jag handlingen fullständigt. Möjligen ger jag Wolf Hall en ny chans som pappersbok.

Min mormor hälsar och säger förlåt är nog helt enkelt inte en bok för mig. Jag föll handlöst för En man som heter Ove men här retar jag mig på liknelserna, upprepningarna och på Elsa som är så lillgammal och full av wikipediakunskap att hon känns som en karikatyr.

Jag tror att jag bestämmer mig för att det är ok att lämna böcker oavslutade. Hur man än ser på det så är ju antalet timmar som man kan lägga på eget läsande under ett liv begränsat och då tycker jag att man ska få välja alldeles fritt efter eget huvud vad man ska fylla dem med.

Annonser

Varifrån kommer berättelserna?

grand finalLillemor Trojs författarskap består i hemlighet av två personer. Den grova och oformliga Babba skriver och skriver. Sen tar väna och behagliga Lillemor över. Skriver rent och föreställer Författaren. Låter sig beundras och prisas. Vet hur herrarna måste behandlas. Vet vad som kan säga och inte. Uppnår det allra heligaste: en stol i Svenska Akademien.

Men nu är båda gamla och Babba verkar tycka att sanningen ska avtäckas. Ett manus cirkulerar i förlagsvärlden och landar till slut i Lillemors händer. Babba ger sin syn på hela historien. Ska Lillemor förlora allt nu? Är berättelsen sann? Eller inte?

Halvvägs in i romanen skrev jag:

Jag undrar om inte Babba och Lillemor i själva verket är samma person. Om det inte är två sidor av samma kvinna. Den som skriver och den som säljer det skrivna genom att visa upp en persona med ett tilltalande eller kittlande liv. Skrivandets personlighetsklyning.

Efter avslutande läsning är jag inne på samma tanke. Ungefär som jag ser på mitt eget skrivande och som jag en gång skrev om på en av mina andra bloggar:

I djävulsgapet

Jag skriver med mitt blod
Varje mening är hämtad från djupa avgrunder
Varje ord har brutits från råberget
Allra längst ner
I djävulsgapet

Jag klättrar aldrig ner
Jag faller
Slår mig blodig mot vassa klippväggar
Landar med ett otäckt ljud
Tror inte att jag någonsin ska röra mig igen
Mörkret är kompakt och hotfullt

Jag rycker loss orden
Krafsar i avgrunden med naglar och tänder
Samlar dem i min famn
Klättrar upp med möda
Först uppe i solen igen
Kan jag se dess ofattbara färg

Och Kerstin Ekman, ja hon är lysande förstås. Som jag alltid tycker.


Visst är jag formad av min proggiga uppväxt

Proggiga barnböckerdärför blev vi som vi blev. Så lyder undertiteln och visst stämmer det. Ville, Valle och Viktor som sökte svaret på samhällets underligheter, de demonstrerande älgarna, Nationalteaterns vänsterkrokar åt alla håll och klockrena beskrivningar av betongtillvaron, visst har de format mig!

Dock har jag inte Kalle Linds erfarenheter från 70-talsdagiset där fröknarna var chilenska flyktingar som hette Juan och där barnen fick röka pipa. Lite trist men min mamma var hemmafru. Mina föräldrar var heller inte politiskt medvetna på det sättet och det var nog därför jag och mina syskon aldrig utsattes för tipsen i Handbok för barnindoktrinering. Lite trist det också.

Här kommer i alla fall rätt svar på gårdagens lilla kunskapstest.

Citat nummer 1 hör ihop med källa C. Såhär sa Anders Linder om de ständiga radionämndsanmälningarna mot Ville, Valle och Viktor:

Vi sa att det kom skit ur fabrikernas skorstenar och Radionämnden tittade på det där och vi blev friade. Det visade sig att det KOM skit ur fabrikernas skorstenar.

Citat nummer 2 hör ihop med källa F. Det var Nationalteatern, i Barn av vår tid, som sjöng:

Thinnertrasan vandrar mellan husen

thinnertrasan tänder alla ljusen

Minns ni fortsättningen?  ”Thinnertrasan tar mig till ett annat land där jag kan vara en höghusbaby, säga till tjejen att maybe så kan vi segla på molnen tillsammans. Come on my darling vi glömmer allt annat.”

Citat nummer 3 hör ihop med källa E. Lotta i Hallonby bodde i ett sjuvåningshus med sin ensamstående mamma och sov under ett porträtt av Karl Marx. I Lotta och Röda hästen har Lotta och hennes kompis Anders inga cyklar men de vill gärna ha så de beger sig till ett skrotupplag där de träffar en vänlig skrotgubbe s0m säger:

Folk har det för bra, de vill ha nytt, nytt, nytt ska det vara. Men det är ju alldeles fel. Det är inte klokt vad folk slösar istället för att ta vara på det man har….laga det eller måla upp det….eller ge bort det.

Citat nummer 4 hör ihop med källa B. Såhär skriver Kalle Lind om Frances Vestin: ”Genom indoktrinering, medveten och uttalad politisk och moralisk påverkan, ville hon via barnen skapa en ny människa och i förlängningen ett nytt samhälle.” Ett av hennes tips i Handbok i barnindoktrinering lyder:

Inge aldrig barnet respekt för lag och ordning. Tvärtom. Konkret menar jag att man bör ta med sig ungar varje gång man tänker bryta mot lagen, så länge man gör inte bara för sin egen skull. Och alla ungar ska vara med och bada i fontäner och sabotera stadstrafik, så att de aldrig behöver kämpa mot sin egen omedvetna uppfattning att lag är sanning, när de blivit vuxna.

Citat nummer 5 hör ihop med källa D. På 90-talet gjorde en undersökning bland Stockholmsstudenter om vem som var världshistoriens sämsta människa och där sägs Staffan Westerberg ha slagit både Hitler och Stalin. Med tiden förstod dockmakaren hur laddade hans Vilse i pannkakan var och gjorde en pjäs med samma figurer där han riktade sig till samma, nu vuxna publik. Inledningsmonologen löd:

Är ni för eller mot? Jag menar – har jag förstört er barndom ska jag fanimej förstöra er ungdom, medelålder och begynnande ålderdom! Här ska det blir ångestterapi – putt putt putt!

Citat nummer 6 hör ihop med källa A. Det var James Hollingworth och Karin Liungman som sjöng om älgarna på plattan Barnlåtar:

Om det var älgar som bestämde här i världen

så skulle världen se annorlunda ut

Då skulle träden få växa mitt i vägen

och allting skulle bli som förut

Första versen i samma sång lyder:

Hur ska jag göra för att komma över vägen?

Hur ska jag göra för att komma över dit?

Här har jag suttit och väntat flera veckor

och alla bilarna de bara kör förbi

Den sångsnutten har jag och mina ungar haft hemskt kul med. Huvudfigurer i vår version av sången var dock inte älgar utan två små Nalle Puh-nallar samt en Duplo-brandbil.


Kan ni er progghistoria?

Proggiga barnböckerIdag blir det en liten tävling. Para ihop nedanstående citat med rätt källa:

Citat nummer 1)

Vi sa att det kom skit ur fabrikernas skorstenar och Radionämnden tittade på det där och vi blev friade. Det visade sig att det KOM skit ur fabrikernas skorstenar.

 

Citat nummer 2)

Thinnertrasan vandrar mellan husen

thinnertrasan tänder alla ljusen

 

Citat nummer 3)

Folk har det för bra, de vill ha nytt, nytt, nytt ska det vara. Men det är ju alldeles fel. Det är inte klokt vad folk slösar istället för att ta vara på det man har….laga det eller måla upp det….eller ge bort det.

 

Citat nummer 4)

Inge aldrig barnet respekt för lag och ordning. Tvärtom. Konkret menar jag att man bör ta med sig ungar varje gång man tänker bryta mot lagen, så länge man gör inte bara för sin egen skull. Och alla ungar ska vara med och bada i fontäner och sabotera stadstrafik, så att de aldrig behöver kämpa mot sin egen omedvetna uppfattning att lag är sanning, när de blivit vuxna.

 

Citat nummer 5)

Är ni för eller mot? Jag menar – har jag förstört er barndom ska jag fanimej förstöra er ungdom, medelålder och begynnande ålderdom! Här ska det blir ångestterapi – putt putt putt!

 

Citat nummer 6)

Om det var älgar som bestämde här i världen

så skulle världen se annorlunda ut

Då skulle träden få växa mitt i vägen

och allting skulle bli som förut

 

Och här kommer källorna som citaten ska paras ihop med:

A) Barnlåtar av James Hollingworth och Karin Liungman

B) Nu! Handbok i barnindoktrinering av Frances Vestin

C) Anders Linder om de ständiga radionämndsanmälningarna mot Ville, Valle och Viktor.

D) Staffan Westerberg, i pjäsen om barnprogrammen Vilse i pannkakan

E) ”Lotta och Röda hästen” ur serien Lotta i Hallonby

F) ”Barn av vår tid” Nationalteatern 1977

 

Ni kan hitta alla svar i boken Proggiga barnböcker av Kalle Lind. Om ni inte har den så kommer de rätta svaren här på bloggen imorgon.


På sidan tolv var jag fast

Jag läser Den store Gatsby. Tillsammans med Majgull Axelsson, Mons Kallentoft, Marie Lundström och en massa andra människor. Idag gjorde vi paus efter kapitel tre och bokpratade . Ett samtal i radiostudion och ett annat på Facebook.

För min del är jag helt fascinerad av bildspråket i F Scott Fitzgeralds roman om 20-talets New York. Först upplevde jag texten pladdrig med onödigt överlastade bilder men efter sidan 12, där bokens berättare Nick anländer till sin släkting Daisy och förs in i huset av Daisys make Tom, var jag fast:

”Det enda helt orörliga föremålet i rummet var en enorm soffa i vilken två unga kvinnor höll sig svävande som i en luftballong som ligger för ankar. Deras vita klänningar krusade sig och fladdrade som om vinden just fört dem tillbaka efter en kort färd runt huset.”

Och styckets avslutning:

”Vinden dog ut omkring oss i rummet och de två unga kvinnorna seglade långsamt ner till golvet.”

Bilden av Daisy och hennes väninna fröken Baker kommer att följa mig genom hela boken. Den blir liksom själva grundbilden av kvinnorna som kommer att färga allt de gör. Om det är ett medvetet drag av Fitzgerald så är det rasande skickligt.

En annan läsare skrev om lugnet i berättandet, trots de kraftiga spänningar som finns mellan karaktärerna. Det fick mig att tänka på när Tom besöker sin älskarinna och en enda saktmodig mening beskriver situationen för älskarinnans make:

”Javisst, sa Wilson genast och gick mot det lilla kontoret där han omedelbart smälte samman med de grå cementväggarna.”

Som sagt, rasande skickligt. Nästa lördag klockan 8:00 gör vi paus efter kapitel sju och pratar vidare.

Lundströms bokradio 6 oktober 2012 med samtal om Gatsby och en massa annat kul

Lundströms bokradio på Facebook


Kan Proust förändra mitt liv?

Det var Marcel Proust som skrev den gigantiskt långa romansviten På spaning efter den tid som flytt. I band 7 skriver han:

…varje läsare, när han läser, är sin egen läsare. Författarens verk är bara ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att hjälpa honom att urskilja det som han utan denna bok kanske inte skulle ha sett hos sig själv. Att läsaren hos sig själv känner igen det som boken utsäger är beviset för att boken är sann.

Ja, just det. Jag läser för att förstå mig själv. Jag har dock inte läst På spaning efter den tid som flytt. Men det har Alain de Botton och i boken Låt Proust förändra ditt liv berättar han både om författaren och om romansviten. I kapitel med namn som Konsten att älska och leva i nuet, Konsten att leva självständigt, Konsten att lida med framgång samt, inte minst, Konsten att lägga ifrån sig böcker delar han med sig av det han själv hittat i Prousts romansvit och i studiet av författarens liv. Som läsare får jag också veta sådant som att verkets längsta mening finns i den femte delen och den:

…skulle bli nära fyra meter lång och räcka sjutton varv runt en vinflaska om den ställdes upp i en enda rak linje och gavs standardtypsnitt.

Alain de Botton berättar också om vad han menar kunde vara en proustiansk slogan: n’allez pas trop vite. Ha inte för bråttom. Därför att den som inte har för bråttom ger världen en chans att bli intressant. Med Prousts ögon och långsamhet kan den troftigaste tidningsnotis visa sig innehålla en hel bukett av berättelser.

Nå, egentligen är Alain de Bottons bok en uppslagsbok mer än något annat. När jag till exempel blir dumpad av den jag trodde var mitt livs kärlek så kan jag gå till kapitlet Konsten att lida med framgång och ta reda på hur jag nu kan dra nytta av smärtan och kanske lära mig något av eländet. Sedan, när jag hämtat mig och är reda för nästa omgång, kan jag ju, som förberedelse, läsa Konsten att bli lycklig i kärlek så går det kanske något bättre nästa gång. Och om inte så har jag i alla fall haft några givande lässtunder.


Ska jag läsa den här boken?

Misströsta inte, de allra flesta böcker behöver man inte läsa. Tvärtom är det ett misstag, ett slöseri, att läsa en bok från pärm till pärm.

Så inleds texten på insidan av pärmen. Så hur ska jag nu göra med Kim Kollianders Tivoli? Ska jag läsa den?

Jag fick boken på posten får någon vecka sedan eftersom jag smygläser nya böcker via Booked. Som motprestation förbinder jag mig att tala om vad jag tycker om boken, till exempel här på min blogg.

Kim Kolliander är pseudonym för en svensk författare får jag veta. Det finns en Facebooksida. Baksidestexten säger att romanen är ett humoristiskt och suggestivt äventyr.

Nå, jag läser väl ett kapitel då.