Kategoriarkiv: Om läsande

Jag kom hem med en oläst bok inatt

september-leandoerBoken är September av Kristoffer Leandoer och nu ligger den på mitt sängbord, redo att läsas.

Själv lämnade jag ifrån mig Korparna av Tomas Bannerhed, en av de bästa böcker jag läst under det gångna året. Andra böcker som bytte ägare igår kväll var Varför vara lycklig när du kan vara normal? av Jeanette Winterson, Pojkflickan av Nina Bouraoui, Agaat av Marlene van Niekerk samt Sommaren utan män av Siri Hustvedt.

Upplägget var enkelt: ta med en bok som du gillar och vill ge till någon annan. Sen gjorde vi pizza, drack vin, berättade om och läste lite ur våra utvalda böcker, la dem i en pott och fördelade dem så att alla fick med sig en oläst bok hem. Lysande koncept!

Ett av kvällens många olika samtal handlade om ifall man bör läsa klart böcker man har påbörjat. Det verkar vara en fråga i tiden, bara för någon vecka sedan skrev Magnus Västerbro en text i DN Kultur på exakt detta tema, med rubriken Håller jag på att förvandlas till en dålig läsare?

Jo, Johan Svedjedal som är professor i litteratursociologi tycker nog det. I artikeln säger han:

– Det låter typiskt för en modern och otålig konsumtionskultur, där man hela tiden letar nya impulser, nya intryck. Och det hänger i sin tur ihop med ett slags hyperliberalism. Det är ”jag som individ” som står i centrum för allt. Till och med författaren får maka på sig.

Men den tidigare ständige sekreteraren i Svenska Akademien, Horace Engdal, är av en lite annan uppfattning. Han tror inte att läsaren egentligen har förändrats särskilt mycket genom historien och menar att det alltid har funnits störningsmoment. Om att lämna böcker oavslutade säger han:

– Lika mycket som jag ångrar de gånger då jag efter en felbedömning slutat läsa, ångrar jag de tillfällen då jag mot bättre vetande har tvingat mig att läsa vidare i en bok som inte förtjänade det, förklarar Horace Engdahl. Till slut gör det fysiskt ont, och det kan grundlägga en bitterhet mot bokens författare som sitter kvar i många år.

När jag tänker efter inser jag att också jag har lämnat två böcker oavslutade på ganska kort tid: Hilary Mantels tokhyllade Wolf Hall och Fredrik Backmans Min mormor hälsar och säger förlåt, båda ljudböcker.

I Wolf Hall misslyckas jag ständigt med att hålla reda på de olika personerna, vilket innebär att jag gång på gång fastnar i funderingar om vem det nu var som reste vart och sa vad och medan Angela Kovács läser vidare missar jag handlingen fullständigt. Möjligen ger jag Wolf Hall en ny chans som pappersbok.

Min mormor hälsar och säger förlåt är nog helt enkelt inte en bok för mig. Jag föll handlöst för En man som heter Ove men här retar jag mig på liknelserna, upprepningarna och på Elsa som är så lillgammal och full av wikipediakunskap att hon känns som en karikatyr.

Jag tror att jag bestämmer mig för att det är ok att lämna böcker oavslutade. Hur man än ser på det så är ju antalet timmar som man kan lägga på eget läsande under ett liv begränsat och då tycker jag att man ska få välja alldeles fritt efter eget huvud vad man ska fylla dem med.

Annonser

”En läsare är ingenting utan bok”

Så gör jagJag skriver och skriver men hur bär mina ord? Nu tänker jag låta en av de bästa lära mig för i julklapp fick jag Så gör jag – konsten att skriva av Bodil Malmsten. Ett av bokens allra första stycken lyder:

För att skriva måste den som skriver kunna skriva.

Så att andra – än den som skriver – förstår vad det står.

Anledningen till att jag skriver är – tror jag – att jag tycker så oerhört mycket om att läsa. Jag är helt enkelt en läsare. Som skriver.

Läsare

Är personer

Vars kroppsfunktioner

Upphör när läsaren saknar läsning

Hans inre råkar i uppror & jäsning

Han kan inte sova – han är inte klok

En läsare är ingenting utan bok

Del av Kärlek till böcker ur B-ställningar av Bodil Malmsten


På sidan tolv var jag fast

Jag läser Den store Gatsby. Tillsammans med Majgull Axelsson, Mons Kallentoft, Marie Lundström och en massa andra människor. Idag gjorde vi paus efter kapitel tre och bokpratade . Ett samtal i radiostudion och ett annat på Facebook.

För min del är jag helt fascinerad av bildspråket i F Scott Fitzgeralds roman om 20-talets New York. Först upplevde jag texten pladdrig med onödigt överlastade bilder men efter sidan 12, där bokens berättare Nick anländer till sin släkting Daisy och förs in i huset av Daisys make Tom, var jag fast:

”Det enda helt orörliga föremålet i rummet var en enorm soffa i vilken två unga kvinnor höll sig svävande som i en luftballong som ligger för ankar. Deras vita klänningar krusade sig och fladdrade som om vinden just fört dem tillbaka efter en kort färd runt huset.”

Och styckets avslutning:

”Vinden dog ut omkring oss i rummet och de två unga kvinnorna seglade långsamt ner till golvet.”

Bilden av Daisy och hennes väninna fröken Baker kommer att följa mig genom hela boken. Den blir liksom själva grundbilden av kvinnorna som kommer att färga allt de gör. Om det är ett medvetet drag av Fitzgerald så är det rasande skickligt.

En annan läsare skrev om lugnet i berättandet, trots de kraftiga spänningar som finns mellan karaktärerna. Det fick mig att tänka på när Tom besöker sin älskarinna och en enda saktmodig mening beskriver situationen för älskarinnans make:

”Javisst, sa Wilson genast och gick mot det lilla kontoret där han omedelbart smälte samman med de grå cementväggarna.”

Som sagt, rasande skickligt. Nästa lördag klockan 8:00 gör vi paus efter kapitel sju och pratar vidare.

Lundströms bokradio 6 oktober 2012 med samtal om Gatsby och en massa annat kul

Lundströms bokradio på Facebook


Kan Proust förändra mitt liv?

Det var Marcel Proust som skrev den gigantiskt långa romansviten På spaning efter den tid som flytt. I band 7 skriver han:

…varje läsare, när han läser, är sin egen läsare. Författarens verk är bara ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att hjälpa honom att urskilja det som han utan denna bok kanske inte skulle ha sett hos sig själv. Att läsaren hos sig själv känner igen det som boken utsäger är beviset för att boken är sann.

Ja, just det. Jag läser för att förstå mig själv. Jag har dock inte läst På spaning efter den tid som flytt. Men det har Alain de Botton och i boken Låt Proust förändra ditt liv berättar han både om författaren och om romansviten. I kapitel med namn som Konsten att älska och leva i nuet, Konsten att leva självständigt, Konsten att lida med framgång samt, inte minst, Konsten att lägga ifrån sig böcker delar han med sig av det han själv hittat i Prousts romansvit och i studiet av författarens liv. Som läsare får jag också veta sådant som att verkets längsta mening finns i den femte delen och den:

…skulle bli nära fyra meter lång och räcka sjutton varv runt en vinflaska om den ställdes upp i en enda rak linje och gavs standardtypsnitt.

Alain de Botton berättar också om vad han menar kunde vara en proustiansk slogan: n’allez pas trop vite. Ha inte för bråttom. Därför att den som inte har för bråttom ger världen en chans att bli intressant. Med Prousts ögon och långsamhet kan den troftigaste tidningsnotis visa sig innehålla en hel bukett av berättelser.

Nå, egentligen är Alain de Bottons bok en uppslagsbok mer än något annat. När jag till exempel blir dumpad av den jag trodde var mitt livs kärlek så kan jag gå till kapitlet Konsten att lida med framgång och ta reda på hur jag nu kan dra nytta av smärtan och kanske lära mig något av eländet. Sedan, när jag hämtat mig och är reda för nästa omgång, kan jag ju, som förberedelse, läsa Konsten att bli lycklig i kärlek så går det kanske något bättre nästa gång. Och om inte så har jag i alla fall haft några givande lässtunder.


Knattret från en Underwood

Nu sitter jag här igen, på andra sidan boken, och funderar över vad det är för berättelse jag just har läst. Människor har drunknat, skjutits, begått självmord, kärlek fötts och kvävts, svek har begåtts, hus brunnit, hopp tänts förgäves, själar intecknats och över alltihop lukten av böcker och knattret från en Underwood.

Jo, Ängelns lek är en spännande historia och jag följer gärna med på den här sortens äventyr in i förfallna hus och genom mörka gränder på jakt efter farliga manuskript, glömda böcker och sanningen bakom det som syns. Jag gillar den ganska naiva och tanklösa huvudpersonen David Martín som säljer sin själ för att få leva och få skriva och jag är väldigt förtjust i hans brådmogna assistenten Isabella som liksom adopterar honom och försöker skydda honom från det värsta kaoset och förfallet.

Jag tycker också mycket om det stycke som hela berättelsen börjar med och här förklarar jag varför.

Men det som kommer att stanna kvar hos mig hittar jag ungefär halvvägs in i berättelsen, när Martín konfronterar den han från början trodde var hans välgörare. Han vill bryta avtalet:

Ironin och föraktet i hans röst gav mig mod att släppa ut den förödmjukelse jag hade samlat på mig under alla månader i hans skugga. Vreden och skammen över att känna mig rädd i hans närvaro och över att inte våga protestera mot hans förgiftade utläggningar. Vreden och skammen över att han hade bevisat att min själ var lika torftig och miserabel som hans kloakhumanism, även om jag helst ville tro att det enda jag hade inom mig var förtvivlan. Vreden och skammen över att känna, att veta, att han alltid hade rätt, framför allt när det gjorde som ondast att medge det.

– Jag ställde en fråga. Martín. Vad känner ni?

– Jag känner att det bästa vore att sätta punkt här och lämna tillbaka era pengar. Jag känner att, vilket syfte ni än må ha med den här absurda idéen, så föredrar jag att inte vara en del av den. Men framför allt beklagar jag att jag överhuvudtaget kom i kontakt med er.

Förläggaren slöt ögonen och försjönk i en lång tystnad. Han vände sig om och tog några steg mot utgången. Jag betraktade hans orörliga skugga i regnet. Jag blev rädd, en dunkel fruktan kröp fram ur mitt inre och väckte en barnslig impuls att be om förlåtelse och ta emot vilket straff som helst, bara jag slapp uthärda den här tystnaden. Och jag kände avsmak. Avsmak för hans närhet, och i synnerhet för mig själv.

Jag känner inte till mycket om Carlos Ruiz Zafón men jag kan slå vad om att han någon gång i sitt liv varit utelämnad åt någon som styrt honom med skräcken som vapen. Citatet ovan är nämligen en klockren beskrivning av hur ett skräckvälde fungerar på den som är maktlös. Man böjs till marken i en blandning av skräck, skam och äckel. Och det behövs inte ens ett hårt ord. I tystnaden ligger hotet blottat i alls in kraft och det räcker nästan hur långt som helst.


Att glida på glas

Det har hänt något med mitt läsande. Jag har ingen ro att läsa. Jag fastnar inte. Sugs inte in i berättelsen. Fångas inte av resonemanget. Det är som att glida runt på en glasyta. Jag ser att det finns något därunder. Det finns djup. Men jag når inte dit.

Jag tänker och sedan tänker jag på vad jag tänker och inser att mina tankar blir allt märkligare. Den senaste tiden har jag sett flera filmer om vanföreställningar. A Beautiful Mind talar så tydligt om att man har det livet man fick. För mig betyder det att jag måste släppa taget om ångesten över hur mitt liv hade kunnat bli om allting hade varit annorlunda och istället försöka leva det liv jag har. Med det livets alla brister och med alla mina tillkortakommanden. A Beautiful Mind försöker säga att det kan bli ganska bra ändå. Och jag vill gärna tro på det.

Shutter Island lyckas förmedla skräcken och den totala utsattheten när vanföreställningarna slår till och gör det på ett sätt som jag aldrig sett tidigare. Jag går ifrån biografen och är fortfarande tveksam till vad som är vanföreställningar och vad som är verklighet.

En av mina favoritfilmer med Johnny Depp heter The Secret Window. Depp är en författare som förfaller i en stuga i skogen efter att han avslöjat hustruns otrohet och blivit utslängd från det gemensamma huset. I ensamheten i skogen faller han offer för sina egna fiktiva karaktärer.

Läsandet. Är det egentligen något annat än att tillfälligt ge sig hän åt vanföreställningar? Under läsningen tar jag plats i en annan tillvaro. Jag känner känslor som någon annan beskriver och tänkar tankar som någon annan formulerat. Finns det en gräns som inte får passeras? Kan den dagen komma då jag inte längre kan lämna den fiktiva tillvaron i boken och återkomma till mitt verkliga liv? Och beror det i så fall på en slags skörhet i min personlighet?

Jag glider omkring på glasytan. Jag insågt det när jag hittade Håkan Lindgrens recension av Orhan Pamuks Andra färger i UNT och på bloggen The Loser Jag läste recensionen flera gånger och insåg att jag förmår inte läsa böcker på det sättet längre. Jag glider över texten och snappar upp ett ord här och en mening där men jag kan inte ta tag och dra mig ner till den där virrvarret av tankar som finns under orden. Den där röran där mina tankar möter författarens tankar och andra läsares tankar. Den märkliga plats där nya tankar föds, om man har tur.

Jag vet när det hände första gången. Jag var precis  i starten av den process som skulle sluta med skilsmässa. Jag var fullständigt slagen till marken av lika delar skuldkänslor för att jag ämnade slå sönder mina barns familj och vardagsliv och skräck över att inte klara mig själv. Jag slogs i bitar. Klarade bara två saker: virka och läsa lättsmälta böcker av Marian Keyes. Läsandet var ett utmärkt sätt att hålla tankarna borta från det svåra. Jag flydde. Som en besatt.

Jag har haft nytta av den flyktmetoden flera gånger under de år som gått sedan dess. Ibland är livet helt enkelt så outhärdligt att man inte kan ta in allt det hemska på en gång. Men nu vill jag vända på tillvaron igen. Jag vill krossa glaset och dyka ner i reven därunder orden och meningarna.


Första pocketpaketet skickat


Idag har jag lagt det första bokpaketet i pocketkedjan på brevlådan. Jag valde länge och väl innan jag kunde bestämma mig för vilken ny bok jag skulle köpa och vilken i min digra pocketsamling jag skulle skicka vidare. Hoppas att min pocketkedjevän blir nöjd med mina val.

Just nu läser jag som sagt Igelkottens elegans. Det är en saktmodig o ganska filosofisk berättelse som handlar om Renée och Paloma.
Renée är portvakt i det fina huset. Bakom den schablonbild av vresig tant som hon visar upp för världen döljer sig en finsmakare som kan mer än de flesta om konst, litteratur och filosofi och som ständigt utmanas att lära mer och nytt.
Paloma är en överbegåvad tolvåring som bor i en av de fina våningarna i samma hus tillsammans med föräldrar och en syster. Paloma anser att hon redan har sett igenom allt som hör till detta livet och hon planerar drastiska saker till sin trettonårsdag.
Jag har kommit ungefär en tredjedel in i berättelsen. Jag läser en kort stund varje dag. Historien kräver nämligen långsamhet och eftertanke eftersom varje kapitel innehåller den typ av tankar och filosofiska frågor som även tvingar mig att stanna upp och fundera över hur jag ser på världen och mitt liv. Jag gillar att bli utmanad av det jag läser. Därför läser jag vidare i Igelkottens elegans med nyfikenhet och låter läsningen ta den tid som behövs.