Kategoriarkiv: Psykologi

Lägesrapport från sidan 373

Blek kungArbetet på skattemyndigheten i Preoria, Illinios är så fruktansvärt tråkigt att personerna som ska arbeta där måste få överlevnadsträning innan de börjar. I berättelsens § 33 sitter därför Lane Dean jr och betar av den ena deklarationen efter den andra medan han förställer sig en somrig strand med mjuka bränningar, såsom han hade blivit instruerad på introduktionen en månad tidigare.

Efter en timma har stranden blivit vintrig och brunalgerna som böljar i bränningarna liknar drunknade människors hår.

Efter ytterligare en timma fantiserar Lane Dean jr om olika höga platser att hoppa från och han inser att helvetet varken har med eld eller kyla att göra:

”Stäng in någon i ett fönsterlöst rum för att utföra rutinsysslor som är precis så svåra att han måste tänka, men ändå helt rutinmässiga, sysslor som innefattar siffror som har att göra med något han aldrig kommer att se eller bry sig om, en hög med uppgifter som aldrig krymper, och spika upp en klocka på väggen så att han kan se den, och bara lämna honom där åt sitt eget huvud.”

På stranden i Lane Deans huvud är det nu cement i stället för sand och vattnet ser ut som som nästan färdigstelnad gelé. Lane Dean funderar över olika sätt att ta sitt liv med hjälp av gelé.

Mannen som hade skrivbordet före Lane har lämnat ett avtryck av sina tänder i skrivbordsunderlägget.

Blek kung blev David Foster Wallace’s sista bok. Jag har läst den i omgångar. Den är inte lik något annat jag läst. Med kommentarer är den 503 sidor lång. Jag är på sidan 373 men ännu så länge har det egentligen inte hänt någonting. Bara dessa långa rader av människor som försöker överleva utan att bli tokiga medan de utför själlösa sysslor utifrån regler som någon annan, osynlig och allsmäktig, har bestämt. Tillsammans med dialoger mellan de stackars skatteverksanställda om tillståndet i USA, i världen och inom skatteverket, som är så träffsäkra att jag får lust att gömma mig under en filt, alternativt starta en revolution.

Men jag tar väl och läser klart boken först.

Tidigare text om samma bok

Jonas Thentes recension i DN

 

 


Från äktenskapsintriger till bankrån

Kanada storJag har läst mängder av böcker den senaste tiden. Det beror huvudsakligen på att jag har ett konto hos Storytel och på att mitt liv består av många tråkiga arbetsuppgifter och långa träningspass.

The Marriage Plot var inte alls så kritisk till idén om den romantiska kärleken som jag hoppades men innehöll en trovärdig och gripande gestaltning av psykisk sjukdom och vad den kan göra med relationer.

Och allt ska vara kärlek försatte mig i ett drömskt tillstånd och en känsla av att jag fick uppleva ett kompakt och farligt mörker, fast på avstånd.

I Sista boken från Finistère följde jag huvudpersonen bort från paradiset och in i något ovisst, tung av förlust. Men nej, offerrollen passade inte heller där.

Därefter kom Och en månad går fortare än ett hjärtslag. Huvudpersonen lämnade Frankrike och landade i Sverige. Jag funderade över åldrande och över min egen längtan efter att färdas långt bort och inte återvända. Om det möjligen är så att vi alla till slut måste återvända.

Johan Holmberg läste Jonathan Troppers Fördelarna med en kollaps för mig under en ovanligt träningsintensiv vecka. Den avdankade och slitne musikern Silvers vansinniga beslut och fullständiga oförmåga att göra något produktivt av sitt liv fick mitt av gymbesök, powerwalks och hårt arbete fyllda liv att kännas som höjden av mognad och produktivitet. Fast när Silver drabbades av en stroke som gjorde honom oförmögen att skilja på vad han tänkte och vad han sa högt så blev jag lite avundsjuk, mitt i all min präktighet.

Sju jävligt långa dagar av samma författare tyckte jag så mycket om att jag tog med den till senaste bokbytarkvällen med mitt bokbytargäng. Tänk en man som just förlorat fru, jobb och bostad efter fruns otrohet. Med mannens chef. Tänk sedan att mannens pappa dör och att mannens mamma bestämmer att alla de vuxna barnen ska komma hem och sitta shiva i sju dagar. Det blir kaos och slagsmål och förbannat roligt!

Göran Rosenberg läste själv sin Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz medan jag traskade fram och tillbaka till jobbet i Stadshuset och under mina långa promenader utmed Svartån. Det är en berättelse förstås. Om krig och fasa, utsatthet och ett nytt liv långt borta. Främlingsskap och drömmar. För sig själv och för barnen. Men när jag gick där och lyssnade så kändes det plötsligt som om jag var inbegripen i ett samtal. Om livets innersta ton. Prova själva så får ni se.

Cirkeln lästa jag för att den i ett bokprogram jag lyssnade på togs som exempel på en ungdomsbok som funkar lika bra för vuxna. Men nej, inte för mig.

John Greens The Fault in Our Stars däremot. Läs den.

”Som en sorgesång över allt som är på väg rakt åt helvete i världen.” Så skrev Svenska Dagbladet om Bodil Malmstens femte loggbok Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. Här är det någon som har försvunnit. Någon viktig som dör, gissar jag. Kanske berättarjagets människa. Det gör ont. Förstås.

Vi börjar närma oss nutid. Jag lyssnar på första novellen i För mycket lycka och faller pladask. Förstår med ens lovorden. Nobelpriset. Det som först känns som en vardaglig historia är inte alls det. Det är inte Alice Munro som läser utan Helena Brodin men stundtals får jag för mig att det är författaren själv som berättar en historia bara för mig. Mästerligt.

Nu har jag precis avslutat Richard Fords Kanada. Och jag frågar mig: Vad handlade den här berättelsen om? Föräldrar som går vilse? Kriminalitet och våld? Vuxenblivande? Flykt och identitet? Romanens öppningsmeningar lyder: ”Först tänker jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden, som inträffade senare.” Det är pojken Dell vi följer. Som hamnar i Kanada efter att hans föräldrar åkt fast och tvillingsystern försvunnit. Berättelsen är full av övergrepp, våld, misslyckanden och tillkortakommanden. Men det är Dells inre som är det intressanta. Hur han tänker och vart det för honom. När jag stänger igen boken för sista gången är det som om jag känner honom, Dell, som jag nu vandrat tillsammans med ett helt liv.

 
 

Mannen som slutade ljuga

Mannen som slutade ljuga_storDan Josefssons berättelse om hur blandmissbrukaren och sexualbrottslingen Sture Bergwall förvandlades till seriemördaren Thomas Quick av en sektliknande grupp yrkesmänniskor med hjälp av obegränsad tillgång till droger tar 17 timmar och 24 minuter att lyssna på.

Jag lyssnade varje ledig stund. När jag promenerade till och från jobbet, när jag tränade, lagade mat, tömde diskmaskinen och dammsög. Efteråt är det som om jag har gjort en resa. Berättelsen om psykoanalytikern Margit Norell, hennes långa och vingliga yrkesbana och de personer hon knöt till sig genom terapi och genom handledning väcker mängder av minnen hos mig.

Jag minns min praktik på det stora mentalsjukhuset i en annan del av staden, där jag som storögd tonåring tillbringade dagarna tillsammans med avgiftade missbrukare med svåra psykoser, manodepressiva medelålders män, schizofrena gamlingar som levt hela sitt liv på sjukhuset, glada alkisgubbar som än en gång överlevt ett slagsmål följt av medvetslöshet och delirium tremens, samt ett par tre stycken som hade försetts med fler diagnoser än jag kunde hålla reda på. En gång i veckan träffade jag och de andra praktikanterna en vårdlärare, vi kan kalla honom Olof, som lyssnade på våra berättelser och förklarade att även det allra märkligaste beteendet kan vara normalt i just den enskilda människans tillstånd och verklighet. Det finns egentligen ingen gräns mellan det sjuka och det friska, det handlar snarare om vilket perspektiv man intar. Sa Olof.

Under de långa resorna mellan hemmet och det stora mentalsjukhuset läste jag Hannah Greens roman Ingen dans på rosor. Om jag minns rätt så stod den på litteraturlistan på vårdlinjens psykologikurs, där vi för övrigt undervisades av en djupt troende freudian med bruna manchesterbyxor och yvigt skägg. Hannah Greens självbiografiska berättelse, där flickan Deborah Blau får hjälp av den kvinnliga psykoanalytikern Dr. Fried att ta sig ur den mentalsjukdom som hon hade trasslat in sig i som ett försök att undkomma minnena från en barndom full av övergrepp, gav samma besked som vårdläraren Olof: det världen betraktar som sjukt kan vara en pressad människas väldigt friska sätt att hantera en omöjlig situation. Det handlar helt om vilket perspektiv man intar.

Jag inser nu att den där terminen formade min bild av psykisk sjukdom och hur människor hanterar svåra saker. Jag accepterade tanken att det som syns inte alls behöver vara vad det ser ut att vara. Och nu, 30 år senare, lyssnar jag på Josefssons bok och under stigande upprördhet märker jag att det finns stora likheter mellan den undervisning vi fylldes med 1982 och Margit Norells resonemang. Hennes handledning och hennes terapi går ut på att under varje människas beteende finns det svåra minnen som ska avtäckas och när det är gjort blir människan frisk. Margit och hennes grupp ansåg dessutom att det egentligen bara var de som kunde avgöra vad som är sant och vad som är människans ”skydd” mot de svåra upplevelserna. Det är bara det att i fallet Sture Bergwall så hade de att göra med en notorisk blandmissbrukare och ju mer droger de försåg honom med desto fler symtom på gömda och svåra upplevelser i form av ångestattacker och självmordsförsök levererade han.

Hela historien är fruktansvärt intressant men också fasansfullt skrämmande, om den är sann. För hur ska man någonsin våga tro på expertvittnen inom psykologiområdet efter detta?


Att ändra läge i förhållande till solen

Kvinnor om medelåldernKvinnorna jag läser om i sommar är i full färd med att göra det som Virginia Woolf pratar om; de ändrar sitt läge i förhållande till solen. Man måste göra det i medelåldern. Därför att plötsligt är ingenting sig likt.

Paradistorg är en storslagen berättelse där hela världen ryms i ett skärgårdshus under några sommarveckor. Men det var inte förrän jag började läsa det inledande kapitlet om huvudpersonen Kathas bästa vän Emmas teori om Anaira-barnen och den katastrofala teaterföreställningen som jag mindes att jag läst boken en gång förut. För länge sedan, när jag var mycket ung. När jag var på andra sidan äktenskap och barnafödande.  Då kände jag inte alls någon närhet till den medelålders Katha och hennes värld. Nej, det var den unga Sassa och hennes nya kärlek Puss jag ville läsa om. Och det ljuvliga huset som Den Gamle hade byggt åt sin familj. ”Ett sådant sommarhus vill jag ha”, tänkte den unga versionen av mig och nu, när jag själv är i medelåldern, kan jag känna samma längtan.

Men den här gången vandrar jag med Katha. Delar hennes oro för de vuxna barnen, för det egna åldrandet och för alla tillkortakommanden. Jag badar med henne och Emma på den ensliga ön ute i havet. Nakna, med putande magar, hängande bröst och ärr både utanpå och inuti efter sjukdomar och liv och jag tänker att ja, det är dags att ändra läge för solen ha sjunkit längre ner mot horisonten.

I Mörker och blåbärsris sliter Helga med sin Edvard som inte vet om han vill ha Helga eller Helgas vuxna styvdotter. Och naturligtvis händer det, att han väljer den unga och att den medelålders får reda på det, och att världen då går sönder. För ingenstans finns det något så skrattretande som en kärlekskrank kärring som tror att hon fortfarande kan mäta sig med de unga och vackra. Tänker Helga. Och vill inte mer.

I Blå skymning fyller Joan Didion 75 år. Hon skriver om sin dotter. Den vuxna dottern som dog. Först dog mannen och sedan dog dottern och här står hon nu och försöker leva kvar. Det går sådär. Hon blir sjuk. Får ålderskrämpor. Blir fråntagen det ena efter det andra och minns plötsligt en utflykt hon en gång gjorde tillsammans med sin mamma och hur mamman bara ville tillbaka till bilen. Didion skriver:

Nu inser jag att hon kände sig bräcklig.

Jag inser att hon då kände sig såsom jag känner mig nu.

Osynlig ute bland folk.

Som en måltavla för alla fordon på hjul i närheten.

Osäker och ur balans vad gäller att kliva ner från en trottoarkant, sätta sig ner eller resa sig upp, öppna eller stänga dörren till en taxi.

Jag tror att vi är ganska usla på att åldras. På något vis tror vi att det inte gäller oss. Vi tror att allt ska fortsätta som det är. Men vi blir nog alla, för eller senare, tvungna att ändra läge i förhållande till solen.

 


Ett värdigt liv

Which would be worse, to live as a monster or to die as a good man?

Minnesvärt citat från Shutter Island


Miranda tänker vidare

Fast å andra sidan…..

Lillemor hade ju läst om Maslows peak experiences på sjukhustiden för länge sen och hon hade varit mycket mottaglig för tanken på nån slags fullbordan av livsprojektet. Jag hade redan då försökt förklara för henne att det där med början, utveckling, kulmen och slut möjligen hörde hemma i romaner.

Babba i Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman


I svart polo och basker

KierkegaardMin bror säger att det är existentialismens dag idag. Jag är inte säker på att han har rätt eftersom jag inte hittar någon uppgift om denna dag någon annanstans men för säkerhets skull klär jag mig i svart polo, basker, mörk byxa och kavaj och gräver ner mig i existentialismens rötter hos Kierkegaard.

Søren Kierkegaards far var en religiös melankoliker och så var även den unge Kierkegaard. I hemmet var det kristna syndabegreppet ständigt närvarande och han hade perioder då han var övertygad om att hans, broderns och faderns tungsinne, samt fem syskons förtidiga död var ett Guds straff.

Det enda av Kierkegaards verk jag har läst är Begreppet Ångest och den har varit otroligt viktigt för att jag ska stå ut med mina egna ångestperioder. Kierkegaard menar nämligen att ångest inte bara en manifestation av en sjuk och neurotisk själ, även om den ibland kan vara också det. Ångesten är framför allt ett uttryck för människans känsla av att inte vara sann och i fas med sig själv.

Men när jag idag läser om Kierkegaards livsfaser så inser jag att jag har missat en del och att det finns mer klokhet att hämta som har relevans för oss idag. Se bara här på hans indelning i olika livsfaser som den så kallade ”dussinmänniskan” kan gå vidare till:

Dussinmänniskan lever osjälvständigt och utan att reflektera nämnvärt över sin roll i tillvaron. Hon lever som de flesta andra utan egna ställningstaganden och blir i stället styrd. Denna slags livsföring kan ibland leda till olust och en känsla av tristess, något som ibland leder till att dussinmänniskan kan gå vidare till ett nytt stadium.

Den estiska livsfasen innefattar njutningar, äventyr och andra sensationer som får människan att leva i nuet. Ur detta febriga liv av starka utlevelser uppstår till slut en baksmälla som orsakar ångest och förtvivlan. Då kan ett utvecklingsskede uppstå som leder till nästa livsfas.

I den etiska fasen skapas livsprojekt och människan får nya roller som medborgare, förälder och som professionell i sitt yrke. Människan tar ett steg bort från sig själv och blir viktig för andra människor. Livet får en mening. Men även det etiska stadiet med sina livsprojekt kan upplevas som ytligt och utan djupare mening.

Den religiösa fasen är det enda som kan tillfredsställa människans existentiella behov, menar Kierkegaard. Vi behöver en tro och något att underkasta sig och leva för. Något annat och större än den egna otillräckliga tillvaron.

Samma frågor nu som då

Varje gång jag läser äldre tänkare vars verk har överlevt tidens gång så slås jag av hur lätt de låter sig översättas till min tid. Kanske handlar det om att genom hela mänsklighetens historia så är det hela tiden samma frågor vi har brottats med. Och vi har fortfarande inte löst dem.

Som jag ser det är Kierkegaards beskrivning av livsfaserna klockren. Vissa människor trasslar sig igenom den ena fasen efter den andra och någonstans i medelåldern står de där, som en respekterad yrkesperson, familjemedlem och samhällsmedborgare, och frågar sig: Var detta allt?

Andra fortsätter att vara en dussinmänniska hela livet, utan några behov alls av att ifrågasätta eller resonera. De gör som de alltid har gjort och som deras föräldrar gjorde före dem. Det händer att jag avundas dem.

Ytterligare andra fastnar i  jakten på njutningar, äventyr och sensationer. Adrenalinjunkies som aldrig kan sitta still mer än två minuter på varje ställe. Ständigt nya kärlekshistorier, resor, fallskärmshopp, droger, bilar.

För en grupp är livsprojekten nog för att skapa bestående mening i livet. De bygger. Hus, verandor, grillplatser och positioner. De har ett litet rike och de älskar det. Jag avundas dem också.

Själv hör till den sorten som enligt Kierkegaard skulle behöva en tro  och något att underkasta mig och leva för. Jag har prövat kyrkan. Det var ingenting för mig. Jag lockas varken av kristen tro, buddism eller new age. Jag har även prövat karriär. Det funkar inte heller. Jag blir bara trött. Och i radhusvärlden blev jag folkskygg.

Så jag antar att jag får leta vidare. Enligt Kierkegaard är jag i alla fall på rätt väg. Det är inte fel på mig när jag inte kan nöja mig med livsprojekt såsom jobb, familj, hem trädgård och katt. Jag är på väg till en ny livsfas, jag har bara inte hittat vägen ännu.

 

Källor:

Om Sören Kirkegaard på filosofer.se

Om Sören Kierkegaard på Wikipedia