Kategoriarkiv: Psykologi

Hur stoppa ett ondsint arv?

Korparna_storDet finns människor som klarar av tillvarons oförutsägbarhet. Som ser hur förfärligt sårbara vi är, hur illa det kan gå, hur fort det kan ta slut, och som trots det lever som om inga faror fanns. Klas pappa Agne är av en helt motsatt sort. De som oroar sig. Som ser faror i allt som sker. Som läser tecken och aldrig vädrar något annat än fara. Som slåss med demoner dag som natt.

Det går illa för Agne. Hur det går för Klas är det ingen som vet. Men vi vet att en gång var Agne en ung pojke med läshuvud och drömmar. En gång var det Agne som drog sig undan till skogen och ristade in sina initialer i den flata stenen i gläntan. En gång var det Agnes pappa som slogs med demonerna.

Hur stoppa ett ondsint arv? Hur överlista demoner som ärvs från generation till generation? Inom kristendomen finns det ett begrepp som på svenska kallas arvssynd. Inom den moderna kyrkan brukar man undvika att prata om arvssynd men jag har hört förklaringar som går ut på att när ett barn föds så är barnet ett med sin släkts och med hela människosläktets  tillkortakommanden men att detta kan tvättas bort genom frälsning. Det skulle då vara det som sker vid dopet. Det tror jag inte alls på och jag tycker att namnet är olyckligt eftersom det antyder att barnet ärver en synd, och på så sätt blir en syndig varelse.

Däremot tror jag att begreppet arvssynd är användbart om det får betyda att barnet ärver det nödvändiga arbete som tidigare generationer försummat att göra. Agnes pappa slogs med sina demoner men kunde inte hantera dem på annat sätt än att lämpa över dem på Agne. Agne lyckades inte heller ta död på sina demoner. Istället pyste han ut dem över sin familj i form av en ständig skräck för undergången och domedagen, en skräck som fick hela familjen att gå som på nålar. Så hur ska det går för Klas, som vid 12 års ålder står med tre generationers arbete framför sig. Kan han bryta förbannelsen eller kommer han att föra arvet vidare, till sina barn?

Det är arvssynd.

Och Korparna är en förbannat bra bok!

 


Vi som blev kvar

Minneslunden Badelunda 3Sedan den 11 december 1959 har 252 människor i Köping begått självmord.  Just den där decemberdagen 1959 var det Marianne Lindberg de Geers pappa som tog sitt liv. Han var en sträng röntgenläkare på sjukhuset i Köping och han sköt sig i familjens lägenhet. Marianne var 13 år. Hon hamnade i Jönköping sen och hon har aldrig återvänt till Köping, Inte förrän nu.

I del 3 av Konstkuppen beger hon sig till Köping för att göra en konstverk med utgångspunkt i faderns självmord. Jag vet inte om det beror på att jag själv har förlorat en älskad människa i ett självmord men det var ett djupt rörande program.

Och det blir så tydligt, det som också är min erfarenhet; hur väldigt svårt det är att prata om självmord. Det var svårt 1959 och det är svårt 2013. Först när vi möter en annan närstående till någon som tagit sitt liv blir det möjligt att slappna av. Marianne Lindberg säger att det är lite som att vara invandrare från ett främmande land. Bara någon annan från samma land kan förstå vad man pratar om, vad det är man har varit med om.

Det är inte så enkelt att hitta litteratur om självmord. Jag läste ganska nyss En handfull regn av Niklas Rådström, där han skriver om sin bäste väns självmord. Jag har precis idag insett att det finns en ganska ny reportagebok om självmord. När någon tar sitt liv av Alfred Skogberg, som recenserats av Kristian Lundberg i Expressen Den är nu på väg hem till mig och jag lovar att återkomma när jag läst.

Avsnittet av Konstkuppen med Marianne Lindberg de Geer ligger kvar på SVT Play i åtminstone någon månad till.

Delar av min egen erfarenhet finns beskrivet här 


”Mig blir ni inte av med”

Vardag igen och jag har vandrat fram och tillbaka till Stadshuset i sällskap med Klas och hans familj på gården.

Orden på likboden vid kyrkan visade sig vara sanna. Pappa Agne var på väg till dårhuset. Eller, ”till det där stället”, som mamma Gerd säger. Han blir borta hela sommaren och kommer inte hem förrän potatisen ska upp. Då är han ljuskänslig och ljudkänslig och Klas tycker att hans ögon ser döda ut. Han klarar inte att se något som är vackert och han måste sticka hål på sina barn och sin fru så fort de är glada. Påminna dem om det de inte klarar. Klas rädsla. Lillebror Görans oförmåga att sitta stilla. Mamma Gerds försök att skapa trevnad. ”Mig blir ni inte av med,” säger han. ”Om ni nu trodde det.”

Samtidigt förstår Klas att Veronika inte tänker komma tillbaka efter sommarlovets resor. Den lyckliga familjen var inte så lycklig och nu bor pappa Leo ensam i det renoverade huset medan Veronika och hennes mamma är tillbaka i Upplands Väsby. När Leo öppnar dörren, gråhudad och i pyjamas mitt på dagen, och kisar på Klas som kommit med blommor till Veronika, minns jag Veronikas ord den där kvällen, innan de cyklade till fågelsjön och såg rördrommen. Pappa Leo höll hov för Klas, pratade om klassisk pianomusik och läste högt ur Hesses Stäppvargen med vinglaset elegant balanserat i handen: ”Han är inte så rolig om några timmar.”

På nätterna eldar pappa Agne i pannan så att huset kokar. När han inte river i skrothögarna. Och i Klas är det något om växer. Något som skaver. Något som alltid vill säga nej, nej. Det blir starkare. Varje dag blir det starkare.


Det moderna och uråldriga sida vid sida

RördromDet mest fascinerande med Korparna är hur det moderna och uråldriga delar samma verklighet. Det är 70-tal och Klas har skolan och fotbollsträningen och Zündapp-mopparna och Veronika med platåträskor och jeans med påsydda stjärnor. Hennes föräldrar som flyttat från storstan och renoverat ett gammalt hus på landet för att komma ifrån.

Och hemma hos Klas en slags uråldrig tillvaro med vidskepelse och släkternas gång där man ärver sin lott och inte kommer undan. Klas och faderns kamp. Far som vill att Klas ska lära sig och att de ska arbeta tillsammans på gården. Som vill berätta om farfadern som slet och slet med stenarna i åkern. Bände och la de uppbrutna bumlingarna till oändliga stenmurar. ”Utan hans slit vore ingen av oss här, varken du eller jag”, säger far. Men Klas vill inte arbeta på gården. Han vill gå i skogen, hos fåglarna.

Språket är som hämtat från en annan tid. Gamla talesätt om vad som förebådas av olika fåglar och läten. Och vädret. Hela tiden detta väder. Och far, med de skorpiga läpparna. Far som tror att han ska ta eld inifrån.

Jag trodde att jag var ganska ensam om att uppleva den här dubbelheten på 70-talet. Jag trodde att de flesta andra familjer hängde med in i det moderna. Jag var tonåring vid samma tid och hade vänner vars familjer så tydligt var moderna. Med drickabackar i källaren och chipspåsar på fredagskvällarna. Märkeskläder. Kompisar som var självklara, framåtriktade. Discomusik och glitter.

Så såg det inte ut hos oss alls. Inte i hyreslägenheten och absolut inte hos mormor och morfar. Hos mormor och morfar var det 30-tal. Där var det spara och ta vara på. Vårda. På gott och ont. Morfar som sparade på snörstumpar och bankade ut spikar som han drog ur plank. Potatisen låg i den stora låren nere i matkällaren. Och där stod sylten och saften och alla burkarna man inte fick öppna. Paraffinet man inte fick pilla på.

Verkstaden med alla sakerna. Och morfar som gjorde och gjorde med sladdrig byggkeps och blåbyxor. Mormor som bakade och kokte och tog vara på. Vinteräpplena som morfar lindade i papper och la i trälådor, Sen hästtäcken runt lådorna så hade vi äpplen ända fram till våren. Cox Orange och Ingrid Marie.

De ville nog vara moderna, på något sätt. Följa med. Men det fanns ändå en känsla. Som Klas pappa säger: ”Det är nåt som inte är som det ska. Vad är det som händer i världen?” Och världen kom in genom TV:n. Och morfar tyckte att det var svårt, tror jag. Det var inte hans värld. Den skulle aldrig mer bli som den hade varit.

En kväll cyklar de till sjön, Klas och Veronika. Ett märkligt uråldrigt ljud färdas över sjön. Dimma far över ytan trots att vinden är stilla. Klas börjar nästan tro att far har rätt. Att onda tider väntar. Sen ser han henne. En rördrom. Ovanlig i Sverige. Har ett tutande läte, ungefär som när man blåser över mynningen på en tomflaska. När den känner sig hotad ställer den sig orörlig med indragen hals och näbben riktad rakt upp. Ser ut som en brunspräcklig påle.

Upprymda cyklar de hem.


Felicia försvann

Felicia försvannJag får samma känsla när jag läser Felicia Feldts bok om sin uppväxt och sin mamma som jag fick när jag läste Jeanette Wintersons uppgörelse med sin barndom. I båda böckerna finns berättelser som bränner sig ända in till min absoluta mittpunkt. Felicia Feldt skriver om minnen som bekräftar den känsla hon verkar ha kämpat med under hela sitt vuxna liv; att hon och hennes syskon var med om saker som inga barn ska behöva uppleva.

Naturligtvis ska historierna berättas. Och jag är den förste att stå upp för varje människas rätt till sin egen berättelse vilket också innebär rätten att berätta sin historia högt.

Ändå känns det osmält. Precis som Wintersons berättelse. Osmält. Som en kaskad av minnen klädda i ord som bara sprutar ut och hamnar på boksidorna. Jag säger inte att det är fel. Men jag kan inte låta blir att fundera över vad det kunde ha blivit av Felicia Feldts historia om den hade förpackats på annat sätt.

 

 


En handfull regn

En handfull regnJag läste den här boken för att jag visste att den handlade om ett självmord. Jag förstår att bokens första två tredjedelar behövs för att göra historien hel, ändå skyndade jag otåligt igenom barndomsbeskrivningarna och uppväxtskildringarna. Jag ville fram till den punkt där dödsbudet kommer.

Jag ville veta. Hur reagerade han? Hur kände han? Hur tänkte han? Fanns det någonting här som jag kunde känna igen mig i?

Ja, på sidan 184. Jag läste det igen och igen:

”De flesta av oss förunnas inte särskilt många vänner här i livet. Vi kan lära känna en massa människor, vi kan träda in i och ut ur förhållanden och umgängen, vi kan få ett nätverk med bekanta som känns rikt och stabilt. Men till sist, när det väl räknas, är det inte många som står oss så nära att vi kan kalla dem vänner och ge någon fördjupad innebörd åt ordet. Hur ska någon egentligen kunna förvänta sig att vi ska uthärda att just en av dessa få dyrbara vänner väljer att överge allt, att lämna oss för något okänt, att sätta sitt hopp till hopplösheten? Hur ska någon kunna acceptera att just den som man blev till tillsammans med, den i vars sällskap man skrattar varje gång man skrattar, den inför vars blick det man skapar blir till, väljer frånvaro och tystnad. Vad säger det om hållbarheten i våra föreställningar om världen? Vad säger det om vänskap? Vad säger det om vår otillräcklighet?”

I bokens avslutande tredjedel har jag klistrat fullt av små post it-lappar i olika färger. Stycken och meningar jag läst om och om igen eftersom de bevisar för mig att jag inte är ensam i mitt sorgliga universum.

Och till slut blir det kanske som Rådström skriver:

”Tiden arbetar envetet på. Av alla våra nakna känslor och hudlösa minnen blir förr eller senare något som liknar trädstammar där där årsring lagts till årsring och där de yttersta lagren av vind och väder, tid och tålamod gjorts till uthållig bark.”


För blåslagna själar

Jag följer massor av bokbloggar, läser bokrecensioner i DN varje helg och på nätet varje dag. Och undrar ibland varför jag envisas med att producera ännu fler tyckanden om böcker. Det kommer ju ändå ingen och erbjuder mig 30 000 i månaden för mina oförglömliga texter.

Men så kommer det en bok som jag bara inte kan låta bli att skriva om. Trots att mycket redan sagts, och sagts bra. Som här i Maria Schottenius anmälan i DN Först tyckte jag inte om den alls. I lördags beklagade jag mig för min lillebror vid hans köksbord i Alingsås. Sa att jag förstår inte vad det är, alla dessa författare som kräks ur sig halvsmält byggmaterial och får det utgivet av etablerade förlag. Var finns förläggaren och redaktören som säger: ”Intressant, men hem och skriv om Jeanette”?

Men på måndag morgon blev jag tvungen att ändra mig via sms till lillebror: ”Morrn, måste bara dementera lite. Andra halvan av J. Wintersons bok var riktigt bra. Kanske inte litterärt men innehållsmässigt :-)” För här skiver hon om det hemskaste. Hur hon finner en person inuti sig själv som är så skadad att hon vill se Jeanette död för att själv få frid. Jeanette förstår att hon måste göra den sårade delen av sig själv mänsklig igen och hon skriver:

”Detta är den farligaste uppgift man kan ta på sig. Det är som bombröjning fast det är man själv som är bomben. Det är det som är problemet – det vedervärdiga är man själv. Det kanske har skilts av och illasinnat lever någonstans längst ner i trädgården, men det delar ens blodomlopp och äter ens mat. Om man misslyckas med detta går man under tillsammans med varelsen.”

Detta har jag alltid vetat. Man släpper inte ut sina demoner ostraffat. Man har ingen aning om vad de kommer att göra med en. Vilket inte betyder att det är bättre att ha dem inlåsta och kontrollerade. Det kräver till slut så mycket kraft och energi att man inte kan ha något annat liv än just detta. Men ibland säger människor aningslöst att demoner vissnar ner och dör så fort de kommer ut i ljuset. Det tror jag inte på.

Maria Schottenius skriver i DN att ”även om hon har klarat sig ur sin barndom med livet i behåll är själen blåslagen”

Jeanette Winterson har skrivit en bok för oss med blåslagna själar och plötsligt är jag djupt tacksam över den förläggare och den redaktör som såg att det fanns viktiga stråk av absolut sanning i denna röra av ord.