Kategoriarkiv: Sakprosa

Mannen som slutade ljuga

Mannen som slutade ljuga_storDan Josefssons berättelse om hur blandmissbrukaren och sexualbrottslingen Sture Bergwall förvandlades till seriemördaren Thomas Quick av en sektliknande grupp yrkesmänniskor med hjälp av obegränsad tillgång till droger tar 17 timmar och 24 minuter att lyssna på.

Jag lyssnade varje ledig stund. När jag promenerade till och från jobbet, när jag tränade, lagade mat, tömde diskmaskinen och dammsög. Efteråt är det som om jag har gjort en resa. Berättelsen om psykoanalytikern Margit Norell, hennes långa och vingliga yrkesbana och de personer hon knöt till sig genom terapi och genom handledning väcker mängder av minnen hos mig.

Jag minns min praktik på det stora mentalsjukhuset i en annan del av staden, där jag som storögd tonåring tillbringade dagarna tillsammans med avgiftade missbrukare med svåra psykoser, manodepressiva medelålders män, schizofrena gamlingar som levt hela sitt liv på sjukhuset, glada alkisgubbar som än en gång överlevt ett slagsmål följt av medvetslöshet och delirium tremens, samt ett par tre stycken som hade försetts med fler diagnoser än jag kunde hålla reda på. En gång i veckan träffade jag och de andra praktikanterna en vårdlärare, vi kan kalla honom Olof, som lyssnade på våra berättelser och förklarade att även det allra märkligaste beteendet kan vara normalt i just den enskilda människans tillstånd och verklighet. Det finns egentligen ingen gräns mellan det sjuka och det friska, det handlar snarare om vilket perspektiv man intar. Sa Olof.

Under de långa resorna mellan hemmet och det stora mentalsjukhuset läste jag Hannah Greens roman Ingen dans på rosor. Om jag minns rätt så stod den på litteraturlistan på vårdlinjens psykologikurs, där vi för övrigt undervisades av en djupt troende freudian med bruna manchesterbyxor och yvigt skägg. Hannah Greens självbiografiska berättelse, där flickan Deborah Blau får hjälp av den kvinnliga psykoanalytikern Dr. Fried att ta sig ur den mentalsjukdom som hon hade trasslat in sig i som ett försök att undkomma minnena från en barndom full av övergrepp, gav samma besked som vårdläraren Olof: det världen betraktar som sjukt kan vara en pressad människas väldigt friska sätt att hantera en omöjlig situation. Det handlar helt om vilket perspektiv man intar.

Jag inser nu att den där terminen formade min bild av psykisk sjukdom och hur människor hanterar svåra saker. Jag accepterade tanken att det som syns inte alls behöver vara vad det ser ut att vara. Och nu, 30 år senare, lyssnar jag på Josefssons bok och under stigande upprördhet märker jag att det finns stora likheter mellan den undervisning vi fylldes med 1982 och Margit Norells resonemang. Hennes handledning och hennes terapi går ut på att under varje människas beteende finns det svåra minnen som ska avtäckas och när det är gjort blir människan frisk. Margit och hennes grupp ansåg dessutom att det egentligen bara var de som kunde avgöra vad som är sant och vad som är människans ”skydd” mot de svåra upplevelserna. Det är bara det att i fallet Sture Bergwall så hade de att göra med en notorisk blandmissbrukare och ju mer droger de försåg honom med desto fler symtom på gömda och svåra upplevelser i form av ångestattacker och självmordsförsök levererade han.

Hela historien är fruktansvärt intressant men också fasansfullt skrämmande, om den är sann. För hur ska man någonsin våga tro på expertvittnen inom psykologiområdet efter detta?

Annonser