Kategoriarkiv: Samhälle

Det tar inte slut

Jag heter inte Miriam.storVi är så förbannat dumma i huvudet. Det är så mycket vi inte förstår förrän det är för sent. Vi är kapabla till sådan obeskrivlig grymhet. De onda är inte några andra, någon annanstans. De är vi. I morgon står vi där igen. Eller kanske redan idag? Blundar. Eller tar på fel glasögon. Lyssnar på fel röster. Går åt fel håll.

Historien upprepar sig. I Majgull Axelssons roman är det Miriam som har fått knipa igen munnen ett helt liv för att hon är av fel sort. Detta uppdelande i bättre och sämre. Värdiga och ovärdiga. Vi är inte kapabla att reda upp det här. Dömda att ständigt placera nya grupper inne och utanför. En evig rundgång.


Lägesrapport från sidan 373

Blek kungArbetet på skattemyndigheten i Preoria, Illinios är så fruktansvärt tråkigt att personerna som ska arbeta där måste få överlevnadsträning innan de börjar. I berättelsens § 33 sitter därför Lane Dean jr och betar av den ena deklarationen efter den andra medan han förställer sig en somrig strand med mjuka bränningar, såsom han hade blivit instruerad på introduktionen en månad tidigare.

Efter en timma har stranden blivit vintrig och brunalgerna som böljar i bränningarna liknar drunknade människors hår.

Efter ytterligare en timma fantiserar Lane Dean jr om olika höga platser att hoppa från och han inser att helvetet varken har med eld eller kyla att göra:

”Stäng in någon i ett fönsterlöst rum för att utföra rutinsysslor som är precis så svåra att han måste tänka, men ändå helt rutinmässiga, sysslor som innefattar siffror som har att göra med något han aldrig kommer att se eller bry sig om, en hög med uppgifter som aldrig krymper, och spika upp en klocka på väggen så att han kan se den, och bara lämna honom där åt sitt eget huvud.”

På stranden i Lane Deans huvud är det nu cement i stället för sand och vattnet ser ut som som nästan färdigstelnad gelé. Lane Dean funderar över olika sätt att ta sitt liv med hjälp av gelé.

Mannen som hade skrivbordet före Lane har lämnat ett avtryck av sina tänder i skrivbordsunderlägget.

Blek kung blev David Foster Wallace’s sista bok. Jag har läst den i omgångar. Den är inte lik något annat jag läst. Med kommentarer är den 503 sidor lång. Jag är på sidan 373 men ännu så länge har det egentligen inte hänt någonting. Bara dessa långa rader av människor som försöker överleva utan att bli tokiga medan de utför själlösa sysslor utifrån regler som någon annan, osynlig och allsmäktig, har bestämt. Tillsammans med dialoger mellan de stackars skatteverksanställda om tillståndet i USA, i världen och inom skatteverket, som är så träffsäkra att jag får lust att gömma mig under en filt, alternativt starta en revolution.

Men jag tar väl och läser klart boken först.

Tidigare text om samma bok

Jonas Thentes recension i DN

 

 


Mannen som slutade ljuga

Mannen som slutade ljuga_storDan Josefssons berättelse om hur blandmissbrukaren och sexualbrottslingen Sture Bergwall förvandlades till seriemördaren Thomas Quick av en sektliknande grupp yrkesmänniskor med hjälp av obegränsad tillgång till droger tar 17 timmar och 24 minuter att lyssna på.

Jag lyssnade varje ledig stund. När jag promenerade till och från jobbet, när jag tränade, lagade mat, tömde diskmaskinen och dammsög. Efteråt är det som om jag har gjort en resa. Berättelsen om psykoanalytikern Margit Norell, hennes långa och vingliga yrkesbana och de personer hon knöt till sig genom terapi och genom handledning väcker mängder av minnen hos mig.

Jag minns min praktik på det stora mentalsjukhuset i en annan del av staden, där jag som storögd tonåring tillbringade dagarna tillsammans med avgiftade missbrukare med svåra psykoser, manodepressiva medelålders män, schizofrena gamlingar som levt hela sitt liv på sjukhuset, glada alkisgubbar som än en gång överlevt ett slagsmål följt av medvetslöshet och delirium tremens, samt ett par tre stycken som hade försetts med fler diagnoser än jag kunde hålla reda på. En gång i veckan träffade jag och de andra praktikanterna en vårdlärare, vi kan kalla honom Olof, som lyssnade på våra berättelser och förklarade att även det allra märkligaste beteendet kan vara normalt i just den enskilda människans tillstånd och verklighet. Det finns egentligen ingen gräns mellan det sjuka och det friska, det handlar snarare om vilket perspektiv man intar. Sa Olof.

Under de långa resorna mellan hemmet och det stora mentalsjukhuset läste jag Hannah Greens roman Ingen dans på rosor. Om jag minns rätt så stod den på litteraturlistan på vårdlinjens psykologikurs, där vi för övrigt undervisades av en djupt troende freudian med bruna manchesterbyxor och yvigt skägg. Hannah Greens självbiografiska berättelse, där flickan Deborah Blau får hjälp av den kvinnliga psykoanalytikern Dr. Fried att ta sig ur den mentalsjukdom som hon hade trasslat in sig i som ett försök att undkomma minnena från en barndom full av övergrepp, gav samma besked som vårdläraren Olof: det världen betraktar som sjukt kan vara en pressad människas väldigt friska sätt att hantera en omöjlig situation. Det handlar helt om vilket perspektiv man intar.

Jag inser nu att den där terminen formade min bild av psykisk sjukdom och hur människor hanterar svåra saker. Jag accepterade tanken att det som syns inte alls behöver vara vad det ser ut att vara. Och nu, 30 år senare, lyssnar jag på Josefssons bok och under stigande upprördhet märker jag att det finns stora likheter mellan den undervisning vi fylldes med 1982 och Margit Norells resonemang. Hennes handledning och hennes terapi går ut på att under varje människas beteende finns det svåra minnen som ska avtäckas och när det är gjort blir människan frisk. Margit och hennes grupp ansåg dessutom att det egentligen bara var de som kunde avgöra vad som är sant och vad som är människans ”skydd” mot de svåra upplevelserna. Det är bara det att i fallet Sture Bergwall så hade de att göra med en notorisk blandmissbrukare och ju mer droger de försåg honom med desto fler symtom på gömda och svåra upplevelser i form av ångestattacker och självmordsförsök levererade han.

Hela historien är fruktansvärt intressant men också fasansfullt skrämmande, om den är sann. För hur ska man någonsin våga tro på expertvittnen inom psykologiområdet efter detta?


Kvinnorna i röda klänningar

Män vid kustenJag tror att jag har läst tusen berättelser där män har inrättat tillvaron på ett så väldigt klokt och behändigt sätt. Folk gör som de ska och alla sköter sitt. Visst finns det kvinnor men de är mer som arbetshästar och tystlåtna värmekrus. Men så en dag kommer det en annan kvinna. Kliver av bussen. Kliver ur bilen. Vandrar framåt vägen. Kanske i en klänning som är röd eller med läppar som är röda eller ibland med röda lockar eller röda skor. Ofta med kurvor. Och allt blir som förbytt.

Plötsligt minns männen vad de glömt. Kvinnorna vem de varit.

Precis detta händer i Torbjörn Flygts Män vid kusten när Maja kliver av bussen i det lilla 50-talssamhället i Stockholms skärgård. Redan av baksidestexten förstår jag att Maja kommer med katastrofen. Först är de nyfikna, alla de udda varelserna i det lilla samhället. Sen blir de rädda. En del arga. För vad är det hon pratar om, denna Maja. Drömmar och lust och önskningar och sorg. En efter en drar sig undan. En del till och med försvinner spårlöst, slutar att bidra med sin del, så till slut finns det varken bröd eller fisk i affären.

Det är klart att alltihop får följder.

Fast jag undrar varför så många berättelser om kvinnor med röda läppar och röda klänningar slutar med våldtäkt.


Vad är det barnen hittar?

havsmannenDet är barnen som kommer till mig den här vintern. Oskar i Låt den rätte komma in. Klas i Korparna. Miira i Ingenbarnsland. Och nu Robert och Nella i Havsmannen.

De är barn som går till skolan för att få ett mål mat. Barn vars föräldrar är yngre och mer hjälplösa än barnen. Barn omgivna av kriminalitet, missbruk, och psykisk sjukdom. Barn som genom sin blotta uppenbarelse drar till sig översittarna. Barn som blir hotade, förnedrade och slagna till marken. Barn som inte vågar tro på att det finns någon som står på deras sida.

I vinter har vi pratat om de fattiga barnen. Som om huvudproblemet vore just pengabrist och ingenting annat. Men om man har en pappa som just har muckat från fängelset och som nu försörjer sig på på att sälja smuggelcigaretter och en mamma som går till Systemet så fort försörjningsstödet kommer så är pengabristen inte orsaken utan en följd av allt det andra. Givetvis ställer bristen på pengar till problem. Till exempel för Robert som får gå med tejpade glasögon eftersom ingen köper honom några nya. Eller för Nella när hon måste stjäla mat till sig och lillebror när mammas pengar är slut. Men mer pengar till familjen skulle inte lösa ett enda av barnens problem.

Kanske är det så att hjälpen måste komma utifrån. Och då menar jag inte från övriga vuxenvärlden, som barnen inte alls litar på, utan från något utomvärldsligt. I Låt den rätte komma in räddas Oskar till slut av vampyren Eli i dennes mest skrämmande skepnad. Robert och Nella räddas av en havsvarelse som offrar sitt eget liv för att rädda deras.

Men trots att havsvarelsen dör där i kaoset vid havet å finns han kvar hos Nella. Hon kan höra hans röst inom sig, förklarande, tröstande, vägledande. Så vad är det de hittar, Oskar och Nella?

 


Visst är jag formad av min proggiga uppväxt

Proggiga barnböckerdärför blev vi som vi blev. Så lyder undertiteln och visst stämmer det. Ville, Valle och Viktor som sökte svaret på samhällets underligheter, de demonstrerande älgarna, Nationalteaterns vänsterkrokar åt alla håll och klockrena beskrivningar av betongtillvaron, visst har de format mig!

Dock har jag inte Kalle Linds erfarenheter från 70-talsdagiset där fröknarna var chilenska flyktingar som hette Juan och där barnen fick röka pipa. Lite trist men min mamma var hemmafru. Mina föräldrar var heller inte politiskt medvetna på det sättet och det var nog därför jag och mina syskon aldrig utsattes för tipsen i Handbok för barnindoktrinering. Lite trist det också.

Här kommer i alla fall rätt svar på gårdagens lilla kunskapstest.

Citat nummer 1 hör ihop med källa C. Såhär sa Anders Linder om de ständiga radionämndsanmälningarna mot Ville, Valle och Viktor:

Vi sa att det kom skit ur fabrikernas skorstenar och Radionämnden tittade på det där och vi blev friade. Det visade sig att det KOM skit ur fabrikernas skorstenar.

Citat nummer 2 hör ihop med källa F. Det var Nationalteatern, i Barn av vår tid, som sjöng:

Thinnertrasan vandrar mellan husen

thinnertrasan tänder alla ljusen

Minns ni fortsättningen?  ”Thinnertrasan tar mig till ett annat land där jag kan vara en höghusbaby, säga till tjejen att maybe så kan vi segla på molnen tillsammans. Come on my darling vi glömmer allt annat.”

Citat nummer 3 hör ihop med källa E. Lotta i Hallonby bodde i ett sjuvåningshus med sin ensamstående mamma och sov under ett porträtt av Karl Marx. I Lotta och Röda hästen har Lotta och hennes kompis Anders inga cyklar men de vill gärna ha så de beger sig till ett skrotupplag där de träffar en vänlig skrotgubbe s0m säger:

Folk har det för bra, de vill ha nytt, nytt, nytt ska det vara. Men det är ju alldeles fel. Det är inte klokt vad folk slösar istället för att ta vara på det man har….laga det eller måla upp det….eller ge bort det.

Citat nummer 4 hör ihop med källa B. Såhär skriver Kalle Lind om Frances Vestin: ”Genom indoktrinering, medveten och uttalad politisk och moralisk påverkan, ville hon via barnen skapa en ny människa och i förlängningen ett nytt samhälle.” Ett av hennes tips i Handbok i barnindoktrinering lyder:

Inge aldrig barnet respekt för lag och ordning. Tvärtom. Konkret menar jag att man bör ta med sig ungar varje gång man tänker bryta mot lagen, så länge man gör inte bara för sin egen skull. Och alla ungar ska vara med och bada i fontäner och sabotera stadstrafik, så att de aldrig behöver kämpa mot sin egen omedvetna uppfattning att lag är sanning, när de blivit vuxna.

Citat nummer 5 hör ihop med källa D. På 90-talet gjorde en undersökning bland Stockholmsstudenter om vem som var världshistoriens sämsta människa och där sägs Staffan Westerberg ha slagit både Hitler och Stalin. Med tiden förstod dockmakaren hur laddade hans Vilse i pannkakan var och gjorde en pjäs med samma figurer där han riktade sig till samma, nu vuxna publik. Inledningsmonologen löd:

Är ni för eller mot? Jag menar – har jag förstört er barndom ska jag fanimej förstöra er ungdom, medelålder och begynnande ålderdom! Här ska det blir ångestterapi – putt putt putt!

Citat nummer 6 hör ihop med källa A. Det var James Hollingworth och Karin Liungman som sjöng om älgarna på plattan Barnlåtar:

Om det var älgar som bestämde här i världen

så skulle världen se annorlunda ut

Då skulle träden få växa mitt i vägen

och allting skulle bli som förut

Första versen i samma sång lyder:

Hur ska jag göra för att komma över vägen?

Hur ska jag göra för att komma över dit?

Här har jag suttit och väntat flera veckor

och alla bilarna de bara kör förbi

Den sångsnutten har jag och mina ungar haft hemskt kul med. Huvudfigurer i vår version av sången var dock inte älgar utan två små Nalle Puh-nallar samt en Duplo-brandbil.


Den stora gemenskapen

Leo Kalls sanningsdrog fungerar ungefär som en rejäl dos alkohol, fast utan baksmälla. Den tar bort spärrar och får människor att utan tvekan berätta precis vad de känner och tänker. Några sekunder efter injiceringen avslöjar de sina innersta drömmar och hemligheter. När drogen slutar verka återgår de till sitt normala tillstånd men de minns allt de har sagt.

Leo ser inga gränser för drogens nytta. För den chef som övervakar försöken på personerna från Frivilliga offertjänsten den här dagen berättar han att med hjälp av serumet kan man komma tillrätta med det ökande antal falska vittnesmål som ställer till det för domstolarna. Nu kommer några vittnen inte längre att behövas, berättar Leo, eftersom brottslingar kommer att bekänna efter bara en liten injektion av drogen.

Då har de precis hört Försöksperson nummer 135, under drogens inverkan,  gråtande berätta hur djupt han ångrar att han anmälde sig till Frivilliga offertjänsten den där dagen på ungdomslägret, hur rädd han är varje dag, hur olycklig han är. Efteråt är nummer 135 djupt skamsen.

Kallocain ska ska bygga en bättre Välfärdsstat

De testar drogen på sammanlagt sju försökspersoner och vid dagens slut är Leo besviken. Det han fått höra är inte alls några heroiska vittnesmål utan gnäll och klagomål, berättelser om våldsamma drömmar och liderlighet.

Vid dagens slut fortsätter Leo att berätta om vilka användningsområden han ser för drogen i framtiden. Drogen han hoppas ska få namnet Kallocain. Alla borde testas när de söker en post, tänker han, för att se så att de passar för posten och inte har några förbjudna baktankar. Ja, man skulle till och med kunna tänka sig en årlig, obligatorisk Kallocainprövning av alla medsoldater i Välfärdsstaten. På så vis skulle man kunna förutse och förebygga många ohyggligheter.

Leo Kalls chef säger sakta att nu går den sista resten av vårt privatliv. Ja, svarar Leo, den stora gemenskapen står nära sin fullbordan.