Kategoriarkiv: Ungdomsbok

Från äktenskapsintriger till bankrån

Kanada storJag har läst mängder av böcker den senaste tiden. Det beror huvudsakligen på att jag har ett konto hos Storytel och på att mitt liv består av många tråkiga arbetsuppgifter och långa träningspass.

The Marriage Plot var inte alls så kritisk till idén om den romantiska kärleken som jag hoppades men innehöll en trovärdig och gripande gestaltning av psykisk sjukdom och vad den kan göra med relationer.

Och allt ska vara kärlek försatte mig i ett drömskt tillstånd och en känsla av att jag fick uppleva ett kompakt och farligt mörker, fast på avstånd.

I Sista boken från Finistère följde jag huvudpersonen bort från paradiset och in i något ovisst, tung av förlust. Men nej, offerrollen passade inte heller där.

Därefter kom Och en månad går fortare än ett hjärtslag. Huvudpersonen lämnade Frankrike och landade i Sverige. Jag funderade över åldrande och över min egen längtan efter att färdas långt bort och inte återvända. Om det möjligen är så att vi alla till slut måste återvända.

Johan Holmberg läste Jonathan Troppers Fördelarna med en kollaps för mig under en ovanligt träningsintensiv vecka. Den avdankade och slitne musikern Silvers vansinniga beslut och fullständiga oförmåga att göra något produktivt av sitt liv fick mitt av gymbesök, powerwalks och hårt arbete fyllda liv att kännas som höjden av mognad och produktivitet. Fast när Silver drabbades av en stroke som gjorde honom oförmögen att skilja på vad han tänkte och vad han sa högt så blev jag lite avundsjuk, mitt i all min präktighet.

Sju jävligt långa dagar av samma författare tyckte jag så mycket om att jag tog med den till senaste bokbytarkvällen med mitt bokbytargäng. Tänk en man som just förlorat fru, jobb och bostad efter fruns otrohet. Med mannens chef. Tänk sedan att mannens pappa dör och att mannens mamma bestämmer att alla de vuxna barnen ska komma hem och sitta shiva i sju dagar. Det blir kaos och slagsmål och förbannat roligt!

Göran Rosenberg läste själv sin Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz medan jag traskade fram och tillbaka till jobbet i Stadshuset och under mina långa promenader utmed Svartån. Det är en berättelse förstås. Om krig och fasa, utsatthet och ett nytt liv långt borta. Främlingsskap och drömmar. För sig själv och för barnen. Men när jag gick där och lyssnade så kändes det plötsligt som om jag var inbegripen i ett samtal. Om livets innersta ton. Prova själva så får ni se.

Cirkeln lästa jag för att den i ett bokprogram jag lyssnade på togs som exempel på en ungdomsbok som funkar lika bra för vuxna. Men nej, inte för mig.

John Greens The Fault in Our Stars däremot. Läs den.

”Som en sorgesång över allt som är på väg rakt åt helvete i världen.” Så skrev Svenska Dagbladet om Bodil Malmstens femte loggbok Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. Här är det någon som har försvunnit. Någon viktig som dör, gissar jag. Kanske berättarjagets människa. Det gör ont. Förstås.

Vi börjar närma oss nutid. Jag lyssnar på första novellen i För mycket lycka och faller pladask. Förstår med ens lovorden. Nobelpriset. Det som först känns som en vardaglig historia är inte alls det. Det är inte Alice Munro som läser utan Helena Brodin men stundtals får jag för mig att det är författaren själv som berättar en historia bara för mig. Mästerligt.

Nu har jag precis avslutat Richard Fords Kanada. Och jag frågar mig: Vad handlade den här berättelsen om? Föräldrar som går vilse? Kriminalitet och våld? Vuxenblivande? Flykt och identitet? Romanens öppningsmeningar lyder: ”Först tänker jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden, som inträffade senare.” Det är pojken Dell vi följer. Som hamnar i Kanada efter att hans föräldrar åkt fast och tvillingsystern försvunnit. Berättelsen är full av övergrepp, våld, misslyckanden och tillkortakommanden. Men det är Dells inre som är det intressanta. Hur han tänker och vart det för honom. När jag stänger igen boken för sista gången är det som om jag känner honom, Dell, som jag nu vandrat tillsammans med ett helt liv.

 
 
Annonser

Simmarflickan


Under en längre period har jag haft svårt för att läsa böcker. Min favoritsysselsättning har plötsligt tagits ifrån mig. Jag ser en bok, läser på baksidan, blir nyfiken, vill läsa, men kommer inte längre än en halv sida. Tappar koncentrationen. Börjar tänka på annat. Hittar helt enkelt inte magin.

Jag har trott att det beror på min hjärna. Att den är alltför upptagen med annat. Men nu har jag nog kommit underfund med vad det är som har hänt: Jag kan helt enkelt inte längre använda böcker för att fly från mig själv.
Första gången hette boken Simmarflickan. Skriven av Olle Högstrand. Utgiven 1976. Då var jag 12 år. Den handlade om en flicka som ingen förstod sig på och som inte kände sig hemma någonstans. Men så började hon simma och fann en tränare som upptäckte att hon var bra. Hon hittade sitt element och sin mentor. Ingen särskilt originell historia. Ändå läste jag den säkert hundra gånger. Varje gång jag behövde fly från den märkliga värld jag växte upp i. Nu, som vuxen, kan jag se vad som fångade mig. Löftet om att det finns en plats för alla. Någonstans där man är värdefull och där det finns värme och omtanke.
Jag har använt berättelser på samma sätt i hela mitt liv. Jag har läst för att hitta historier om sådana som mig och jag har läst för att hitta berättelser om uppgörelse, försoning, frid. Men nu går det inte längre. Jag har kommit till den punkt där jag måste ägna mig åt min egen berättelse. Och jag hoppas att jag med tiden ska hitta en läslust som inte är byggd på flykt.