Kategoriarkiv: Vardagsliv

Som en mjuk hand på kinden

Sent i september_storDet är växet som intresserar Jujja Wieslander. ”Hur kan det nyfödda, nyss uppväckta ur jorden, vara på samma gång starkt och ömtåligt?” frågar hon sig och fortsätter:

Hur kan det ena fröet bli en rödbeta och det andra en morot? Hur kan ungar som föds med dåliga odds ändå bli starka och glada, och tvärtom? Mitt intresse för växet handlar inte bara om växter utan minst lika mycket om människor, i synnerhet barn.

Jujja Wieslander lever i och betraktar sin trädgård. Det som föds och det som dör. Det som överraskar och det som kommer som på beställning. De överdådiga drömmarna och planerna som blir misslyckanden och tillkortakommande. Men till sist bra ändå. Människorna. De före henne, mormodern, modern och fadern. De som kommer efter. Barnen som nyss var små och lekte i gräset. Barnbarnen. Maken som dog. En ny kärlek. Dagarna går. Efter en årstid kommer en annan, obönhörligt. Innan man hinner förstå att det är vår kommer sommaren och vips så är det höst. Födas, växa, vissna dö.

Jujja Wieslander har en växtpress och ett herbarium men hon vet att hon aldrig kommer att kunna fånga de mängder av växter som finns bara på hennes lilla trädgårdsplätt. Mångfalden är alltför stor. Insikten ger henne någon slags tröst inför sin egen litenhet. Bokens sista rad är som en mjuk hand på kinden.

Allt är i allt. Det blir aldrig färdigt.

Annonser

Lägesrapport från sidan 373

Blek kungArbetet på skattemyndigheten i Preoria, Illinios är så fruktansvärt tråkigt att personerna som ska arbeta där måste få överlevnadsträning innan de börjar. I berättelsens § 33 sitter därför Lane Dean jr och betar av den ena deklarationen efter den andra medan han förställer sig en somrig strand med mjuka bränningar, såsom han hade blivit instruerad på introduktionen en månad tidigare.

Efter en timma har stranden blivit vintrig och brunalgerna som böljar i bränningarna liknar drunknade människors hår.

Efter ytterligare en timma fantiserar Lane Dean jr om olika höga platser att hoppa från och han inser att helvetet varken har med eld eller kyla att göra:

”Stäng in någon i ett fönsterlöst rum för att utföra rutinsysslor som är precis så svåra att han måste tänka, men ändå helt rutinmässiga, sysslor som innefattar siffror som har att göra med något han aldrig kommer att se eller bry sig om, en hög med uppgifter som aldrig krymper, och spika upp en klocka på väggen så att han kan se den, och bara lämna honom där åt sitt eget huvud.”

På stranden i Lane Deans huvud är det nu cement i stället för sand och vattnet ser ut som som nästan färdigstelnad gelé. Lane Dean funderar över olika sätt att ta sitt liv med hjälp av gelé.

Mannen som hade skrivbordet före Lane har lämnat ett avtryck av sina tänder i skrivbordsunderlägget.

Blek kung blev David Foster Wallace’s sista bok. Jag har läst den i omgångar. Den är inte lik något annat jag läst. Med kommentarer är den 503 sidor lång. Jag är på sidan 373 men ännu så länge har det egentligen inte hänt någonting. Bara dessa långa rader av människor som försöker överleva utan att bli tokiga medan de utför själlösa sysslor utifrån regler som någon annan, osynlig och allsmäktig, har bestämt. Tillsammans med dialoger mellan de stackars skatteverksanställda om tillståndet i USA, i världen och inom skatteverket, som är så träffsäkra att jag får lust att gömma mig under en filt, alternativt starta en revolution.

Men jag tar väl och läser klart boken först.

Tidigare text om samma bok

Jonas Thentes recension i DN

 

 


Salpeter salmiak och kamfer

Husmoderns rådgivare_mediumI höstas hittade jag en mycket vacker bok i skatten min mormor lämnade till mig. Husmodens rådgivare från 1929, utarbetad av Kerstin Wenström. På sidan 91 får vi lära oss att tillverka en hemgjord barometer:

En klar glasflaska fylles med 30 gr. ren alkohol, 1 gr. salpeter, 1 gr. salmiak och 4 gr. kamfer. Vid vackert väder förblir vätskan klar, vid föränderlig väderlek visar den små flagor i mitten. Vid storm och regn uppstår en orolig rörelse i flaskan

Sen har vi naturligtvis den dagliga städningen av sovrummet:

I ett sovrum bör man helst ha linoleum eller ock fernissat eller målat golv som varje dag kan tvättas av. Man kan därvid betjäna sig av en s.k. lavang- eller golvborste med långt skaft. Endast vi den regelbundet återkommande veckostädningen knätvättas golvet.

Skönt!

Nå, men hur är det med enveten öronvärk? Har Husmoderns rådgivare någon bot för mina plågor?

Att emellanåt drypa het olja i örat eller att låta ångan från hett kamomilte intränga i örat medelst en omvänd tratt lindrar värken.

Den heta oljan hoppar jag kanske över men lite ånga kan väl aldrig skada? Däremot tror jag absolut att jag ska prova huskuren mot ryggskott. Det kan bara inte bli fel!

Den, som har benägenhet för ryggskott, kan undvika detta genom att bära en påse med svavel på korsryggen. Påsen uppdelas i smala vertikala rännor, i vilka svavelblomma eller svavelbitar fyllas.


”Mig blir ni inte av med”

Vardag igen och jag har vandrat fram och tillbaka till Stadshuset i sällskap med Klas och hans familj på gården.

Orden på likboden vid kyrkan visade sig vara sanna. Pappa Agne var på väg till dårhuset. Eller, ”till det där stället”, som mamma Gerd säger. Han blir borta hela sommaren och kommer inte hem förrän potatisen ska upp. Då är han ljuskänslig och ljudkänslig och Klas tycker att hans ögon ser döda ut. Han klarar inte att se något som är vackert och han måste sticka hål på sina barn och sin fru så fort de är glada. Påminna dem om det de inte klarar. Klas rädsla. Lillebror Görans oförmåga att sitta stilla. Mamma Gerds försök att skapa trevnad. ”Mig blir ni inte av med,” säger han. ”Om ni nu trodde det.”

Samtidigt förstår Klas att Veronika inte tänker komma tillbaka efter sommarlovets resor. Den lyckliga familjen var inte så lycklig och nu bor pappa Leo ensam i det renoverade huset medan Veronika och hennes mamma är tillbaka i Upplands Väsby. När Leo öppnar dörren, gråhudad och i pyjamas mitt på dagen, och kisar på Klas som kommit med blommor till Veronika, minns jag Veronikas ord den där kvällen, innan de cyklade till fågelsjön och såg rördrommen. Pappa Leo höll hov för Klas, pratade om klassisk pianomusik och läste högt ur Hesses Stäppvargen med vinglaset elegant balanserat i handen: ”Han är inte så rolig om några timmar.”

På nätterna eldar pappa Agne i pannan så att huset kokar. När han inte river i skrothögarna. Och i Klas är det något om växer. Något som skaver. Något som alltid vill säga nej, nej. Det blir starkare. Varje dag blir det starkare.


Ingen plats för ett barn

IngenbarnslandUrkraft. Så tänker jag. Om Miira i Ingenbarnsland. Om de arga. De som vägrade anpassa sig. Som inte höll sig på sin plats. Som trodde att något annat var möjligt. Miira vill bli proffs. Tänker bli proffs. Förstår inte riktigt hur det ska gå till, bara att. Samtidigt förstör hon för sig själv hela tiden. För hon är så arg. Vägrar underordna sig och har ingen som kan visa henne vägen.

Jag undrar om hon lyckas med proffsplanerna. Eller om även hon trillar dit på någon kille och låter drömmarna försvinna bortom horisonten. Blir med barn, fortsätter städa trappor och gå i utslitna mjukisbyxor när 80-talet blir 90-tal.

Det fanns så många krafter som ville hålla oss på plats. Arbetarklasstjejerna som blev tonåringar på 80-talet. För jämnåriga killar och gubbarna på torget var vi horor. För lärarna hopplösa fall. För syokonsulenterna en möjlighet att leverera den egna skolans kvot av billig arbetskraft till vården och industrin. ”Har du toppbetyg? Jojo, men vården ger ju dig en säker inkomst. Där finns alltid jobb. Jag tycker att du söker till vårdlinjen:”

Vad är det som gör att tjejer som Miira ser igenom det där och säger ”nehej tack, jag tar den här vägen istället” medan det tog mig 40 år att komma underfund med hur det gick till när jag  lurades till underbetalt kroppsarbete trots att jag ständigt satt med näsan i böcker och klarade grundskolan utan att ens behövs anstränga mig.

Vi pratar om barnfattigdom idag men har svårt att definiera exakt vad det är. För inte är väl svenska barn fattiga som de svältande och föräldralösa barnen i utvecklingsländerna? Nej, det är en annan fattigdom vi pratar om. Den handlar om föräldrar utan arbete, föräldrar med förstörda kroppar, missbrukande föräldrar, misshandlade föräldrar, misshandlande föräldrar, smuts, billigt vin, trasiga tänder, skolor där lärarna har gett upp och flickor som redan vid tio års ålder lärt sig att beväpna sig för att för att inte blir överfallna och misshandlade, ute eller hemma.

Alla som undrar hur fattiga barn i Sverige har det, läs Ingenbarnsland. Sen kan vi börja fundera över vad vi kan göra åt det. För detta är inget vi löser med välgörenhet, tro mig.


Medelålderns vägskäl

Jag funderar mycket över den delen av livet som jag befinner mig i. Medelåldern. Just nu känns det om jag står vid ett vägskäl där vägen som jag hittills har färdats på delar sig i en mängd olika riktningar och jag har ingen aning om vilken av dem jag ska välja. I mer än arton år har mitt fokus varit mina barn och jag ångrar inte det alls. Ändå känner jag mig idag lite sorgsen över alla missade möjligheter. Jag kunde ha gjort mer av mina förmågor och mina talanger och ibland är jag rädd att det är för sent nu.
Och trots att jag fick de här tre barnen, och jag älskar dem mer än jag kan säga, så sörjer jag att mitt äktenskap inte gav mig en partner och en livskamrat. Det jag fick var en kollega i firman Familjen AB och när arbetsuppgifterna i firman minskade så var vi tvungna att gå skilda vägar. Men jag var ung när jag tog de livsavgörande besluten och visste inte bättre så jag försöker att inte vara för hård mot mig själv.
Jag antar att det inte har någon betydelse vilka val vi gör, när vi når medelåldern måste varenda en av oss ändå acceptera att det fanns möjligheter vi inte tog vara på och riktningar vi inte valde. Men jag försöker tro på att det aldrig någonsin är för sent och att allt har sin tid.
Doris Lessings Sommaren före mörkret handlar om Kate som befinner sig precis på samma plats som jag. Barnen har vuxit upp och hon har just insett att maken regelbundet har unga älskarinnor. Sommaren då Kate fyllt 45 försvinner hela familjen åt olika håll, ut på egna äventyr, och ingen behöver mammans och hustruns omsorger. Kate blir tvungen att färdas in i sig själv och det blir en smärtsam och spännande resa som kommer att förändra allt. Läs den!


Är det möjligt att inte fira jul?

Vad händer den som bestämmer sig för att hoppa över julen och som bor i ett område befolkat av militanta julfirare? Luther, en medelålders skatterevisor, får helt enkelt nog efter att ha ägnat en sömnlös natt åt att räkna ut den sammanlagda kostnaden för förra årets julfirande. Uträkningen landar på 6.100 dollar eller 43.000 kronor med dagens dollarkurs.
Med hjälp av det faktum att enda dottern rest med Fredskåren till Peru gör Luther en kupp. För hälften så mycket pengar köper han en kryssning i Karibien och får hustrun Nora med i planen efter att han visat henne att de faktiskt tjänar pengar på att resa iväg. De beslutar sig för att helt enkelt bojkotta julen.
Det blir dock inte fullt så enkelt som de föreställer sig. De blir ifrågasatta, ställda mot väggen och till slut öppet trakasserade av grannarna som skickar dem driver av anonyma julkort och som placerar skrålande julkörer utanför det stackars parets hus alla möjliga och omöjliga tider på dygnet.
Grishams berättelse ger en effektiv, utmattande och rätt skojig bild av det moderna julfirandets baksida med ändlösa köer, matfrosseri och panisk shopping av meningslösa ting. Det är befriande. Jag gillar den typen av samhällskritik som riktar in sig på det som nästan är tabu att kritisera. Därför är det synd att författaren snubblar på målsnöret.