Ett pussel där varje bit har sin plats

Hundra år av ensamhet_storDet finns något djupt tröstande i Gabriel García Márquez mästerverk Hundra år av ensamhet. Fast det beror förstås på vad man är på för humör. Det är förgängligheten jag pratar om. Till familjen Buendía, i den lilla byn Macondo,  kommer nya barn i rasande takt. Vissa föds i familjen på vanligt vis, andra ramlar in genom ytterdörren med sina föräldrars ben i en säck, ytterligare andra dyker upp och visar sig vara manliga familjemedlemmars barn med avlägsna älskarinnor. Unga flickor kommer som brudar till huset och blir kvar långt efter makarna försvunnit på ett eller annat vis. En del växer upp. Andra dör unga. Men dör, det gör de i familjen Buendía. I sjukdomar, i barnsäng, i avrättningar, i galna projekt. Generation efter generation av urmodern Ursulas ungar föds, trasslar till sina liv och dör, förr eller senare. På mer eller mindre dramatiska vis.

Jag kommer att tänka på en annan berättelse jag läste en gång. Jag minns varken bok eller författare men den handlade om en man, en hantverkare under antiken tror jag, som av någon anledning hade fått evigt liv. Hans liv hade stannat i yngre medelåldern och nu satt han utanför sin verkstad på gågatan i staden och tillverkade något som han sålde. Kanske sandaler? Första åren var hans nya tillvaro underbar. Han såg sina jämnåriga åldras och dö medan han själv behöll sin ålder och sin styrka. Men efter ett par generationen beskrev han sin tillvaro som ett helvete. När en liten pojke kom för att lämna in sin pappas sandaler för lagning kunde mannen inte finna någon glädje i mötet. Allt han såg i den lille pojkens ansikte var den äldre, brutne man som pojken snart skulle vara. Hela tillvaron blev fullständigt meningslös när mannen bara kunde se livet som en kort vandring mot nedbrytning och död.

García Márquez tecknar en helt annan bild, trots att grunden egentligen är densamma. Ja, livet är en kort vandring mot döden och vandringen är ofta fylld med missräkningar, förluster, elände och sorg. Men när berättaren tar oss med upp en bit och låter oss skåda familjen Buendías historia ovanifrån blir bilden mäktig och storslagen. Ja, här finns gott om levnadsöden som vid en första anblick ser katastrofalt sorgliga ut. Men vilka är vi att döma? Mannen som låter sig förfalla i en smutsig verkstad där han tillverkar mängder av identiska små och väldigt svårsålda fiskar i rent guld, kan vi vara säkra på att han är olycklig? Kvinnan som avvisade den första mannan som visade intresse för henne i ungdomen och som sedan sörjer den förlorade kärleken resten av sitt liv som hemmadotter, är hennes liv bortkastat? Och Ursula, familjens urmoder, som ser sina ättlingar födas och dö i en aldrig sinande ström medan hon själv verkar oförmögen att dö trots att nästan alla hennes kroppsfunktioner stänger av, borde hon inte vara galen av sorg?

Det jag ser när jag följer med Gabriel García Márquez är inte meningslöshet utan mening. Framför mina ögon bygger han ett gigantiskt pussel och visar mig att varje bit har sin plats. Det är djupt tröstande.

 


I Minneshålet glöms allting bort

1984 storDubbeltänk innebär att kunna hålla två motsägande trossatser i huvudet samtidigt och att dessutom acceptera båda som sanna, att kunna ljuga medvetet och ändå vara fullständigt övertygad om att man talar sanning.

Om ni någon gång har arbetat inom stora organisationer som hanterar stora summor pengar och stora ansvarsområden så vet ni att ovanstående beskrivning kan stämma ganska bra överens med det som pågår inom sådana organisationer varje dag. Dubbeltänk är ett av de viktigaste begreppen i det samhälle som beskrivs i Georges Orwells roman 1984. Jag har lyssnat på romanen, lysande uppläst av Björn Granath, under mina träningspass i juni och nu går jag här och grunnar över Partiets slagord:

Krig är fred.

Frihet är slaveri.

Okunnighet är styrka

När rika länder i väst skickar beväpnade soldater i stridsvagnar till oroliga länder, är det då krig eller fred?

När en människa arbetar 50 timmar i veckan för att hålla sig och sin familj med rätt statusmarkörer, är det då frihet eller slaveri?

När 30 000 okunniga människor på Facebook förmår makthavare att ändra ett beslut är det naturligtvis styrka. Men tänk om de okunniga starka har fel? Tänk om de är starka just på grund av sin okunnighet? Därför att med kunskap blir det genast svårare att förstå och att fatta rätt beslut.

I 1984 bestämmer sig huvudpersonen Winston Smith för att försöka söka upp det så kallade Brödraskapet som han hört talas om och som ska vara någon slags underjordisk motståndsrörelse för människor som fått nog av Partiets sätt att sköta landets. Till slut blir han kontaktad och av sin kontaktperson får han en bok där Partiets ideologi förklaras och granskas kritiskt. Vid sidan om Orwells beskrivning av ett samhälle i hopplös misär är detta romanens absolut bästa del. Här förklaras de fyra stora myndigheternas syfte och arbetssätt. Minisann är en förkortning av Sanningsministeriet, Minifred av Fredsministeriet, Minilek av Kärleksministeriet och Miniflöd av Överflödministeriet. I äkta dubbeltänksanda är det givetvis så att Minisann har hand om propagandan och lögner, Minifred har hand om krigen som ständigt rasar, Minilek sköter lag och ordning genom tortyr och med hjälp av tankepolisen och Miniflöd har hand om ekonomin, det vill säga ser till att det råder ständig fattigdom.

Winston arbetar på Minisann med att rätta felaktigheter i äldre tidningar och andra skrifter. Det vill säga att om Partiet har sagt något som sedan visar sig inte stämma så ändras uttalandet i tidningar och på andra platser så att det stämmer överens med det som sedan hände. På det viset har Partiet alltid, i alla tider, haft rätt och det Partiet faktiskt sagt glider ner i Minneshålet, det det för alltid glöms bort.

Det finns mycket att fundera över här. Vet vi egentligen vad de vägval vi gör nu kan få för konsekvenser på lång sikt? Jag menar, det kan ju vara lockande att ändra beslut, rutiner, lagar, regler, åsikter och uttalanden för att tillfredsställa en larmande hop potentiella väljare i nästa val, eller varför inte konsumenter vid nästa köp, men är det egentligen någon som på allvar försöker förstå de långsiktiga konsekvenserna? Vilket samhälle är vi på väg mot? Vet vi det?

Vissa romaner åldras fort. Andra växer med åren och behåller sin aktualitet, eller blir till och med mer aktuella ju längre tid som går. 1984 är av denna senare sort.

 


Det tar inte slut

Jag heter inte Miriam.storVi är så förbannat dumma i huvudet. Det är så mycket vi inte förstår förrän det är för sent. Vi är kapabla till sådan obeskrivlig grymhet. De onda är inte några andra, någon annanstans. De är vi. I morgon står vi där igen. Eller kanske redan idag? Blundar. Eller tar på fel glasögon. Lyssnar på fel röster. Går åt fel håll.

Historien upprepar sig. I Majgull Axelssons roman är det Miriam som har fått knipa igen munnen ett helt liv för att hon är av fel sort. Detta uppdelande i bättre och sämre. Värdiga och ovärdiga. Vi är inte kapabla att reda upp det här. Dömda att ständigt placera nya grupper inne och utanför. En evig rundgång.


Lägesrapport från sidan 373

Blek kungArbetet på skattemyndigheten i Preoria, Illinios är så fruktansvärt tråkigt att personerna som ska arbeta där måste få överlevnadsträning innan de börjar. I berättelsens § 33 sitter därför Lane Dean jr och betar av den ena deklarationen efter den andra medan han förställer sig en somrig strand med mjuka bränningar, såsom han hade blivit instruerad på introduktionen en månad tidigare.

Efter en timma har stranden blivit vintrig och brunalgerna som böljar i bränningarna liknar drunknade människors hår.

Efter ytterligare en timma fantiserar Lane Dean jr om olika höga platser att hoppa från och han inser att helvetet varken har med eld eller kyla att göra:

”Stäng in någon i ett fönsterlöst rum för att utföra rutinsysslor som är precis så svåra att han måste tänka, men ändå helt rutinmässiga, sysslor som innefattar siffror som har att göra med något han aldrig kommer att se eller bry sig om, en hög med uppgifter som aldrig krymper, och spika upp en klocka på väggen så att han kan se den, och bara lämna honom där åt sitt eget huvud.”

På stranden i Lane Deans huvud är det nu cement i stället för sand och vattnet ser ut som som nästan färdigstelnad gelé. Lane Dean funderar över olika sätt att ta sitt liv med hjälp av gelé.

Mannen som hade skrivbordet före Lane har lämnat ett avtryck av sina tänder i skrivbordsunderlägget.

Blek kung blev David Foster Wallace’s sista bok. Jag har läst den i omgångar. Den är inte lik något annat jag läst. Med kommentarer är den 503 sidor lång. Jag är på sidan 373 men ännu så länge har det egentligen inte hänt någonting. Bara dessa långa rader av människor som försöker överleva utan att bli tokiga medan de utför själlösa sysslor utifrån regler som någon annan, osynlig och allsmäktig, har bestämt. Tillsammans med dialoger mellan de stackars skatteverksanställda om tillståndet i USA, i världen och inom skatteverket, som är så träffsäkra att jag får lust att gömma mig under en filt, alternativt starta en revolution.

Men jag tar väl och läser klart boken först.

Tidigare text om samma bok

Jonas Thentes recension i DN

 

 


Från äktenskapsintriger till bankrån

Kanada storJag har läst mängder av böcker den senaste tiden. Det beror huvudsakligen på att jag har ett konto hos Storytel och på att mitt liv består av många tråkiga arbetsuppgifter och långa träningspass.

The Marriage Plot var inte alls så kritisk till idén om den romantiska kärleken som jag hoppades men innehöll en trovärdig och gripande gestaltning av psykisk sjukdom och vad den kan göra med relationer.

Och allt ska vara kärlek försatte mig i ett drömskt tillstånd och en känsla av att jag fick uppleva ett kompakt och farligt mörker, fast på avstånd.

I Sista boken från Finistère följde jag huvudpersonen bort från paradiset och in i något ovisst, tung av förlust. Men nej, offerrollen passade inte heller där.

Därefter kom Och en månad går fortare än ett hjärtslag. Huvudpersonen lämnade Frankrike och landade i Sverige. Jag funderade över åldrande och över min egen längtan efter att färdas långt bort och inte återvända. Om det möjligen är så att vi alla till slut måste återvända.

Johan Holmberg läste Jonathan Troppers Fördelarna med en kollaps för mig under en ovanligt träningsintensiv vecka. Den avdankade och slitne musikern Silvers vansinniga beslut och fullständiga oförmåga att göra något produktivt av sitt liv fick mitt av gymbesök, powerwalks och hårt arbete fyllda liv att kännas som höjden av mognad och produktivitet. Fast när Silver drabbades av en stroke som gjorde honom oförmögen att skilja på vad han tänkte och vad han sa högt så blev jag lite avundsjuk, mitt i all min präktighet.

Sju jävligt långa dagar av samma författare tyckte jag så mycket om att jag tog med den till senaste bokbytarkvällen med mitt bokbytargäng. Tänk en man som just förlorat fru, jobb och bostad efter fruns otrohet. Med mannens chef. Tänk sedan att mannens pappa dör och att mannens mamma bestämmer att alla de vuxna barnen ska komma hem och sitta shiva i sju dagar. Det blir kaos och slagsmål och förbannat roligt!

Göran Rosenberg läste själv sin Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz medan jag traskade fram och tillbaka till jobbet i Stadshuset och under mina långa promenader utmed Svartån. Det är en berättelse förstås. Om krig och fasa, utsatthet och ett nytt liv långt borta. Främlingsskap och drömmar. För sig själv och för barnen. Men när jag gick där och lyssnade så kändes det plötsligt som om jag var inbegripen i ett samtal. Om livets innersta ton. Prova själva så får ni se.

Cirkeln lästa jag för att den i ett bokprogram jag lyssnade på togs som exempel på en ungdomsbok som funkar lika bra för vuxna. Men nej, inte för mig.

John Greens The Fault in Our Stars däremot. Läs den.

”Som en sorgesång över allt som är på väg rakt åt helvete i världen.” Så skrev Svenska Dagbladet om Bodil Malmstens femte loggbok Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. Här är det någon som har försvunnit. Någon viktig som dör, gissar jag. Kanske berättarjagets människa. Det gör ont. Förstås.

Vi börjar närma oss nutid. Jag lyssnar på första novellen i För mycket lycka och faller pladask. Förstår med ens lovorden. Nobelpriset. Det som först känns som en vardaglig historia är inte alls det. Det är inte Alice Munro som läser utan Helena Brodin men stundtals får jag för mig att det är författaren själv som berättar en historia bara för mig. Mästerligt.

Nu har jag precis avslutat Richard Fords Kanada. Och jag frågar mig: Vad handlade den här berättelsen om? Föräldrar som går vilse? Kriminalitet och våld? Vuxenblivande? Flykt och identitet? Romanens öppningsmeningar lyder: ”Först tänker jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden, som inträffade senare.” Det är pojken Dell vi följer. Som hamnar i Kanada efter att hans föräldrar åkt fast och tvillingsystern försvunnit. Berättelsen är full av övergrepp, våld, misslyckanden och tillkortakommanden. Men det är Dells inre som är det intressanta. Hur han tänker och vart det för honom. När jag stänger igen boken för sista gången är det som om jag känner honom, Dell, som jag nu vandrat tillsammans med ett helt liv.

 
 

Borde det ens vara tillåtet?

egenmäktigt förfarande mindreHerregud, sådär har jag också gjort. Vandrat utanför samma hus kväll efter kväll i hopp om att han ska komma ut genom porten så att vi ska ”råka träffas”. Jag minns särskilt en piprökande poet, tidigt 80-tal. Jag tror att han hette Lasse. Han upptäckte mig där i mörkret. Han sa åt mig att jag inte skull förnedra mig. Det var fruktansvärt förnedrande.

Lena Andersson väjer inte för några förnedrande känslor i sin Augustprisvinnande roman Egenmäktigt förfarande. Jag lyssnar på författarens egen inläsning. När jag städar, promenerar, lagar mat och tränar. Kan inte sluta.

På Augustprisets webbplats kan man läsa: ”Subjekt, predikat, objekt. Syntaxen må vara simpel, men Lena Andersson ger språkets vanligaste kärleksförklaring en betydelsefull inre grammatik. Romanen Egenmäktigt förfarande är en allvarsam lek där Ester och Hugo möts i ett tidlöst drama om passion och makt, frihet och förnuft, som författaren inte bara gestaltar utan rentav dissekerar. Med kärv humor och enastående precision blottlägger Lena Andersson förälskelsens systematiska självbedrägeri.”

Det är inte så roligt att läsa Egenmäktigt förfarande. Man kan till och med drabbas av ett visst missmod. Tänka att det är verkligen ingen idé att nära drömmar om tvåsamhet. Det är dömt att misslyckas. En av de två kommer alltid att ha makten och den andra kommer att vara maktlös, mer eller mindre. Och borde det egentligen ens vara tillåtet att förälska sig och förena sig fritt när följderna kan bli så katastrofala? När den försmådda slås till marken så hårt att hon inte klarar sitt vanliga liv utan förvandlas till enbart ångest och längtan? Romanens Ester är inne på samma spår i ett resonemang om hederskulturen som ett sätt att förhindra olyckliga historier mellan människor. Hon skriver en artikel som bland annat innehåller meningen: ”Vad det handlade om var att förmå människor att inte börja träffas alls, ifall den ena parten visste att han inget ville med den andra utan ämnade slänga bort henne.” Artikeln refuseras.

Men berättelsen är förfärligt bra!


Mannen som slutade ljuga

Mannen som slutade ljuga_storDan Josefssons berättelse om hur blandmissbrukaren och sexualbrottslingen Sture Bergwall förvandlades till seriemördaren Thomas Quick av en sektliknande grupp yrkesmänniskor med hjälp av obegränsad tillgång till droger tar 17 timmar och 24 minuter att lyssna på.

Jag lyssnade varje ledig stund. När jag promenerade till och från jobbet, när jag tränade, lagade mat, tömde diskmaskinen och dammsög. Efteråt är det som om jag har gjort en resa. Berättelsen om psykoanalytikern Margit Norell, hennes långa och vingliga yrkesbana och de personer hon knöt till sig genom terapi och genom handledning väcker mängder av minnen hos mig.

Jag minns min praktik på det stora mentalsjukhuset i en annan del av staden, där jag som storögd tonåring tillbringade dagarna tillsammans med avgiftade missbrukare med svåra psykoser, manodepressiva medelålders män, schizofrena gamlingar som levt hela sitt liv på sjukhuset, glada alkisgubbar som än en gång överlevt ett slagsmål följt av medvetslöshet och delirium tremens, samt ett par tre stycken som hade försetts med fler diagnoser än jag kunde hålla reda på. En gång i veckan träffade jag och de andra praktikanterna en vårdlärare, vi kan kalla honom Olof, som lyssnade på våra berättelser och förklarade att även det allra märkligaste beteendet kan vara normalt i just den enskilda människans tillstånd och verklighet. Det finns egentligen ingen gräns mellan det sjuka och det friska, det handlar snarare om vilket perspektiv man intar. Sa Olof.

Under de långa resorna mellan hemmet och det stora mentalsjukhuset läste jag Hannah Greens roman Ingen dans på rosor. Om jag minns rätt så stod den på litteraturlistan på vårdlinjens psykologikurs, där vi för övrigt undervisades av en djupt troende freudian med bruna manchesterbyxor och yvigt skägg. Hannah Greens självbiografiska berättelse, där flickan Deborah Blau får hjälp av den kvinnliga psykoanalytikern Dr. Fried att ta sig ur den mentalsjukdom som hon hade trasslat in sig i som ett försök att undkomma minnena från en barndom full av övergrepp, gav samma besked som vårdläraren Olof: det världen betraktar som sjukt kan vara en pressad människas väldigt friska sätt att hantera en omöjlig situation. Det handlar helt om vilket perspektiv man intar.

Jag inser nu att den där terminen formade min bild av psykisk sjukdom och hur människor hanterar svåra saker. Jag accepterade tanken att det som syns inte alls behöver vara vad det ser ut att vara. Och nu, 30 år senare, lyssnar jag på Josefssons bok och under stigande upprördhet märker jag att det finns stora likheter mellan den undervisning vi fylldes med 1982 och Margit Norells resonemang. Hennes handledning och hennes terapi går ut på att under varje människas beteende finns det svåra minnen som ska avtäckas och när det är gjort blir människan frisk. Margit och hennes grupp ansåg dessutom att det egentligen bara var de som kunde avgöra vad som är sant och vad som är människans ”skydd” mot de svåra upplevelserna. Det är bara det att i fallet Sture Bergwall så hade de att göra med en notorisk blandmissbrukare och ju mer droger de försåg honom med desto fler symtom på gömda och svåra upplevelser i form av ångestattacker och självmordsförsök levererade han.

Hela historien är fruktansvärt intressant men också fasansfullt skrämmande, om den är sann. För hur ska man någonsin våga tro på expertvittnen inom psykologiområdet efter detta?