Etikettarkiv: Carlos Ruiz Zafón

Knattret från en Underwood

Nu sitter jag här igen, på andra sidan boken, och funderar över vad det är för berättelse jag just har läst. Människor har drunknat, skjutits, begått självmord, kärlek fötts och kvävts, svek har begåtts, hus brunnit, hopp tänts förgäves, själar intecknats och över alltihop lukten av böcker och knattret från en Underwood.

Jo, Ängelns lek är en spännande historia och jag följer gärna med på den här sortens äventyr in i förfallna hus och genom mörka gränder på jakt efter farliga manuskript, glömda böcker och sanningen bakom det som syns. Jag gillar den ganska naiva och tanklösa huvudpersonen David Martín som säljer sin själ för att få leva och få skriva och jag är väldigt förtjust i hans brådmogna assistenten Isabella som liksom adopterar honom och försöker skydda honom från det värsta kaoset och förfallet.

Jag tycker också mycket om det stycke som hela berättelsen börjar med och här förklarar jag varför.

Men det som kommer att stanna kvar hos mig hittar jag ungefär halvvägs in i berättelsen, när Martín konfronterar den han från början trodde var hans välgörare. Han vill bryta avtalet:

Ironin och föraktet i hans röst gav mig mod att släppa ut den förödmjukelse jag hade samlat på mig under alla månader i hans skugga. Vreden och skammen över att känna mig rädd i hans närvaro och över att inte våga protestera mot hans förgiftade utläggningar. Vreden och skammen över att han hade bevisat att min själ var lika torftig och miserabel som hans kloakhumanism, även om jag helst ville tro att det enda jag hade inom mig var förtvivlan. Vreden och skammen över att känna, att veta, att han alltid hade rätt, framför allt när det gjorde som ondast att medge det.

– Jag ställde en fråga. Martín. Vad känner ni?

– Jag känner att det bästa vore att sätta punkt här och lämna tillbaka era pengar. Jag känner att, vilket syfte ni än må ha med den här absurda idéen, så föredrar jag att inte vara en del av den. Men framför allt beklagar jag att jag överhuvudtaget kom i kontakt med er.

Förläggaren slöt ögonen och försjönk i en lång tystnad. Han vände sig om och tog några steg mot utgången. Jag betraktade hans orörliga skugga i regnet. Jag blev rädd, en dunkel fruktan kröp fram ur mitt inre och väckte en barnslig impuls att be om förlåtelse och ta emot vilket straff som helst, bara jag slapp uthärda den här tystnaden. Och jag kände avsmak. Avsmak för hans närhet, och i synnerhet för mig själv.

Jag känner inte till mycket om Carlos Ruiz Zafón men jag kan slå vad om att han någon gång i sitt liv varit utelämnad åt någon som styrt honom med skräcken som vapen. Citatet ovan är nämligen en klockren beskrivning av hur ett skräckvälde fungerar på den som är maktlös. Man böjs till marken i en blandning av skräck, skam och äckel. Och det behövs inte ens ett hårt ord. I tystnaden ligger hotet blottat i alls in kraft och det räcker nästan hur långt som helst.

Annonser

Första semesterboken blir Ängelns lek

Carlos Ruiz Zafón inleder sin berättelse på följande ljuvliga vis och jag undrar om det är mig han skriver om?

”En författare glömmer aldrig första gången han tog emot pengar eller några lovord för en historia han skrivit. Han glömmer aldrig första gången han kände fåfängans vederkvickande gift sprida sig i ådrorna, när han trodde att skrivandet – om ingen upptäckte hans brist på talang – inte bara skulle ge honom tak över huvudet och mat i magen, utan också det han mest av allt åstundade: att få se sitt namn i tryck på ett simpelt bokomslag som säkert skulle leva mycket längre än han själv. Det ögonblicket kommer för alltid att vara fastetsat i hans minne, för i den stunden har hans själ fått ett pris och han är förlorad.”

Hon hette Inger och var min svenskalärare på Vårdgymnasiet i Annedal. Jag hatade anatomin och sjukdomsläran som grävde svarta hål av skräck i min själ. Men jag skulle få jobb när jag var klar och i min familj var det viktigt, för att inte säga avgörande. Lektionerna i svenska och engelska med Inger blev min räddning och den enda orsaken till att jag orkade ta bussen från det lilla samhället in till stora staden varje dag. Någon månad in på första terminen skrev vi kortnovell. Inger gav tillbaka min med orden: ”Hör av dig när du ger ut din första bok”

Där och då fick mitt själ ett pris.

Jag har ännu inte kunnat höra av mig till Inger. Men jag jobbar på.