Etikettarkiv: Donna Tartt

Snart är jag måhända framme

Jag lyssnar på böcker när jag tränar, städar, lagar mat, när jag tömmer diskmaskinen och när jag fyller diskmaskinen samt när jag traskar till affären med dramaten och hem igen. För att inte tala om de långa timmarna i tvättstugan. Fylla, tömma, hänga vika, allt går som en dans (nåja) i sällskap med Ester Nilsson, Jamie Morton, författaren Jean, skådespelaren Hasse, studenten Richard och hans märkliga college-vänner och vädermannen Georg Boell.

Utan personligt ansvarUtan personligt ansvar

När jag hade läst Lena Anderssons förra bok skrev jag följande:

Det är inte så roligt att läsa Egenmäktigt förfarande. Man kan till och med drabbas av ett visst missmod. Tänka att det är verkligen ingen idé att nära drömmar om tvåsamhet. Det är dömt att misslyckas. En av de två kommer alltid att ha makten och den andra kommer att vara maktlös, mer eller mindre. Länk till hela inlägget.

Jag följs av en liknande känsla genom hela Anderssons nya bok men jag tycker att berättelsen om Esters relation med den gifte skådespelaren Olof Sten är lite värre än historien med den självförhärligande konstnären Hugo Rask. Den är liksom mer klaustrofobisk. Ester krymper och vrider sin värld för att den ska passa ihop med de enstaka stunder som Olof kan och vill ägna åt henne. Hon vänder och vrider på allt han gör och säger. Väninnekören finns där, sansad och trovärdig, men för Ester finns det alltid en alternativ tolkning av allt som Olof säger och gör. För egen del är jag tveksam till värdet av att ständigt sträva efter tvåsamhet i form av en klassisk kärleksrelation. Lena Anderssons romaner stärker mig i min tveksamhet.

VäckelseVäckelse

Hos Stephen King finns det alltid något oförklarligt runt hörnet. I romanerna jag läste som ung var det monster och spöken. I Kings senare berättelser är människorna lika luggslitna men istället för monster kommer fienden i form av åldrande, misslyckanden, sjukdomar och förlust. Livets ofullkomlighet. Men så finns det människor som inte kan acceptera. Som går över alla gränser. Här heter han Charlie Jacobs och han kommer som ung pastor med fru och barn till det lilla samhället där Jamie Morton bor med sina föräldrar och syskon. Jamie kommer att möta Charlie flera gånger under sitt liv och vid ett tillfälle räddar det troligen Jamies liv. Men den här förmågan som Charlie verkar besitta, är den verkligen ett under och en gåva?

stundande_nattenStundande natten

Carl-Henning Wijkmarks roman om den svårt sjuke Hasse som ligger och dör på en vårdinrättning går att lyssna på som ljudbok men  jag rekommenderar det inte. Efter varannan mening vill jag stoppa och läsa om för att förstå vad det är han menar. Vad sa han? Vad tänkte han? Varför då? Stundande natten är en tänkebok om döden. Den berör den friska omvärldens tafatthet inför dödlig sjukdom, dödshjälp, smärtlinding och droger, olika religioners syn på döden och döendet, besparingarna inom vården, vad odödlighet kan bestå av samt i vilken valör en människas liv kan mätas. Stundande natten behöver läsas som pappersbok med tid för ständiga omläsningar och plats för understrykningar och marginalanteckningar.

DenhemligahistorienDen hemliga historien

Låt mig säga direkt att jag tyckte mycket bättre om Steglitsan än om den här äldre romanen av Donna Tartt. Länk till inlägg om Steglitsan. Den hemliga historien blev Donna Tartts genombrott när den kom ut 1992 men jag är inte så imponerad. Jag läser om Richard och hans fem nyvunna college-vänner och deras vurm för det grekiska språket och för antika ideal med en förhoppning om att jag ska förstå, att det ska bli bättre. Det blir det inte, jag känner inte med någon av karaktärerna och ibland känns de mer som karikatyrer.

Natternas-grasNätternas gräs

Patrick Modiano låter författaren Jean traska runt i Paris och jag följer honom så gärna. Som sällskap har han en svart anteckningsbok som han skrev i när han rörde sig på samma gator för 40 år sedan och älskade den vackra men gåtfulla Dannie. I grunden är Nätternas gräs en slags deckarhistoria där Jean försöker reda ut vad som egentligen hände med Dannie och vem hon var. Men behållningen är de långa vandringarna och Jeans tankar om hur det var och hur det blev. Även den här romanen lämpar sig bättre som pappersbok. Jag behöver läsa den i min egen takt. Det kommer jag att göra.

lundell-ulf-vadermannenVädermannen

Det fanns en tid då jag läste och lyssnade på allt som Ulf Lundell skrev. Det började med romanen Jack och plattan Kär och galen precis i början av 1980-talet och höll i sig fram till romanen Friheten och den underbara plattan Ett vinterland precis vid millennieskiftet. Jag vet inte varför jag tappade intresset men under en lång följd av år bestod mitt Lundell-bruk enbart av låten Låt det snöa vid juletid och större delen av låtarna på Den vassa eggen när livet var jävligt. I höst har Lundell fyllt 65, strax före jul startade han bloggen Badgers Drift som jag hittills följer med förtjusning och jag har läst Vädermannen från 2008.

När jag läste Friheten minns jag att jag blev så trött på missmodet och på de ständiga beskrivningarna av dessa vackra, vackra, åtråvärda, obegripliga kvinnor i huvudpersonen Tom Wassers värld. Själv var jag vid tillfället en gråsliten 35-åring med tre barn i förskoleåldern så jag kände nog att den värld Lundell skrev fram var mer än främmande. När jag läser Vädermannen har jag just fyllt 50 och Georg Boells vilsenhet inför åldrandet och oförmåga att reda ut vad han ska göra med återstoden av sitt liv kommer nära och romanen känns angelägen. Som vanligt finns det kringhistorier. Mysterier som aldrig får någon förklaring, trassel med pengar, vänner och ägodelar, kvinnor som kommer och försvinner. Men behållningen är dagarna i huset och de tankar som tänks. Jag gillar Vädermannen. Mycket.


Vi får inte välja våra hjärtan

steglitsanSteglitsan är en storslagen roman och ni som har berättelsen framför er är bara att gratulera. Ta er an den när ni har tid ty ni lär inte kunna lägga den ifrån er när ni väl har påbörjat läsningen. Följ den unge Theo Decker, lid med honom i hans sorger, sucka över de omogna val han gör, hoppas att det ska gå bättre vid nästa vägskäl och skänk då och då en tacksamhetens tanke åt det faktum att det var just konsthandlaren Welty som Theo råkade möta i kaoset den där dagen när han förlorade sin mamma i bomben på muséet. För utan mötet med den döende Welty hade Theo aldrig sökt upp den andra halvan av Hobart&Blackwell och utan Hobie och den unga Pippa hade saker och ting kunnat bli ännu värre än de nu blev. Låter det rörigt? Nåja, det kommer att klarna.

I romanens allra sista avsnitt är Theo en vuxen man och han har just varit ute på en resa där dramat kring det konstverk som gett romanen sitt namn får sin upplösning. Steglitsan är målad 1654 av den holländske konstnären Carel Fabritius och det var den målningen som Theos mamma ville se den ödesdigra dagen på muséet. Nu gör den vuxne Theo något slags bokslut och minns vad hans pappa, storspelaren, brukade säga: ”Ibland måste man förlora för att vinna”. Han skärskådar sig själv. Den han var, det som hänt, det han gjort och den han blivit. Och han slår fast:

…vi får inte välja våra egna hjärtan. Vi kan inte tvinga oss att vilja ha det som är bra för oss eller det som är bra för andra. Vi får inte bestämma vilken sorts människa vi är.

Jag läser stycket om och om igen och jag får tårar i ögonen för jag vet att han har rätt. Vi får inte bestämma vilkens sorts människa vi är. Detta komplicerar våra liv något alldeles förfärligt. Theo fortsätter:

Tänk om man råkar ha ett hjärta som inte är tillförlitligt? Tänk om hjärtat av sin egna obegripliga skäl med berått mod och i ett moln av obeskrivlig strålglans leder oss bort från hälsa, hemliv, medborgaransvar och starka sociala band och alla de icke ifrågasatta allmänna dygderna och istället för raka vägen mot ett vackert sönderfall, självdestruktivitet, katastrof?

Ja, tänker jag, hur ska man då hantera alla självhjälpsböckerna och livscoacherna som säger att man ska vara sig själv och följa sitt hjärta? Att livet är underbart? Inte så underbart väl, tänker jag. ”Ett bottenlöst hål av sjukhussängar, kistor och krossade hjärtan” säger Theo i sin avslutningsmonolog och jag är böjd att hålla med. Men även Theo kommer fram till någon slags försoning till slut och där påminner hans tankar om mina: Livet må vara mestadels skräp men man kan ju ändå kliva upp och ta en kopp kaffe.