Etikettarkiv: Ett år av magiskt tänkande

Livet som man känner det tar slut

Man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner det tar slut

Meningen återkommer gång på gång i Joan Didions utforskande av sorgen. Livet som man känner det tar slut. Plötsligt är inget som det var. Man famlar. Man förstår inte. Man lever utan att ha en aning om varför. Eftersom livet, som man känner det, har tagit slut.

Joan Didion är journalist och författare. Hon tar sig an sorgen efter maken som hon är van att ta itu med svåra saker. Hon läser och forskar. Och hon inspekterar sig själv.

Hon beskriver de häftiga vågorna när hon plötsligt ser allt klart och vet vad som hänt. Utbrott som gör en människa knäsvag, som förblindar synen och utplånar livets vardaglighet.

Hon berättar om oförmågan. Hur hon tappar bort viktiga saker, glömmer överenskommelser och tvingas undvika både fysiska platser och tankar för att inte hamna i strömvirvlar av förödande saknad.

Ändå betraktas sorgen som något vi ganska omgående ska ta oss ur. Och precis som Didion tänker jag att omgivningen skulle bli ganska förvånad om de visste hur mycket kraft och möda man som sörjande lägger på oro för att man ska  ”fastna” och ”gräva ner sig”. Omgivningen verkar nämligen se som sin absolut viktigaste uppgift att påpeka detta för den sörjande. Att han eller hon måste ”gå vidare”.

Didion skriver:

Personer som sörjer tänker en hel del på självmedlidande. Vi oroar oss för det, vi fruktar det, rannsakar våra sinnen för att hitta tecken på det. Vi är rädda att våra handlingar ska avslöja det tillstånd som så talande beskrivs som ”att gräva ner sig”. Vi förstår den motvilja de flesta av oss har mot att ”gräva ner sig”. Uppenbar sorg påminner oss om döden, och den uppfattas som onaturlig, som om man inte lyckats klara av situationen.

Nå, den som förlorar någon av sina riktigt nära människor tvingas ut på en helvetesvandring som varken glada tillrop eller käcka råd kan hindra. Joan Didions bok är en viktig påminnelse om det. Vi kan bli bättre stöd när någon vi känner drabbas. För döden, den lär vi inte komma undan.

 

Annonser