Etikettarkiv: Joan Didion

Att ändra läge i förhållande till solen

Kvinnor om medelåldernKvinnorna jag läser om i sommar är i full färd med att göra det som Virginia Woolf pratar om; de ändrar sitt läge i förhållande till solen. Man måste göra det i medelåldern. Därför att plötsligt är ingenting sig likt.

Paradistorg är en storslagen berättelse där hela världen ryms i ett skärgårdshus under några sommarveckor. Men det var inte förrän jag började läsa det inledande kapitlet om huvudpersonen Kathas bästa vän Emmas teori om Anaira-barnen och den katastrofala teaterföreställningen som jag mindes att jag läst boken en gång förut. För länge sedan, när jag var mycket ung. När jag var på andra sidan äktenskap och barnafödande.  Då kände jag inte alls någon närhet till den medelålders Katha och hennes värld. Nej, det var den unga Sassa och hennes nya kärlek Puss jag ville läsa om. Och det ljuvliga huset som Den Gamle hade byggt åt sin familj. ”Ett sådant sommarhus vill jag ha”, tänkte den unga versionen av mig och nu, när jag själv är i medelåldern, kan jag känna samma längtan.

Men den här gången vandrar jag med Katha. Delar hennes oro för de vuxna barnen, för det egna åldrandet och för alla tillkortakommanden. Jag badar med henne och Emma på den ensliga ön ute i havet. Nakna, med putande magar, hängande bröst och ärr både utanpå och inuti efter sjukdomar och liv och jag tänker att ja, det är dags att ändra läge för solen ha sjunkit längre ner mot horisonten.

I Mörker och blåbärsris sliter Helga med sin Edvard som inte vet om han vill ha Helga eller Helgas vuxna styvdotter. Och naturligtvis händer det, att han väljer den unga och att den medelålders får reda på det, och att världen då går sönder. För ingenstans finns det något så skrattretande som en kärlekskrank kärring som tror att hon fortfarande kan mäta sig med de unga och vackra. Tänker Helga. Och vill inte mer.

I Blå skymning fyller Joan Didion 75 år. Hon skriver om sin dotter. Den vuxna dottern som dog. Först dog mannen och sedan dog dottern och här står hon nu och försöker leva kvar. Det går sådär. Hon blir sjuk. Får ålderskrämpor. Blir fråntagen det ena efter det andra och minns plötsligt en utflykt hon en gång gjorde tillsammans med sin mamma och hur mamman bara ville tillbaka till bilen. Didion skriver:

Nu inser jag att hon kände sig bräcklig.

Jag inser att hon då kände sig såsom jag känner mig nu.

Osynlig ute bland folk.

Som en måltavla för alla fordon på hjul i närheten.

Osäker och ur balans vad gäller att kliva ner från en trottoarkant, sätta sig ner eller resa sig upp, öppna eller stänga dörren till en taxi.

Jag tror att vi är ganska usla på att åldras. På något vis tror vi att det inte gäller oss. Vi tror att allt ska fortsätta som det är. Men vi blir nog alla, för eller senare, tvungna att ändra läge i förhållande till solen.

 

Annonser

Livet som man känner det tar slut

Man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner det tar slut

Meningen återkommer gång på gång i Joan Didions utforskande av sorgen. Livet som man känner det tar slut. Plötsligt är inget som det var. Man famlar. Man förstår inte. Man lever utan att ha en aning om varför. Eftersom livet, som man känner det, har tagit slut.

Joan Didion är journalist och författare. Hon tar sig an sorgen efter maken som hon är van att ta itu med svåra saker. Hon läser och forskar. Och hon inspekterar sig själv.

Hon beskriver de häftiga vågorna när hon plötsligt ser allt klart och vet vad som hänt. Utbrott som gör en människa knäsvag, som förblindar synen och utplånar livets vardaglighet.

Hon berättar om oförmågan. Hur hon tappar bort viktiga saker, glömmer överenskommelser och tvingas undvika både fysiska platser och tankar för att inte hamna i strömvirvlar av förödande saknad.

Ändå betraktas sorgen som något vi ganska omgående ska ta oss ur. Och precis som Didion tänker jag att omgivningen skulle bli ganska förvånad om de visste hur mycket kraft och möda man som sörjande lägger på oro för att man ska  ”fastna” och ”gräva ner sig”. Omgivningen verkar nämligen se som sin absolut viktigaste uppgift att påpeka detta för den sörjande. Att han eller hon måste ”gå vidare”.

Didion skriver:

Personer som sörjer tänker en hel del på självmedlidande. Vi oroar oss för det, vi fruktar det, rannsakar våra sinnen för att hitta tecken på det. Vi är rädda att våra handlingar ska avslöja det tillstånd som så talande beskrivs som ”att gräva ner sig”. Vi förstår den motvilja de flesta av oss har mot att ”gräva ner sig”. Uppenbar sorg påminner oss om döden, och den uppfattas som onaturlig, som om man inte lyckats klara av situationen.

Nå, den som förlorar någon av sina riktigt nära människor tvingas ut på en helvetesvandring som varken glada tillrop eller käcka råd kan hindra. Joan Didions bok är en viktig påminnelse om det. Vi kan bli bättre stöd när någon vi känner drabbas. För döden, den lär vi inte komma undan.