Etikettarkiv: Kallocain

Med skräcken som drivkraft

karin_boye_kallocain_storLeo Kall Framhärdar länge i sin tro på att han är med och bygger en bättre Välfärdsstat med sin nya sanningsdrog. Trots att han får höra fler och fler berättelser om hur människor i hemlighet drömmer om ett helt annat liv så blir han bara ännu säkrare på sitt uppdrag.

Här samtalar han med sin hustru och beskriver tankarna om att stifta en ny lag som ska göra det möjligt att åtala människor för stadsfientligt sinnelag med hjälp av den nya drogen:

Ur tankar och känslor föds ord och handlingar, hur skulle tankar och känslor då kunna vara den enskildes ensak? Tillhör inte hela medsoldaten Staten? Vem skulle då hans tankar och känslor tillhöra, om inte Staten de också? Hittills har det bara inte varit möjligt att kontrollera dem men nu är alltså medlet funnet.

När skräcken ökar

Användningen av kallocainet ökar fort och plötsligt är allt långt bortom Leo Kalls kontroll. Allt fler testas och befinns skyldiga och antalet angivelser ökar med rekordfart. Leo försöker resonera nyktert om utvecklingen med sin kollega och arbetsledare Rissen:

Angivelserna har ökat oavbrutet under de sista 20 åren, sa Rissen. Jag har det av polischefen själv. Men det behöver inte betyda att brottsligheten har ökat, sa jag. Det kan lika gärna vara lojaliteten som har ökat, känsligheten för var det ruttna finns.

Det betyder att skräcken har ökat, sa Rissen med oväntad energi. Skräcken? Ja, skräcken. Vi har gått mot allt strängare övervakning och den har inte gjort oss säkrare som vi hoppades, utan ängsligare. Med vår skräck växer också vår impuls att slå omkring oss, är det inte så? När ett vilt djur känner sig hotat, och inte ser någon utväg att fly, går det till anfall. Då skräcken smyger sig över oss, finns det inget annat att göra än att hugga först. Det är svårt när vi inte ens vet vartåt vi ska hugga, men bättre förekomma än förekommas. Lyder inte den gamla regeln så: hugger man tillräckligt tätt och tillräckligt skickligt kan man kanske rädda sig.

Leo får en bild av hur alla invånare kommer i rörelse, som myrorna i en stor myrstack, och kravlar på varandra för att vara den som anger först. Arbetskamrater anger varandra, hustrur sina män och män sina hustru. Och han börjar förstå vad det var för monster han har skapat.

Skräck är en märklig företeelse. Vem vill erkänna att man är rädd? Arg, kränkt, upprörd, till och med ledsen går bra. Men rädd? Nej. Ändå är vi väl det mest hela tiden? Rädda för att bli sjuka, skadade, nedvärderade, bortvalda, sårade. Rädda för att förlora och tappa ansiktet. Rädda för att avslöjas. Rädda för att skäras av från det viktigaste. Rädda för att dö.

Inte så att vi går och tänker på det varje minut. Då skulle tillvaron bli outhärdlig. Men en mäktig drivkraft. Karin Boyes Kallocain är en träffsäker beskrivning av ett samhälle där skräcken är satt i system. Vi vet att det har skett och att det sker. Men även i ett på ytan fritt samhälle, som vårt, är skräcken en betydande medspelare. Vad är det till exempel som får människor att slå så förtvivlat hårt och vilt omkring sig i det offentliga  samtalet?

Mina tidigare inlägg om Kallocain

Annonser

Jag närmar mig slutet

Nu har jag bara knappt 50 minuter kvar av Kallocain och jag hittar på alla möjliga skäl för att få plugga in lurarna och lyssna vidare. Här finns kloka saker att hämta. Framför allt om hur livet söker sig nya vägar när det blir snöpt och hindrat på en plats.

Men också så väldigt klokt om hur vi människor beter oss när vi blir rädda och trängda. Klokt och aktuellt.


Den stora gemenskapen

Leo Kalls sanningsdrog fungerar ungefär som en rejäl dos alkohol, fast utan baksmälla. Den tar bort spärrar och får människor att utan tvekan berätta precis vad de känner och tänker. Några sekunder efter injiceringen avslöjar de sina innersta drömmar och hemligheter. När drogen slutar verka återgår de till sitt normala tillstånd men de minns allt de har sagt.

Leo ser inga gränser för drogens nytta. För den chef som övervakar försöken på personerna från Frivilliga offertjänsten den här dagen berättar han att med hjälp av serumet kan man komma tillrätta med det ökande antal falska vittnesmål som ställer till det för domstolarna. Nu kommer några vittnen inte längre att behövas, berättar Leo, eftersom brottslingar kommer att bekänna efter bara en liten injektion av drogen.

Då har de precis hört Försöksperson nummer 135, under drogens inverkan,  gråtande berätta hur djupt han ångrar att han anmälde sig till Frivilliga offertjänsten den där dagen på ungdomslägret, hur rädd han är varje dag, hur olycklig han är. Efteråt är nummer 135 djupt skamsen.

Kallocain ska ska bygga en bättre Välfärdsstat

De testar drogen på sammanlagt sju försökspersoner och vid dagens slut är Leo besviken. Det han fått höra är inte alls några heroiska vittnesmål utan gnäll och klagomål, berättelser om våldsamma drömmar och liderlighet.

Vid dagens slut fortsätter Leo att berätta om vilka användningsområden han ser för drogen i framtiden. Drogen han hoppas ska få namnet Kallocain. Alla borde testas när de söker en post, tänker han, för att se så att de passar för posten och inte har några förbjudna baktankar. Ja, man skulle till och med kunna tänka sig en årlig, obligatorisk Kallocainprövning av alla medsoldater i Välfärdsstaten. På så vis skulle man kunna förutse och förebygga många ohyggligheter.

Leo Kalls chef säger sakta att nu går den sista resten av vårt privatliv. Ja, svarar Leo, den stora gemenskapen står nära sin fullbordan.


Första mötet med Leo Kall

Han höll ett tal på ungdomslägrets avslutning. Det var sista kvällen innan en stor grupp ungdomar skulle sändas ut i arbetslivet. Han pratade om smärtan över att behöva skiljas från sina barn, troligen för alltid. Det är nämligen så det går till i Världsstaten där kemisten Leo Kall lever med sin familj.

Leo blir anmäld till propagandaministeriet på grund av talet och förväntas framföra en offentlig ursäkt. Han som just hade fått sitt serum godkänt för försök på mänskligt material, sanningsdrogen som skulle ge staten ännu ett verktyg för att kontrollera sina invånare. Nu undrar han om han har förstört sitt liv.

På natten ligger han vaken i mörkret i föräldrarummet. Månadsransonen av sömnmedel är slut sedan länge. Han ser på Polisörat och Polisögat på väggen och han grubblar på ursäkten han måste framföra i radio.

Kallocain är en dagboksroman och det är kemisten Leo Kall som håller i pennan. När jag lämnar honom är hans vaknatt över och en ny dag har startat. Han har precis tagit emot den första försökspersonen från Frivilliga offertjänsten. Det är dags att börja prova sanningsdrogen på människor.


Vad såg Karin Boye om vår tid?

karin_boye_kallocain_storKarin Boyes Kallocain utspelar sig på 2000-talet. Jag har läst både 1984 och Du sköna nya värld så nu är det dags att jag tar mig an Kallocain.

I min gamla kursbok från litteraturvetarstuderna; Litteraturens histora i Sverige (Norstedts), läser jag att Kallocain är den första och enda betydelsefulla antiutopiska science fiction-romanen på svenska. Vidare att den är inspirerad av nazismens och kommunismen totalitära, vetenskapligt styrda skräckvälden.

På Karin Boye-sällskapets webbplats läser jag att Kallocain

…är en skrämmande profetia om vad som kan hända, om en stat skulle styras av ett tekniskt fulländat kontrollsystem, där individen ständigt kan övervakas.

Den fullständiga historien om mig

Beskrivningen får mig att minnas TV-serien Black Mirror och speciellt den del som heter The Entire History of You. Den beskriver en inte alltför avlägsen framtid där större delen av mänskligheten har en liten pryl inopererad bakom ena örat. Via den registreras allt en person gör, ser eller hör. Varenda minne kan sedan spelas upp, antingen privat eller på en skärm så att även andra människor kan se. Inspelningarna används på en mängd olika sätt, till exempel som en slags referenser när någon söker ett nytt jobb.

Historien i Black Mirror gav mig en kraftig känsla av klaustrofobi och jag kunde inte undgå att se likheter med vår tids ständiga dokumenterande av livet i form av bilder, ljud, statusuppdateringar och filmsnuttar. Som vi utan tvekan publicerar offentligt på internet. Det var ingen som tvingade människorna i  The Entire History of You heller, den lilla inspelningsmanicken var frivillig. Men de som inte hade den ansågs suspekta, som om de inte hade något liv eller att de hade hemska saker att dölja.

Nå, jag tror att vissa människor har en förmåga att se vartåt det lutar, vart våra beslut kommer att leda oss. Det ska bli spännande att läsa Kallocain och få reda på vad Karin Boye såg om vår tid.

Länk till Karin Boye-sällskapets webbplats

Läs mer om Black Mirror på Wikipedia