Etikettarkiv: Paul Auster

En svindlande resa i New York

Det är inte förrän jag till slut kliver ut ur Det låsta rummet som jag kan andas ordentligt igen. Då har jag först vandrat i Stad av glas tillsammans med deckarförfattaren Quinn. Han som förlorat sin hustru och son. Han är ensam. Så när han får uppdraget att rädda Peter Stillmans liv så finns det egentligen ingenting som hindrar honom. Han kliver in i en värld som kanske är en annan människas fantasi. Eller kanske är det själva staden han vandrar vilse i. Om det inte är i sin egen hjärnas vindlingar.

Sedan möter jag Vålnaderna. Blue som är upplärd av Brown och nu vill White att han ska skugga Black. Blue har en flickvän som snart ska bli fru Blue men uppdraget att skugga Black gör något med Blues liv. Tar över Blues liv. Nu sitter Blue i en lägenhet och ser in i en annan lägenhet där White sitter och läser. Sen sitter han i samma lägenhet och ser på när White skriver i sin lägenhet. Och gradvis förlorar Blue sitt eget liv.

Ja, sen kliver jag då in i Det låsta rummet. Där finns Fanshawe. Eller nej, där finns inte Fanshawe och det är just det som är problemet. Han har försvunnit. Men han styr fortfarande människorna han lämnat kvar, som om de vore marionetter.

Att stänga in sig i sin egen mardröm

För flera år sedan såg jag en intervju på TV med Paul Auster där han pratade om författaryrket. Som jag uppfattade det sa han: att skriva böcker är en märklig sysselsättning som i princip handlar om att stänga in sig i sin egen mardröm. Nu när jag läst New York-trilogin så tror jag att jag förstår vad han menade. Jag tror nämligen att alla böckerna, Stad av glas, Vålnader och Det låsta rummet, handlar om att skapa berättelser. Detektivarbetet det kräver. Rytmen av närhet till världen och avstånd från världen som är en förutsättning. Det plågsamma i att blicka in i det djupaste av sig själv. Smärtan i att hugga ner alla försvar.

Att läsa New York-trilogin är en svindlande resa där ingenting är som man tror och där berättelserna går in i varandra så att deckarförfattaren Quinn från Stad av glas i Det låsta rummet blir den detektiv som Fanshawes hustru anlitar när maken förvunnit utan spår. Och i Stad av glas heter den detektiv som Peter Stillmans hustru vill ha tag Paul Auster men samtalen hamnar istället hos deckarförfattaren Quinn.

Låter det rörigt? Jo. Och ändå alldeles glasklart.


Resor i skriptoriet

Det är en berättelse om världen, om samhället. Nej, det är en berättelse om att åldras. Eller förresten, det är en berättelse om fångenskap. Nej, det är en berättelse om skuld och att stå för det man gjort. Eller så är det helt enkelt en berättelse om att berätta.


I det är världen monstruös

Den här Auster-boken är en klurig sak som berör mängder av områden och jag tycker mycket om följande citat:

I det är världen monstruös. I det att världen kan få en människa att förtvivla, en förtvivlan så fullständig och orubblig att ingen kan öppna dörren till detta fängelse (som är hopplöshet) tittar A. ut genom sin cells galler och finner bara en tanke som skänker honom tröst: bilden av hans son. Och inte bara hans son, utan vilken son som helst, vilken dotter som helst, vilken mans eller kvinnas barn som helst.

I det är världen monstruös. I det att den inte tycks erbjuda något hopp om en framtid ser A. på sin son och inser att han inte kan tillåta sig att förtvivla. Det finns ett ansvar för ett ungt liv och eftersom han satt detta liv till världen får han inte förtvivla. Minut efter minut, timme efter timme, medan han förblir i sin sons närvaro och ser till att hans behov tillfredsställs, offrar sig själv för detta unga liv, som är en pågående uppmaning att förbli i nuet, känner han att hans förtvivlan löses upp. Och även om han fortsätter att förtvivla tillåter han sig inte att förtvivla.

Bokens första del heter Porträtt av en osynlig man och handlar om huvudpersonens far. En far som dör på ett lika frånvarande sätt som han levat. Åtminstone när det gäller relationen till sonen. Hela romanen Att uppfinna ensamheten är ett slags eftertänksamt resonemang om faderskap. I första delen går huvudpersonen igenom sin fars efterlämnade saker och papper, får reda på hemligheter och tänker igenom sin relation till fadern.

Del två heter Minnets bok och handlar om huvudpers0nens roll som far till sin son. Här snirklar tankarna från egna känslor för sonen och författarskapet till Anne Frank, Proust, Jona i valfiskens buk och Pinocchio.

Och jag vet precis. Att när jag ser på mina barn så kan jag inte tillåta mig att förtvivla.


Är ett vanligt liv ett osynligt liv?

Vad är det med den här berättelsen som får mig att ligga vaken på nätterna och läsa? Trots att jag har ett larm som går igång 6:30 då jag tjänstgör med tonåringar,  jobb och hungrig katt?

Kanske kommer min läslust helt enkelt av att jag aldrig blir uttråkad. Paul  Austers Osynlig är en sammanhållen berättelse om Adam Walker, vad han var gjord av, vilka händelser i barndomen och ungdomsåren som gjorde honom till den han var, vilka beslut han tog som ung vuxen, vart de ledde honom och hur han dog. Men Osynlig är också en mängd berättelser om personerna runt Adam. Och Auster lyckas på 316 sidor skapa berättelser med djup och rymd om var och en av dem. Om den förtrollande Margot som är själva anledningen till att Adams liv tar den riktning som det tar. Om den tilldragande och demoniske Rudolf Born, manipulationens mästare. Om den unga och oerhört intelligenta Cècil och hennes mamma Hélène som blir nyckelpersoner när Adam beger sitt till Paris i syfte att hämnas på Born. Senare i boken finns för övrigt en fantastisk berättelse om hur en medelålders Cècil beger sig till Karibien för att hälsa på den åldrande Rudolf Born.

Sedan finns själva grundhistorien. Den om Adam och hans syskon. Om Andy som skrev ett brev till mamman med orden Ja e i sjön och försvann. Adam och systern Gwyn firar broderns födelsedag varje år med en mängd ritualer där de minns honom och tillsammans skapar det liv som kunde ha blivit hans. Efter broderns död föll familjens inre liv sönder och Adam och Gwyn blev hänvisade till varandra.

Adam berättar sin historia i skuggan av döden. Han är svårt sjuk och han skriver sina anteckningar med stor brådska, anteckningar som han sedan skickar till en collegevän som är författare. Men är hans berättelser sanna? Eller är de spöken i en sjuk mans förvirrade hjärna? Vem vet.

Sedan var det då titeln. Osynlig. Den förstår jag inte. Det närmaste jag kommer är det faktum att Adam hade storslagna planer för sig själv när han var ung. Han skulle bli poet. Istället läste han juridik och ägnade sitt yrkesliv åt juridiskt hjälparbete. I breven till sin gamla studiekamrat beskriver han hur det gick till när han bestämde sig för att överge poesin av rädsla för att aldrig bli mer än en medelmåtta. Men han skriver även att han inte anser att han uträttat särskilt mycket som jurist

Ett osynligt liv. Ett vanligt liv.