Etikettarkiv: The Woman Upstairs

En befriande ilska

the-woman-upstairsClaire Messud inleder romanen The Woman Upstairs med att låta huvudpersonen Nora redogöra för ungefär hur arg hon är. Det är mycket befriande. Vid 42 års ålder har Nora kommit fram till att livet är identiskt med hennes barndoms Lustiga huset, som hon hatade. Bakom varje spegel fanns en ny spegel och bortom varje korridor en ny korridor och det var omöjligt att hitta ut. Hon förklarar:

All you want is that door marked EXIT, the escape to a place where Real Life will be; and you can never find it. No: let me correct that. In recent years, there was a door, there were doors, and I took them and I believed in them, and I believed for a stretch that I’d managed to get into Reality – and God, the bliss and terror of that, the intensity of that: it felt so different – until I suddenly realized I’d been stuck in the Fun House all along. I’d been tricked. The door marked EXIT hadn’t been an exit at all.

Nora skulle bli konstnär. Det stod klart efter att hennes lärare på konstkursen i high school kommenterat hennes version av hemuppgiften ”ett bi inuti en fiol inuti ett päron” med orden ”Det här är ett konstverk.” Men färden dit går väldigt långsamt. Vid dryga 40 är hon omtyckt lärare för tredjeklassarna vid Appleton Elementary. Hon är singel och har inga barn. Hon har en minimal verkstad i ett litet hörn av sin lägenhet men hittar sällan tiden att tillbringa där. Istället har hon följt sin mamma genom en plågsam sjukdomstid och död och nu försöker hon ha tillräcklig kontakt med sin pappa som hon förstår är mycket ensam. Det är den gamla vanliga historien. Hur livet, det där dagliga och jordnära, kommer emellan oss och våra ambitioner, våra drömmar och det vi önskar oss. Men en dag kommer en ny elev till Noras klass. En vacker och exotisk liten pojke som väcker en typ av moderskänslor i Nora som hon inte visste att hon kunde känna. Pojkens mamma visar sig vara en etablerad konstnär men alldeles vilsen i sitt nya land. Nora ser en EXIT-skylt. Nu, äntligen, ska hennes liv börja.

Jag ska inte avslöja vad som händer mellan Nora och familjen Shahid men i slutet av boken är Nora fortfarande kvar i Lustiga huset. Den stora skillnaden är dock att hon nu ser en sann bild av sig själv i speglarna:

No longer young, no longer pretty, no longer loved, or sweet, or lovable, unmasked, writhing on the ground for all to se my utter ingloriousness, there’s no telling what I might do.

I en intervju om romanen i DN tidigare i år säger Claire Messud:

Att vara en duktig flicka innebär bland annat att ingen hyser starka känslor för dig.

Den meningen ska jag aldrig glömma.