Det första jag hörde om Ann Heberleins Ett gott liv var att hon anklagade sin förläggare för att ha utnyttjat henne och att hon gjorde bort sig. Jag håller inte alls med. Jag tycker att hennes resonemang kring hur vi människor använder oss av varandra dagligen och vad som händer om den ena personen i ett samarbete av någon anledning inte kan se sitt eget bästa är väldigt spännande. Jag har upplevt det själv och jag ser det varje dag i arbetslivet.
Jag tycker att Ann Heberlein är modig! De två böcker där hon behandlar sin sjukdom och hur den påverkar hennes liv är självutlämnande och nakna. I Ett gott liv beskriver hon hur hon efter boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva fick utstå massiv kritik och personliga påhopp riktade mot det mest privata i livet. En vanlig reaktion på Ett gott liv verkar vara att hon borde hålla tyst och sluta skylla ifrån sig. Jag förstår inte varför. Samtidigt som jag förstår mycket väl. För vi lever fortfarande i ett samhälle där psykisk sjukdom och mental svaghet är tabu och något man nog kan rycka upp sig ifrån. Psykiskt sjuka människor vittnar om befrielsen i att få en diagnos och rätt behandling samtidigt som de drabbas av fullständig katastrof i sitt sociala liv. En studie som presenterades i januari i år visade att var fjärde svensk inte vill ha en arbetskamrat som har ett psykiskt funktionshinder. Var fjärde svensk skulle heller inte bjuda in en granne om denna är eller har varit patient inom psykiatrin. Mer om detta finns att läsa här.
Nå, läs Ann Heberlein. Det är mitt råd. I Ett gott liv har hon ett avsnitt där hon resonerar lite kring vilken litteratur som just nu skrivs när det gäller psykisk sjukdom och psykiska besvär. En av de böcker hon nämner är Yarden av Kristian Lundberg. Det var ett lite märkligt sammanträffande att just den boken då låg på mitt sängbord. En gåva från en vän. ”Läs den så pratar vi sen, jag vet inte om den är genialisk eller hemsk”, hade hon sagt när hon överlämnade den. Jag började läsa boken direkt efter att jag avslutat Ann Heberlein och utan att ha en aning om att Kristian Lundberg var den litteraturkritiker som recenserade en bok som inte fanns och som efter det blev omöjlig på kultursidorna. Istället började han arbeta på Yarden i Malmö hamn där han flyttade bilar. Illa betalt och osäkert kroppsarbete tillsammans med andra daglönare. Han skriver om klass, Lundberg, så att det känns på huden. Vi som kommer från enkla förhållanden och som slitit med tungt kroppsarbete i början av vårt arbetsliv vet precis vad han pratar om.
Så läs Kristian Lundberg också, det är mitt råd.
Miranda läser 