Kampen för tilliten

De första veckorna efter att en av de viktigaste personerna i mitt liv hade begått självmord hade jag en euforisk känsla av att vara osårbar. Jag antar att det handlar om någon slags kemisk försvarsmekanism. Kroppens inbyggda sätt att vid en traumatisk chock stärka psyket för att hindra en total mental undergång. Jag bars av en total tillit och tänkte att nu när det värsta hade hänt fanns det ingenting mer i världen att vara rädd för.

Utmaningen

Så fel jag hade. Nu har det gått nästan två år. Jag har accepterat att han är borta och jag saknar honom bara ibland, när jag ser eller hör saker som påminner om honom. Man skulle nog kunna säga att jag har bearbetat sorgen och gått vidare. Men det jag inte lyckats återerövra är min tillit till livet, till världen och tillvaron. Det jag trodde att jag hade fått gratis under de där första veckorna, osårbarheten, blev i själva verket den allra svåraste utmaningen. Jag har varit med om att tillvaron har rasat en gång. Vad är det som säger att den inte kommer att göra det igen? Det finns inga garantier och jag måste lära mig att leva med det. Leva med förhoppningen att det hemska inte kommer att hända och med tilliten att om det hemska ändå händer så kommer jag att ha den styrka jag behöver.

Melankoli

Under våren har jag läste Melankoliska rum av Karin Johannisson. I inledningskapitlet skriver hon:

Melankolin kan vara självmord-svart, depressions-grå, tomhets-vit eller stämnings-blå. Den kan visa sig som ångest, leda, längtan, trötthet, tomhet, rastlöshet eller njutningstvång. Men ett bestämt tema finns alltid där: brist eller förlust.

De senaste två åren i mitt liv har varit en emotionell berg-och-dalbana som har påverkat både min kropp och mitt psyke. Som en drunknande har jag hållit mig fast i övertygelsen om att medvetandet inte kan visa sig eller ta form på något annat sätt än genom kroppen. Den som har ont i själen får också ofta ont i kroppen och det gäller särskilt oss som inte lyckats lära oss att reglera känslor på ett bra sätt. I mitt fall blev det ryggen och jag har plågats av återkommande kraftiga ryggskott sedan dagen efter begravningen i september 2009. Såhär beskriver Johannisson den hypokondriska undertypen till melankolikern:

Det är en ångest instängd i kroppen. Dagen kan falla sönder i smärtattacker, spasmer och krälande förnimmelser och natten i skräckfyllt vakendrömmande. I den mörkaste melankolin finns inget ljus, bara en avgrund som väntar själen och kroppen.

Känslokaos

Johannisson resonerar kring om melankolin kanske är den urform av psykiskt lidande som döljer sig bakom många av de mentala tillstånd som ställt till det för människor genom de senaste århundradena. Vid förra sekelskiftet härjade något som helt enkelt kallades för nervositet och som analyserades på följande sätt av läkaren Willy Hellpack: Stadens skyndande och jäktande utgör ett kroniskt stresspåslag. Kroppen måste infogas i kollektiva rytmer som inte sammanfaller med de egna. Lustcentra överstimuleras av det växande utbudet av gallerior, restauranger och andra nöjen. Behov ersätts av begär och åtrå att erhålla mer av livet goda än man kan förtära. Driften att ständigt synas, tala och verka och en självkänsla byggd enbart på synlighet och prestation. Alltså:

Pressad över sin egen gräns hotas individen av kollaps. Hon bryter samman i plågsam lukt-, ljud- och ljuskänslighet, yrsel, sömnlöshet och tom kraftlöshet. Känslokaos. Gråt väller ur henne.

Det är beskrivningar av det tidiga 1900-talets epidemi av ångest och självförbränning men påminner ju väldigt mycket om nutidens utbrändhet och utmattningstillstånd.

Lite senare, samband med 1900-talets välfärdsbygge, förpassades melankolin och nervositeten in i skuggan. Överansträngning och nervkollaps hamnade i en  lågstatuszon, långt utanför det normala. ”Det svenska folkhemmet vill ha muntra stämningar”, skriver Johannisson och det dröjde ända fram till nästa sekelskifte innan utbrändheten steg fram som en ny identitet, en modern melankoliform som kunde accepteras av sin samtid.

Allt hänger ihop

Så vad har då allt detta med min personliga sorg att göra. Ja, kanske handlar det om Samuel Becketts påstående från pjäsen I väntan på Godot, att Världens tårar är konstanta. Johannisson lyfter som sagt fram melankolin som det psykiska lidandets urform och kopplar ihop det med brist eller förlust. När någon nära människa dör då sörjer vi och vi har nog oftast en ganska klar bild av vad det är vi sörjer: en älskad människa och den person vi var tillsammans med den människan. Men sorg har också den effekten att den blottar andra delar av vårt psyke och vårt undermedvetna. Andra förluster och andra brister stiger upp till ytan och vi tvingas ta itu med dem samtidigt.

De ångestridna, utmattade, hypokondriska och ensamma personerna som träder fram i Karin Johannissons bok har för mig fungerat som en slags vänner i nöden. Olycksbröder om ni så vill. Hur det än är så lättar det att veta att man inte är ensam.