Varför skriver vi?

Arbetet med en berättelse pågår i författarens allra djupaste medvetande dygnets varje sekund så att när orden väl skrivs så är händelseförloppet redan färdigskapat i hjärnans djupaste grottor. Själva det fysiska skrivandet är bara den sista lilla detaljen. Så beskriver Greenes författande huvudperson Maurice skapandeprocessen. Men han medger också att det krävs en viss frid i författarens sinne. Om han eller hon är utsatt för alltför starka känslomässiga utmaningar så trycks berättelsen undan ifrån hjärnvindlingarna av de starka känslorna och de fantasier som skapas kring dessa. Maurice drabbas av en förtärande svartsjuka som tränger undan allt annat och både den medvetna och de undermedvetna delen av hans sinne sysselsätts, och förgiftas, av vidriga fantasier där kvinnan han älskar befinner sig i någon annan mans armar. Resultatet blir att romanen som han tvingar sig att fortsätta arbeta med blir fadd och ointressant. Varje mening han skriver måste tvingas fram och det enda han har att luta sig mot är sin erfarenhet och sina yrkesknep. Det blir en roman som publiceras och recensenterna skriver kort och gott att här är en författare som kan sitt yrke.
Skriva är en märklig syssla. Driften att dra sig undan ifrån livet för att skapa och gå in i en fiktiv värld som stundtals blir mer verklig än den värld man lever i är så märklig at det nästan är obegripligt. Varför skriver vi? Varför läser vi? Slutet på historien är en roman om kärlek och svartsjuka men de delar där Greene funderar kring skapandet och driften att skriva är de som stannar hos mig.