Varifrån kommer berättelserna?

Lillemor Trojs författarskap består i hemlighet av två personer. Den grova och oformliga Babba skriver och skriver. Sen tar väna och behagliga Lillemor över. Skriver rent och föreställer Författaren. Låter sig beundras och prisas. Vet hur herrarna måste behandlas. Vet vad som kan säga och inte. Uppnår det allra heligaste: en stol i Svenska Akademien.

Men nu är båda gamla och Babba verkar tycka att sanningen ska avtäckas. Ett manus cirkulerar i förlagsvärlden och landar till slut i Lillemors händer. Babba ger sin syn på hela historien. Ska Lillemor förlora allt nu? Är berättelsen sann? Eller inte?

Halvvägs in i romanen skrev jag:

Jag undrar om inte Babba och Lillemor i själva verket är samma person. Om det inte är två sidor av samma kvinna. Den som skriver och den som säljer det skrivna genom att visa upp en persona med ett tilltalande eller kittlande liv. Skrivandets personlighetsklyning.

Efter avslutande läsning är jag inne på samma tanke. Ungefär som jag ser på mitt eget skrivande och som jag en gång skrev om på en av mina andra bloggar:

I djävulsgapet

Jag skriver med mitt blod
Varje mening är hämtad från djupa avgrunder
Varje ord har brutits från råberget
Allra längst ner
I djävulsgapet

Jag klättrar aldrig ner
Jag faller
Slår mig blodig mot vassa klippväggar
Landar med ett otäckt ljud
Tror inte att jag någonsin ska röra mig igen
Mörkret är kompakt och hotfullt

Jag rycker loss orden
Krafsar i avgrunden med naglar och tänder
Samlar dem i min famn
Klättrar upp med möda
Först uppe i solen igen
Kan jag se dess ofattbara färg

Och Kerstin Ekman, ja hon är lysande förstås. Som jag alltid tycker.

”En läsare är ingenting utan bok”

Jag skriver och skriver men hur bär mina ord? Nu tänker jag låta en av de bästa lära mig för i julklapp fick jag Så gör jag – konsten att skriva av Bodil Malmsten. Ett av bokens allra första stycken lyder:

För att skriva måste den som skriver kunna skriva.

Så att andra – än den som skriver – förstår vad det står.

Anledningen till att jag skriver är – tror jag – att jag tycker så oerhört mycket om att läsa. Jag är helt enkelt en läsare. Som skriver.

Läsare

Är personer

Vars kroppsfunktioner

Upphör när läsaren saknar läsning

Hans inre råkar i uppror & jäsning

Han kan inte sova – han är inte klok

En läsare är ingenting utan bok

Del av Kärlek till böcker ur B-ställningar av Bodil Malmsten

Grand final i skojarbranschen

Jag tror att ungefär hälften av alla människor jag känner, kanske fler, har planer på att skriva en bok. Ja, jag är inte alls något undantag. Vi skämtar om våra halvskrivna romaner som ligger i skåp och byrålådor och som aldrig blir klara.

När jag läser Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen så undrar jag vad i hela världen det är vi strävar efter. Det finns inte mycket rofyllt skrivande i ett eget rum, inrett i vitt och med utsikt över vatten i den här romanen. Skrivandet är visserligen lustfyllt men sker som i en manisk dröm. Skriva går att göra överallt, ur vad som helst, på papper i spiralblock. Sen rivs papper ut, blir till buntar som skrivs ut på maskin, går iväg till förlag, säljs och renderar berömmelse, priser och pengar.

Det är Babba som skriver. Skriver och skriver. Sen tar Lillemor över. Skriver rent och föreställer Författaren. Låter sig beundras och prisas.

Nu är de båda gamla. Lillemor sitter säkert i författareliten. Men Babba verkar tycka att det är dags att avslöja bluffen. Hon skriver en roman om Lillemors liv, i Lillemors namn, och sänder ut den i förlagsvärlden.

Jag har nu följt Ekman halvvägs in i berättelsen och undrar om inte Babba och Lillemor i själva verket är samma person. Om det inte är två sidor av samma kvinna. Den som skriver och den som säljer det skrivna genom att visa upp en persona med ett tilltalande eller kittlande liv. Skrivandets personlighetsklyning.

 

En svindlande resa i New York

Det är inte förrän jag till slut kliver ut ur Det låsta rummet som jag kan andas ordentligt igen. Då har jag först vandrat i Stad av glas tillsammans med deckarförfattaren Quinn. Han som förlorat sin hustru och son. Han är ensam. Så när han får uppdraget att rädda Peter Stillmans liv så finns det egentligen ingenting som hindrar honom. Han kliver in i en värld som kanske är en annan människas fantasi. Eller kanske är det själva staden han vandrar vilse i. Om det inte är i sin egen hjärnas vindlingar.

Sedan möter jag Vålnaderna. Blue som är upplärd av Brown och nu vill White att han ska skugga Black. Blue har en flickvän som snart ska bli fru Blue men uppdraget att skugga Black gör något med Blues liv. Tar över Blues liv. Nu sitter Blue i en lägenhet och ser in i en annan lägenhet där White sitter och läser. Sen sitter han i samma lägenhet och ser på när White skriver i sin lägenhet. Och gradvis förlorar Blue sitt eget liv.

Ja, sen kliver jag då in i Det låsta rummet. Där finns Fanshawe. Eller nej, där finns inte Fanshawe och det är just det som är problemet. Han har försvunnit. Men han styr fortfarande människorna han lämnat kvar, som om de vore marionetter.

Att stänga in sig i sin egen mardröm

För flera år sedan såg jag en intervju på TV med Paul Auster där han pratade om författaryrket. Som jag uppfattade det sa han: att skriva böcker är en märklig sysselsättning som i princip handlar om att stänga in sig i sin egen mardröm. Nu när jag läst New York-trilogin så tror jag att jag förstår vad han menade. Jag tror nämligen att alla böckerna, Stad av glas, Vålnader och Det låsta rummet, handlar om att skapa berättelser. Detektivarbetet det kräver. Rytmen av närhet till världen och avstånd från världen som är en förutsättning. Det plågsamma i att blicka in i det djupaste av sig själv. Smärtan i att hugga ner alla försvar.

Att läsa New York-trilogin är en svindlande resa där ingenting är som man tror och där berättelserna går in i varandra så att deckarförfattaren Quinn från Stad av glas i Det låsta rummet blir den detektiv som Fanshawes hustru anlitar när maken förvunnit utan spår. Och i Stad av glas heter den detektiv som Peter Stillmans hustru vill ha tag Paul Auster men samtalen hamnar istället hos deckarförfattaren Quinn.

Låter det rörigt? Jo. Och ändå alldeles glasklart.

Resor i skriptoriet

Det är en berättelse om världen, om samhället. Nej, det är en berättelse om att åldras. Eller förresten, det är en berättelse om fångenskap. Nej, det är en berättelse om skuld och att stå för det man gjort. Eller så är det helt enkelt en berättelse om att berätta.

Knattret från en Underwood

Nu sitter jag här igen, på andra sidan boken, och funderar över vad det är för berättelse jag just har läst. Människor har drunknat, skjutits, begått självmord, kärlek fötts och kvävts, svek har begåtts, hus brunnit, hopp tänts förgäves, själar intecknats och över alltihop lukten av böcker och knattret från en Underwood.

Jo, Ängelns lek är en spännande historia och jag följer gärna med på den här sortens äventyr in i förfallna hus och genom mörka gränder på jakt efter farliga manuskript, glömda böcker och sanningen bakom det som syns. Jag gillar den ganska naiva och tanklösa huvudpersonen David Martín som säljer sin själ för att få leva och få skriva och jag är väldigt förtjust i hans brådmogna assistenten Isabella som liksom adopterar honom och försöker skydda honom från det värsta kaoset och förfallet.

Jag tycker också mycket om det stycke som hela berättelsen börjar med och här förklarar jag varför.

Men det som kommer att stanna kvar hos mig hittar jag ungefär halvvägs in i berättelsen, när Martín konfronterar den han från början trodde var hans välgörare. Han vill bryta avtalet:

Ironin och föraktet i hans röst gav mig mod att släppa ut den förödmjukelse jag hade samlat på mig under alla månader i hans skugga. Vreden och skammen över att känna mig rädd i hans närvaro och över att inte våga protestera mot hans förgiftade utläggningar. Vreden och skammen över att han hade bevisat att min själ var lika torftig och miserabel som hans kloakhumanism, även om jag helst ville tro att det enda jag hade inom mig var förtvivlan. Vreden och skammen över att känna, att veta, att han alltid hade rätt, framför allt när det gjorde som ondast att medge det.

– Jag ställde en fråga. Martín. Vad känner ni?

– Jag känner att det bästa vore att sätta punkt här och lämna tillbaka era pengar. Jag känner att, vilket syfte ni än må ha med den här absurda idéen, så föredrar jag att inte vara en del av den. Men framför allt beklagar jag att jag överhuvudtaget kom i kontakt med er.

Förläggaren slöt ögonen och försjönk i en lång tystnad. Han vände sig om och tog några steg mot utgången. Jag betraktade hans orörliga skugga i regnet. Jag blev rädd, en dunkel fruktan kröp fram ur mitt inre och väckte en barnslig impuls att be om förlåtelse och ta emot vilket straff som helst, bara jag slapp uthärda den här tystnaden. Och jag kände avsmak. Avsmak för hans närhet, och i synnerhet för mig själv.

Jag känner inte till mycket om Carlos Ruiz Zafón men jag kan slå vad om att han någon gång i sitt liv varit utelämnad åt någon som styrt honom med skräcken som vapen. Citatet ovan är nämligen en klockren beskrivning av hur ett skräckvälde fungerar på den som är maktlös. Man böjs till marken i en blandning av skräck, skam och äckel. Och det behövs inte ens ett hårt ord. I tystnaden ligger hotet blottat i alls in kraft och det räcker nästan hur långt som helst.

Första semesterboken blir Ängelns lek

Carlos Ruiz Zafón inleder sin berättelse på följande ljuvliga vis och jag undrar om det är mig han skriver om?

”En författare glömmer aldrig första gången han tog emot pengar eller några lovord för en historia han skrivit. Han glömmer aldrig första gången han kände fåfängans vederkvickande gift sprida sig i ådrorna, när han trodde att skrivandet – om ingen upptäckte hans brist på talang – inte bara skulle ge honom tak över huvudet och mat i magen, utan också det han mest av allt åstundade: att få se sitt namn i tryck på ett simpelt bokomslag som säkert skulle leva mycket längre än han själv. Det ögonblicket kommer för alltid att vara fastetsat i hans minne, för i den stunden har hans själ fått ett pris och han är förlorad.”

Hon hette Inger och var min svenskalärare på Vårdgymnasiet i Annedal. Jag hatade anatomin och sjukdomsläran som grävde svarta hål av skräck i min själ. Men jag skulle få jobb när jag var klar och i min familj var det viktigt, för att inte säga avgörande. Lektionerna i svenska och engelska med Inger blev min räddning och den enda orsaken till att jag orkade ta bussen från det lilla samhället in till stora staden varje dag. Någon månad in på första terminen skrev vi kortnovell. Inger gav tillbaka min med orden: ”Hör av dig när du ger ut din första bok”

Där och då fick mitt själ ett pris.

Jag har ännu inte kunnat höra av mig till Inger. Men jag jobbar på.

Varför skriver vi?

Arbetet med en berättelse pågår i författarens allra djupaste medvetande dygnets varje sekund så att när orden väl skrivs så är händelseförloppet redan färdigskapat i hjärnans djupaste grottor. Själva det fysiska skrivandet är bara den sista lilla detaljen. Så beskriver Greenes författande huvudperson Maurice skapandeprocessen. Men han medger också att det krävs en viss frid i författarens sinne. Om han eller hon är utsatt för alltför starka känslomässiga utmaningar så trycks berättelsen undan ifrån hjärnvindlingarna av de starka känslorna och de fantasier som skapas kring dessa. Maurice drabbas av en förtärande svartsjuka som tränger undan allt annat och både den medvetna och de undermedvetna delen av hans sinne sysselsätts, och förgiftas, av vidriga fantasier där kvinnan han älskar befinner sig i någon annan mans armar. Resultatet blir att romanen som han tvingar sig att fortsätta arbeta med blir fadd och ointressant. Varje mening han skriver måste tvingas fram och det enda han har att luta sig mot är sin erfarenhet och sina yrkesknep. Det blir en roman som publiceras och recensenterna skriver kort och gott att här är en författare som kan sitt yrke.
Skriva är en märklig syssla. Driften att dra sig undan ifrån livet för att skapa och gå in i en fiktiv värld som stundtals blir mer verklig än den värld man lever i är så märklig at det nästan är obegripligt. Varför skriver vi? Varför läser vi? Slutet på historien är en roman om kärlek och svartsjuka men de delar där Greene funderar kring skapandet och driften att skriva är de som stannar hos mig.