Hur stoppa ett ondsint arv?

Det finns människor som klarar av tillvarons oförutsägbarhet. Som ser hur förfärligt sårbara vi är, hur illa det kan gå, hur fort det kan ta slut, och som trots det lever som om inga faror fanns. Klas pappa Agne är av en helt motsatt sort. De som oroar sig. Som ser faror i allt som sker. Som läser tecken och aldrig vädrar något annat än fara. Som slåss med demoner dag som natt.

Det går illa för Agne. Hur det går för Klas är det ingen som vet. Men vi vet att en gång var Agne en ung pojke med läshuvud och drömmar. En gång var det Agne som drog sig undan till skogen och ristade in sina initialer i den flata stenen i gläntan. En gång var det Agnes pappa som slogs med demonerna.

Hur stoppa ett ondsint arv? Hur överlista demoner som ärvs från generation till generation? Inom kristendomen finns det ett begrepp som på svenska kallas arvssynd. Inom den moderna kyrkan brukar man undvika att prata om arvssynd men jag har hört förklaringar som går ut på att när ett barn föds så är barnet ett med sin släkts och med hela människosläktets  tillkortakommanden men att detta kan tvättas bort genom frälsning. Det skulle då vara det som sker vid dopet. Det tror jag inte alls på och jag tycker att namnet är olyckligt eftersom det antyder att barnet ärver en synd, och på så sätt blir en syndig varelse.

Däremot tror jag att begreppet arvssynd är användbart om det får betyda att barnet ärver det nödvändiga arbete som tidigare generationer försummat att göra. Agnes pappa slogs med sina demoner men kunde inte hantera dem på annat sätt än att lämpa över dem på Agne. Agne lyckades inte heller ta död på sina demoner. Istället pyste han ut dem över sin familj i form av en ständig skräck för undergången och domedagen, en skräck som fick hela familjen att gå som på nålar. Så hur ska det går för Klas, som vid 12 års ålder står med tre generationers arbete framför sig. Kan han bryta förbannelsen eller kommer han att föra arvet vidare, till sina barn?

Det är arvssynd.

Och Korparna är en förbannat bra bok!

 

”Mig blir ni inte av med”

Vardag igen och jag har vandrat fram och tillbaka till Stadshuset i sällskap med Klas och hans familj på gården.

Orden på likboden vid kyrkan visade sig vara sanna. Pappa Agne var på väg till dårhuset. Eller, ”till det där stället”, som mamma Gerd säger. Han blir borta hela sommaren och kommer inte hem förrän potatisen ska upp. Då är han ljuskänslig och ljudkänslig och Klas tycker att hans ögon ser döda ut. Han klarar inte att se något som är vackert och han måste sticka hål på sina barn och sin fru så fort de är glada. Påminna dem om det de inte klarar. Klas rädsla. Lillebror Görans oförmåga att sitta stilla. Mamma Gerds försök att skapa trevnad. ”Mig blir ni inte av med,” säger han. ”Om ni nu trodde det.”

Samtidigt förstår Klas att Veronika inte tänker komma tillbaka efter sommarlovets resor. Den lyckliga familjen var inte så lycklig och nu bor pappa Leo ensam i det renoverade huset medan Veronika och hennes mamma är tillbaka i Upplands Väsby. När Leo öppnar dörren, gråhudad och i pyjamas mitt på dagen, och kisar på Klas som kommit med blommor till Veronika, minns jag Veronikas ord den där kvällen, innan de cyklade till fågelsjön och såg rördrommen. Pappa Leo höll hov för Klas, pratade om klassisk pianomusik och läste högt ur Hesses Stäppvargen med vinglaset elegant balanserat i handen: ”Han är inte så rolig om några timmar.”

På nätterna eldar pappa Agne i pannan så att huset kokar. När han inte river i skrothögarna. Och i Klas är det något om växer. Något som skaver. Något som alltid vill säga nej, nej. Det blir starkare. Varje dag blir det starkare.

Det moderna och uråldriga sida vid sida

Det mest fascinerande med Korparna är hur det moderna och uråldriga delar samma verklighet. Det är 70-tal och Klas har skolan och fotbollsträningen och Zündapp-mopparna och Veronika med platåträskor och jeans med påsydda stjärnor. Hennes föräldrar som flyttat från storstan och renoverat ett gammalt hus på landet för att komma ifrån.

Och hemma hos Klas en slags uråldrig tillvaro med vidskepelse och släkternas gång där man ärver sin lott och inte kommer undan. Klas och faderns kamp. Far som vill att Klas ska lära sig och att de ska arbeta tillsammans på gården. Som vill berätta om farfadern som slet och slet med stenarna i åkern. Bände och la de uppbrutna bumlingarna till oändliga stenmurar. ”Utan hans slit vore ingen av oss här, varken du eller jag”, säger far. Men Klas vill inte arbeta på gården. Han vill gå i skogen, hos fåglarna.

Språket är som hämtat från en annan tid. Gamla talesätt om vad som förebådas av olika fåglar och läten. Och vädret. Hela tiden detta väder. Och far, med de skorpiga läpparna. Far som tror att han ska ta eld inifrån.

Jag trodde att jag var ganska ensam om att uppleva den här dubbelheten på 70-talet. Jag trodde att de flesta andra familjer hängde med in i det moderna. Jag var tonåring vid samma tid och hade vänner vars familjer så tydligt var moderna. Med drickabackar i källaren och chipspåsar på fredagskvällarna. Märkeskläder. Kompisar som var självklara, framåtriktade. Discomusik och glitter.

Så såg det inte ut hos oss alls. Inte i hyreslägenheten och absolut inte hos mormor och morfar. Hos mormor och morfar var det 30-tal. Där var det spara och ta vara på. Vårda. På gott och ont. Morfar som sparade på snörstumpar och bankade ut spikar som han drog ur plank. Potatisen låg i den stora låren nere i matkällaren. Och där stod sylten och saften och alla burkarna man inte fick öppna. Paraffinet man inte fick pilla på.

Verkstaden med alla sakerna. Och morfar som gjorde och gjorde med sladdrig byggkeps och blåbyxor. Mormor som bakade och kokte och tog vara på. Vinteräpplena som morfar lindade i papper och la i trälådor, Sen hästtäcken runt lådorna så hade vi äpplen ända fram till våren. Cox Orange och Ingrid Marie.

De ville nog vara moderna, på något sätt. Följa med. Men det fanns ändå en känsla. Som Klas pappa säger: ”Det är nåt som inte är som det ska. Vad är det som händer i världen?” Och världen kom in genom TV:n. Och morfar tyckte att det var svårt, tror jag. Det var inte hans värld. Den skulle aldrig mer bli som den hade varit.

En kväll cyklar de till sjön, Klas och Veronika. Ett märkligt uråldrigt ljud färdas över sjön. Dimma far över ytan trots att vinden är stilla. Klas börjar nästan tro att far har rätt. Att onda tider väntar. Sen ser han henne. En rördrom. Ovanlig i Sverige. Har ett tutande läte, ungefär som när man blåser över mynningen på en tomflaska. När den känner sig hotad ställer den sig orörlig med indragen hals och näbben riktad rakt upp. Ser ut som en brunspräcklig påle.

Upprymda cyklar de hem.

Det är något som inte är som det ska

När jag har följt huvudpersonen Klas en bit in i Korparna kommer jag att tänka på Oskar i Låt den rätte komma in. Två oroliga och strykrädda pojkar i tidiga tonåren. Båda i omöjliga situationer. Oskar är svårt mobbad och drömmer om att mörda sina plågoandar. En dröm som på sätt och vis går i uppfyllelse, även om det sker på ett sätt som Oskar aldrig hade kunnat fantisera fram.

Klas pappa tror att korparna ska komma och ta hans kalvar. Hacka ur deras ögon och dra tarmarna ur deras magar. En gång var han pojken med läshuvudet, pojken som kunde räkna vilket tal som helst i huvudet och som läste allt han kom över. Nu är han en böjd och hostande lantbrukare med grå hårtofsar i öronen, besatt av skadedjuren som tar hans grödor och av vädret som också tar hans grödor. ”Det är något som inte är som det ska” säger han. Knackar på barometern. ”Det är något som inte är som det ska.” Och runt gården kliver slagrutemannen omkring. I hagen smyger grannens Johnny och tvingar sig på korna när ingen utom Klas ser.

Klas ligger i sitt rum och försöker låta bli att titta på kvisthålet som ser ut som ett svart gapande öga i taket. ”Det är som det ska” säger han till sig själv. ”Allt är som det ska” Som en motvikt.

En dag kommer Veronika till byn. Hon är alldeles självklar och Klas blir betagen. Samtidigt flyttar far ner i källaren eftersom han har fått för sig att pannan måste eldas natten igenom. Klas hjälper sin mamma att bära ner en bäddsoffa. Fast far är inte i källaren om nätterna, han är i skrothögarna på gården och finfördelar gamla maskiner och annat skrot. För det måste göras. Måste bli klart. Och på likboden vid kyrkan har någon skrivit ett Klas far är på väg till dårhuset.

Två olika böcker om två små pojkar som ingen riktigt kan se. Ingen utom Klas’ Veronika och Oskars Eli. Vampyren. Flickor som verkar vara vägen ut. Räddningen.