I baksidestexten på Dödgrävarens dotter läser jag att Joyce Carol Oates tillägnar romanen till sin farmor och att berättelsen delvis bygger på farmoderns levnadsöde. Det är en storlagen historia, full av övergrepp, utsatthet och lögner, och den har tagit mig åtskilliga månader att läsa. Efter delen som beskriver Rebeccas dysfunktionella familj med två stukade och förkrymta föräldrar var jag tvungen att ta en paus. Som genom ett under överlevde flickan den blodiga tragedin som slog sönder familjen och jag var tvungen att vila. Sen var det dags för en ny paus när Rebecca äntligen lyckats rädda sig själv och sin lille son från den våldsamma, svartsjuka och kriminella man hon valt till sin livskamrat. Blåslagna och blodiga flydde mor och son genom natten och ut på en resa som skulle vara länge innan de till slut hittade någon slags trygghet.
Resten av sitt liv ägnade Rebecca åt att ge sin son något bättre. En framtid. Ett liv. Ett bra liv, i trygghet. När jag lämnar Rebecca och vänder sista bladet är hon någonstans i 60-årsåldern och svårt sjuk. I breven hon skriver lyser ensamheten genom varje ord men hon tröstar sig med sonens framgångar och hans familj. Hon skriver att hon är nöjd och tacksam över sitt liv. Jag tror henne inte en sekund.
Man kan se eller blunda
Den som får som sin uppgift att bryta osunda familjemönster har ett stort och tungt ansvar som ofta tar en stor del av livet i anspråk. Naturligtvis vill alla föräldrar det bästa för sina barn. Men den som behandlats illa under en stor del av sin barndom har egentligen bara två vägar att välja på om de själva får barn: blunda eller se.
Den som väljer att blunda för sin familjs övergrepp får ägna en stor del av sin kraft åt att hålla sina ögon stängda. Risken är därför stor att de behandlar sina egna barn på ungefär samma sätt om de själva blev behandlade och på det viset ärvs övergrepp och kränkningar vidare från generation till generation.
Den som tvärtom väljer att se tar på sig en gigantisk uppgift. Det handlar om att minnas och se, känna efter och sörja, för att sedan försöka behandla sina egna barn precis tvärtom mot hur man själv blev behandlad. Det är en livsuppgift som kräver en ständig vaksamhet eftersom man aldrig kan göra någonting på rutin. Allt måste skärskådas, vändas på och bedömas. Man har inget facit, inget mönster, ingen att fråga.
Vad är ett bortkastat liv?
Jag funderade länge på varför jag blev så arg av Oates roman. Troligen beror det på känslan av att Rebeccas liv är bortkastat. Men det beror förstås på hur man ser på det. Om man anser att ett självuppoffrande liv är eftersträvansvärt så lyckades Rebecca med bravur. Hon offrade sig för att sonen skulle få ett bättre liv och när hon äntligen hade fört honom i hamn så blev hon svårt sjuk.
Det är naturligvis fantastiskt att onda mönster går att bryta. Att nedåtgående spiraler går att stoppa och att barn går att rädda till ett bättre liv. Men de föräldrar som gör arbetet satsar sina liv. Och det är inget man kan välja och välja bort. Den som en gång har sett kan inte blunda igen. Och den energi som kanske skulle gå till att odla egna talanger, förvalta sitt pund, njuta av livet och älska, går istället åt till att laga något som man inte själv har haft sönder. Utan plattform får det misshandlade barnet växa upp och skapa en värld och en tillit till sina barn med hjälp av ingenting annat än sin egen starka vilja. Det är fruktansvärt tungt.
Jag kommer att bära Rebecca med mig men jag hade önskat henne en annan ålderdom. Någon typ av återbetalning för hennes slit, för allt hon avstod och för allt hon aldrig vågade unna sig. Men både jag och Joyce Carol Oates vet ju att det inte finns någon rättvisa i det här livet.
Miranda läser 