Jo, hon hittade både andligheten och kärleken på sin hisnande resa men jag tyckte bäst om den första delen. Den där hon njuter av god mat i Rom och äntligen lyckas sörja färdigt sina båda män. Maken hon skilt sig ifrån i en hjärtslitande skilsmässa och pojkvännen som hon älskar men inte kan leva med.
När Liz kommer till Rom gör hon det alla livscoacher säger åt oss att göra då och då. Hon bara är. Hon kommer dit med mängder av planer för sin vistelse men det slutar med att hon ägnar dagarna åt två saker. Söka efter de restauranger och caféer som har den godaste maten, glassen och kaffet samt träffa den tio år yngre Giovanni för att byta språk – engelska mot italienska.
Det är något med balansen i boken som jag tycker om. Beskrivningen av den djupa depressionen, den bottenlösa sorgen, timmarna av hopplös gråt på badrumsgolvet sida vid sida med vansinnigt roliga berättelser om självhjälpskurer och vridna tankespöken.
Dessutom lärde jag mig ett amerikanskt uttryck för att visa sitt deltagande i sorg. I’ve been there. Jag har varit där. Sorgen och förlusten som en plats. Ett lysande exempel på de där små pärlorna som kan rymmas i en bok.
Miranda läser 