Jag undrar om Christine Falkenland verkligen har godkänt den här baksidestexten.
Sfinx är en skrämmande roman om avund i dess ondskefullaste och lägsta form. Suggestivt, krypande och på ett skimrande exakt språk utforskar Christine Falkenland här det mänskliga psykets allra solkigaste vrår.
Jag läser det korta stycket gång på gång. Vrider och tänjer på formuleringarna. Försöker hitta en annan mening än den jag ser. Men nej. Jag förstår att den roman jag just läst ska få mig att rysa. Jag ska tänka att Falkenland beskriver förvriden mänsklighet. Det hotfulla. Det som lurar i den maskätna skuggan under de allra taggigaste buskarna i det mest avlägsna hörnet av den soliga trädgården. Baksidestexten vill säga mig att detta är en roman om Det Andra. Det som inte hör ihop med oss.
Men jag vet. Vet att berättelsens första hustru är här. I mig och i alla andra. Missunnsamheten som river. Viljan att det ska göra lika ont i dem som i mig. De som drog vinstlotten.
Den som inte har sett avundens svarta krater inuti sig själva har bara inte tittat efter tillräckligt noga.
För mig blir Sfinx en berättelse om vad vi kan hitta om vi är modiga nog att titta in i de områden av vårt inre där vi måste anstränga ögonen för att se. Det kanske inte är så vackert och kanske inte heller särskilt njutningsfullt. Men det gör livet lite större.
Miranda läser 