Är talang en gåva eller en förbannelse? Den frågan stannar kvar hos mig efter att jag läst Carsten Jensens Sista resan. Carl Rasmussen växer upp i en liten dansk stad hos pappan, skräddarmästaren, och mamman som föder barn efter barn. Redan när Carl är liten upptäcks hans talang av en välbärgad man i staden och han förses med målarmaterial. Han ska bli Konstnär. Och han blir Konstnär. En erkänd Marinmålare. Han Lyckas.
Men hela sitt liv befinner han sig i skarven mellan å ena sidan den färgskala han lärt sig använda under sin utbildning och löftet han en gång gav att aldrig måla något fult och å andra sidan en längtan efter starka färger och starka känslor som väcktes av en rännil koboltblå färg utmed gatan utanför färgarmästarens hus i hans barndoms stad. Som ung man stänger han av sina egna starka känslor när hans älskade Henrietta dör och han gifter sig med hennes syster av omsorg om familjen som hon lämnar efter sig. I sin målargärning håller han sig till den milda och lite dova färgskala som förväntas av en marinmålare och när Carl en dag träffar en fransk konstnär som målar ögon i koboltblått så skrämmer det nästan livet ur Carl Rasmussen.
Hans sista resa går till Grönland. De var också dit han reste som ung lovande konstnär och det var efter den resan han fick sitt genombrott. Nu vill han hitta det han kanske såg då men inte vågade se. Det vilda. Det okontrollerbara. Han vill tillbaka till sin ungdoms glöd. Det blir inte så.
Men hur är det då? Är talang en gåva eller en förbannelse? Jag vet inte men jag får en känsla av att Carl Rasmussen många gånger skulle ha önskat att han kunde lämna sin talang därhän och istället ägna sig åt ett stilla liv med sin hustru och deras åtta barn. Samtidigt drivs han av den talang han har att förvalta. Han vill bli allt han kan bli men vet inte hur han ska komma dit.
Frågorna om konstnärsskap som Carsten Jensen ställer i Sista resan lämnar mig ingen ro.
Miranda läser 