Snart är jag måhända framme

Jag lyssnar på böcker när jag tränar, städar, lagar mat, när jag tömmer diskmaskinen och när jag fyller diskmaskinen samt när jag traskar till affären med dramaten och hem igen. För att inte tala om de långa timmarna i tvättstugan. Fylla, tömma, hänga vika, allt går som en dans (nåja) i sällskap med Ester Nilsson, Jamie Morton, författaren Jean, skådespelaren Hasse, studenten Richard och hans märkliga college-vänner och vädermannen Georg Boell.

Utan personligt ansvarUtan personligt ansvar

När jag hade läst Lena Anderssons förra bok skrev jag följande:

Det är inte så roligt att läsa Egenmäktigt förfarande. Man kan till och med drabbas av ett visst missmod. Tänka att det är verkligen ingen idé att nära drömmar om tvåsamhet. Det är dömt att misslyckas. En av de två kommer alltid att ha makten och den andra kommer att vara maktlös, mer eller mindre. Länk till hela inlägget.

Jag följs av en liknande känsla genom hela Anderssons nya bok men jag tycker att berättelsen om Esters relation med den gifte skådespelaren Olof Sten är lite värre än historien med den självförhärligande konstnären Hugo Rask. Den är liksom mer klaustrofobisk. Ester krymper och vrider sin värld för att den ska passa ihop med de enstaka stunder som Olof kan och vill ägna åt henne. Hon vänder och vrider på allt han gör och säger. Väninnekören finns där, sansad och trovärdig, men för Ester finns det alltid en alternativ tolkning av allt som Olof säger och gör. För egen del är jag tveksam till värdet av att ständigt sträva efter tvåsamhet i form av en klassisk kärleksrelation. Lena Anderssons romaner stärker mig i min tveksamhet.

VäckelseVäckelse

Hos Stephen King finns det alltid något oförklarligt runt hörnet. I romanerna jag läste som ung var det monster och spöken. I Kings senare berättelser är människorna lika luggslitna men istället för monster kommer fienden i form av åldrande, misslyckanden, sjukdomar och förlust. Livets ofullkomlighet. Men så finns det människor som inte kan acceptera. Som går över alla gränser. Här heter han Charlie Jacobs och han kommer som ung pastor med fru och barn till det lilla samhället där Jamie Morton bor med sina föräldrar och syskon. Jamie kommer att möta Charlie flera gånger under sitt liv och vid ett tillfälle räddar det troligen Jamies liv. Men den här förmågan som Charlie verkar besitta, är den verkligen ett under och en gåva?

stundande_nattenStundande natten

Carl-Henning Wijkmarks roman om den svårt sjuke Hasse som ligger och dör på en vårdinrättning går att lyssna på som ljudbok men  jag rekommenderar det inte. Efter varannan mening vill jag stoppa och läsa om för att förstå vad det är han menar. Vad sa han? Vad tänkte han? Varför då? Stundande natten är en tänkebok om döden. Den berör den friska omvärldens tafatthet inför dödlig sjukdom, dödshjälp, smärtlinding och droger, olika religioners syn på döden och döendet, besparingarna inom vården, vad odödlighet kan bestå av samt i vilken valör en människas liv kan mätas. Stundande natten behöver läsas som pappersbok med tid för ständiga omläsningar och plats för understrykningar och marginalanteckningar.

DenhemligahistorienDen hemliga historien

Låt mig säga direkt att jag tyckte mycket bättre om Steglitsan än om den här äldre romanen av Donna Tartt. Länk till inlägg om Steglitsan. Den hemliga historien blev Donna Tartts genombrott när den kom ut 1992 men jag är inte så imponerad. Jag läser om Richard och hans fem nyvunna college-vänner och deras vurm för det grekiska språket och för antika ideal med en förhoppning om att jag ska förstå, att det ska bli bättre. Det blir det inte, jag känner inte med någon av karaktärerna och ibland känns de mer som karikatyrer.

Natternas-grasNätternas gräs

Patrick Modiano låter författaren Jean traska runt i Paris och jag följer honom så gärna. Som sällskap har han en svart anteckningsbok som han skrev i när han rörde sig på samma gator för 40 år sedan och älskade den vackra men gåtfulla Dannie. I grunden är Nätternas gräs en slags deckarhistoria där Jean försöker reda ut vad som egentligen hände med Dannie och vem hon var. Men behållningen är de långa vandringarna och Jeans tankar om hur det var och hur det blev. Även den här romanen lämpar sig bättre som pappersbok. Jag behöver läsa den i min egen takt. Det kommer jag att göra.

lundell-ulf-vadermannenVädermannen

Det fanns en tid då jag läste och lyssnade på allt som Ulf Lundell skrev. Det började med romanen Jack och plattan Kär och galen precis i början av 1980-talet och höll i sig fram till romanen Friheten och den underbara plattan Ett vinterland precis vid millennieskiftet. Jag vet inte varför jag tappade intresset men under en lång följd av år bestod mitt Lundell-bruk enbart av låten Låt det snöa vid juletid och större delen av låtarna på Den vassa eggen när livet var jävligt. I höst har Lundell fyllt 65, strax före jul startade han bloggen Badgers Drift som jag hittills följer med förtjusning och jag har läst Vädermannen från 2008.

När jag läste Friheten minns jag att jag blev så trött på missmodet och på de ständiga beskrivningarna av dessa vackra, vackra, åtråvärda, obegripliga kvinnor i huvudpersonen Tom Wassers värld. Själv var jag vid tillfället en gråsliten 35-åring med tre barn i förskoleåldern så jag kände nog att den värld Lundell skrev fram var mer än främmande. När jag läser Vädermannen har jag just fyllt 50 och Georg Boells vilsenhet inför åldrandet och oförmåga att reda ut vad han ska göra med återstoden av sitt liv kommer nära och romanen känns angelägen. Som vanligt finns det kringhistorier. Mysterier som aldrig får någon förklaring, trassel med pengar, vänner och ägodelar, kvinnor som kommer och försvinner. Men behållningen är dagarna i huset och de tankar som tänks. Jag gillar Vädermannen. Mycket.


Här går det undan

Jag måste komma ikapp. Jag lyssnar på böcker i en rasande takt. Här kommer de, i samma rasande takt:

Alla vill bara gå hemAlla vill bara gå hem

En lysande novell som tar slut alldeles för fort. även om jag är övertygad om att den har exakt rätt längd. Daniel Sjölin läser själv sin novell på Storytel och det är en halsbrytande upplevelse. Ett litet citat:

Nu får det fan vara nog. Nu måste man beta av puckeln med mejl och tänka ut rätt blandning av bedövning och belöning. Nu måste man rädda pandorna och demokratin. Nu messar man de hemlösa. Nu mår man riktigt dåligt. Nu bokar man kurs i att finna nuet.

Vad i hela världen håller vi på med och var ska det sluta?

SkymningslandetSkymningslandet

Martina är 22 år och har hamnat utanför. Hon jobbar som timanställd och utbytbar hotellstäderska, hon har just blivit av med sin andrahandslägenhet och i föräldrahemmet har hennes mamma och pappa byggt bort hennes rum. När hon möter en gammal  kompis från skoltiden är hon uppgiven och trött och protesterar inte när kompisen Tessan tar henne med till sitt arbete. Tessan har hittat en ficka i tiden i form av en dement kvinna som lever i förgången tid. Kanske är detta deras lycka, deras framtid? Finns det genvägar? Ligger de enkla lösningarna rakt framför ögonen bara man tittar efter? Skymningslandet är en obehaglig och svart historia om vad hopplöshet gör med människan.

Innan jag somnar

Innan jag somnar

När Christine vaknar har hon ingen aning om var hon är. Hon kliver ur sängen och går in i badrummet. Personen som möter henne i spegeln gör henne skräckslagen. Det är inte hon. Det hon ser är en gammal kvinna. Christine är ju ung. Eller? Historien om Christine är så skickligt berättad att jag stundtals tror att det är jag själv som drabbats av en skada som gör att jag tappar minnet varje kväll och vaknar som en främling för mig själv varje morgon. Jag brukar inte falla för thrillers men den här är riktigt bra.

AugustiresanAugustiresan

Jenny har lyckats. Hon har skött sina kort och gått rätt ledarskapskurser så när jobbet som personalchef på företaget blir ledigt så söker hon och får det. Det blir början på en mardröm. Det här är inte stor litteratur men det är en illamåendeframkallande berättelse om mobbning och om överordnade med stor makt och total koll på effektiva härskartekniker. Jenny får fler och fler arbetsuppgifter som hon förväntas klara av utan hjälp. Svåra saker, som att ansvara för omorganisationer, nedskärningar och besparingar men också planera den stora jubileumsfesten, skriva nya policys för jämlikhet och mångfald, styra upp it-strukturen, ta hand om medarbetare som mår dåligt och kila till apoteket för att hämta medicin till direktören. Jenny arbetar mer och mer. Dagar, kvällar, helger, nätter. Hon slutar äta, slutar sova. Hon äter Novalucol oavbrutet och kräks regelbundet på toaletten. Hennes äktenskap svajar och hon hinner inte med sina vänner. Jenny går mot katastrofen.

Anna Fredriksson har skrivit en roman om baksidan av de framgångssagor vi ständigt matas med. Vad är priset för de lyckade karriärerna? Hur många kräkningar på toaletten och sömnlösa nätter kostar ett steg på framgångsstegen? Är framgången värd priset? Det är värt att fundera på.

Begravningsplatsen i pragBegravningsplatsen i Prag

”Sion vises protokoll” har en central plats i Umberto Eccos roman från 2011. Det är en skrift som utan ett enda sant ord beskriver judarnas plan på att ta över världen. Verket skapades runt år 1900, och Hitler hänvisar till det i ”Mein Kampf”. Romanen handlar helt enkelt om hur det tankemönster blev till som gjorde Förintelsen möjlig. Jan Arland skriver i en recension i DN:

Det är som ett collage av alla de underströmmar som bubblade under de framväxande demokratirörelserna. Det som visar sitt fula tryne är den antihumanistiska, antiempatiska västerländska traditionen, den som klumpar ihop människor i kategorier i stället för att se dem som individer. Och detta fula tryne sitter på den enda påhittade karaktären i hela romanen: en italienare vid namn Simone Simonini. Han blir samlingspunkten för en hel, fruktansvärd tradition.

Jag tänker att vi behöver läsa romaner som Eccos i vår tid. Vi behöver förstå att de krafter som vill att vi ska ifrågasätta  tillhörighet och människovärde har starka och uråldriga rötter.


Grymheter på en vridscen som aldrig stannar

De fattiga i Lodz_storJag har försökt mig på De fattiga i Lódz en gång förut. Då gav jag upp efter ett par kapitel. Kanske var det bara fel tid. Kanske var skulden jag alltid drabbas av när jag konfronteras med vidrigheterna mot judar under andra världskriget just då omöjlig att stå ut med. Men i höst gjorde jag ett nytt försök, kanske framför allt för att jag lyssnade på en intervju med författaren Steve Sem-Sandberg i Lundströms bokradio med anledning av den nya boken De utvalda, även den om Europa och om nazisternas grymheter under andra världskriget. Intervjun gjorde mig nyfiken och jag sa till mig själv: ”Visst får du läsa De utvalda, men först De fattiga i Lódz”.

Några månader efter inmarschen i Polen upprättade tyskarna ett judiskt getto i industristaden Lódz. Ansvaret för den dagliga skötseln lades på representanter för invånarna i gettot, det så kallade juderådet. Till rådets ledare utsåg tyskarna Mordechai Chaim Rumkowski, en fabrikör och barnhemsdirektör i 60-årsåldern. I romanen framställer Rumkowski sig själv som den judiska befolkningens räddning. Han ska se till att de överlever och han ska ta hand om barnen. Det lyckas förstås inte, gång på gång tvingas han medverka till deportationer av olika grupper från gettot. De som får stanna kvar tvingas arbeta tills de stupar och försöka överleva på vattnig soppa gjord på ruttna matrester.

Steve Sem-Sandberg har skrivit en roman som är som en slags vridscen. Jag får följa den ena personen efter den andra, se in i den ena familjen efter den andra. Se vilka som krossas och vilka som reser sig igen. Se hur de försöker gömma sina svaga. Den förut så kreativa och konstnärliga mamman som tappar förståndet i gettot bygger läkarfamiljen in bakom en vägg i lägenheten. Den älskade men sköra storasystern göms av brodern i en jordkällare. Båda hittas. De är svaga och överflödiga. Degenererade. De måste bort.

Sem-Sandberg beskriver en lång rad av vidriga händelser men det finns en scen som jag aldrig kommer att kunna glömma. Vid ett tillfälle är det de sjuka som ska hämtas. De rivs hårdhänt ut från sjukhuset och packas på otäckta vagnar för transport till gud vet vart. Under skratt och glam tar sig de tyska soldaterna upp till BB-avdelningen på en av de övre våningarna där de tar spädbarnen från sina mammor och kastar ut dem genom fönstren. På vagnarna nedanför står andra soldater och försöker spetsa de nyfödda bebisarna på sina bajonetter. De lyckas med en del, de andra slår dovt i vagnarnas botten.

Det är troligen väldigt nyttigt att låta sig bli påmind om vilka grymheter vi människor är kapabla till och vilka sidor hos oss som lockas fram i krig och kaos.


Bara ett vanligt liv

Stoner_storWiliam Stoner är bondson. Enda barnet till ett strävsamt par med en liten gård i Missouri. Vid 19 års ålder beger han sig till universitetet i Missouri för att studera moderna jordbruksmetoder att ta med hem till gården. Han kommer inte hem. Istället byter han ämne, stannar på universitetet och med tiden blir han lärare. Han gifter sig med fel kvinna. Lever ett tillbakadraget och tystlåtet liv. Efter hans död är det få som kommer ihåg honom.

Inga storverk. Inga utmärkelser. Ingen karriär att tala om. Bara ett liv. Ett alldeles vanligt, ofullständigt, sönderfallande liv. Så som de flesta liv ju är, om vi ska vara helt ärliga.

Men den här romanen, den är ett storverk!


Som en mjuk hand på kinden

Sent i september_storDet är växet som intresserar Jujja Wieslander. ”Hur kan det nyfödda, nyss uppväckta ur jorden, vara på samma gång starkt och ömtåligt?” frågar hon sig och fortsätter:

Hur kan det ena fröet bli en rödbeta och det andra en morot? Hur kan ungar som föds med dåliga odds ändå bli starka och glada, och tvärtom? Mitt intresse för växet handlar inte bara om växter utan minst lika mycket om människor, i synnerhet barn.

Jujja Wieslander lever i och betraktar sin trädgård. Det som föds och det som dör. Det som överraskar och det som kommer som på beställning. De överdådiga drömmarna och planerna som blir misslyckanden och tillkortakommande. Men till sist bra ändå. Människorna. De före henne, mormodern, modern och fadern. De som kommer efter. Barnen som nyss var små och lekte i gräset. Barnbarnen. Maken som dog. En ny kärlek. Dagarna går. Efter en årstid kommer en annan, obönhörligt. Innan man hinner förstå att det är vår kommer sommaren och vips så är det höst. Födas, växa, vissna dö.

Jujja Wieslander har en växtpress och ett herbarium men hon vet att hon aldrig kommer att kunna fånga de mängder av växter som finns bara på hennes lilla trädgårdsplätt. Mångfalden är alltför stor. Insikten ger henne någon slags tröst inför sin egen litenhet. Bokens sista rad är som en mjuk hand på kinden.

Allt är i allt. Det blir aldrig färdigt.


Vi får inte välja våra hjärtan

steglitsanSteglitsan är en storslagen roman och ni som har berättelsen framför er är bara att gratulera. Ta er an den när ni har tid ty ni lär inte kunna lägga den ifrån er när ni väl har påbörjat läsningen. Följ den unge Theo Decker, lid med honom i hans sorger, sucka över de omogna val han gör, hoppas att det ska gå bättre vid nästa vägskäl och skänk då och då en tacksamhetens tanke åt det faktum att det var just konsthandlaren Welty som Theo råkade möta i kaoset den där dagen när han förlorade sin mamma i bomben på muséet. För utan mötet med den döende Welty hade Theo aldrig sökt upp den andra halvan av Hobart&Blackwell och utan Hobie och den unga Pippa hade saker och ting kunnat bli ännu värre än de nu blev. Låter det rörigt? Nåja, det kommer att klarna.

I romanens allra sista avsnitt är Theo en vuxen man och han har just varit ute på en resa där dramat kring det konstverk som gett romanen sitt namn får sin upplösning. Steglitsan är målad 1654 av den holländske konstnären Carel Fabritius och det var den målningen som Theos mamma ville se den ödesdigra dagen på muséet. Nu gör den vuxne Theo något slags bokslut och minns vad hans pappa, storspelaren, brukade säga: ”Ibland måste man förlora för att vinna”. Han skärskådar sig själv. Den han var, det som hänt, det han gjort och den han blivit. Och han slår fast:

…vi får inte välja våra egna hjärtan. Vi kan inte tvinga oss att vilja ha det som är bra för oss eller det som är bra för andra. Vi får inte bestämma vilken sorts människa vi är.

Jag läser stycket om och om igen och jag får tårar i ögonen för jag vet att han har rätt. Vi får inte bestämma vilkens sorts människa vi är. Detta komplicerar våra liv något alldeles förfärligt. Theo fortsätter:

Tänk om man råkar ha ett hjärta som inte är tillförlitligt? Tänk om hjärtat av sin egna obegripliga skäl med berått mod och i ett moln av obeskrivlig strålglans leder oss bort från hälsa, hemliv, medborgaransvar och starka sociala band och alla de icke ifrågasatta allmänna dygderna och istället för raka vägen mot ett vackert sönderfall, självdestruktivitet, katastrof?

Ja, tänker jag, hur ska man då hantera alla självhjälpsböckerna och livscoacherna som säger att man ska vara sig själv och följa sitt hjärta? Att livet är underbart? Inte så underbart väl, tänker jag. ”Ett bottenlöst hål av sjukhussängar, kistor och krossade hjärtan” säger Theo i sin avslutningsmonolog och jag är böjd att hålla med. Men även Theo kommer fram till någon slags försoning till slut och där påminner hans tankar om mina: Livet må vara mestadels skräp men man kan ju ändå kliva upp och ta en kopp kaffe.

 


En befriande ilska

the-woman-upstairsClaire Messud inleder romanen The Woman Upstairs med att låta huvudpersonen Nora redogöra för ungefär hur arg hon är. Det är mycket befriande. Vid 42 års ålder har Nora kommit fram till att livet är identiskt med hennes barndoms Lustiga huset, som hon hatade. Bakom varje spegel fanns en ny spegel och bortom varje korridor en ny korridor och det var omöjligt att hitta ut. Hon förklarar:

All you want is that door marked EXIT, the escape to a place where Real Life will be; and you can never find it. No: let me correct that. In recent years, there was a door, there were doors, and I took them and I believed in them, and I believed for a stretch that I’d managed to get into Reality – and God, the bliss and terror of that, the intensity of that: it felt so different – until I suddenly realized I’d been stuck in the Fun House all along. I’d been tricked. The door marked EXIT hadn’t been an exit at all.

Nora skulle bli konstnär. Det stod klart efter att hennes lärare på konstkursen i high school kommenterat hennes version av hemuppgiften ”ett bi inuti en fiol inuti ett päron” med orden ”Det här är ett konstverk.” Men färden dit går väldigt långsamt. Vid dryga 40 är hon omtyckt lärare för tredjeklassarna vid Appleton Elementary. Hon är singel och har inga barn. Hon har en minimal verkstad i ett litet hörn av sin lägenhet men hittar sällan tiden att tillbringa där. Istället har hon följt sin mamma genom en plågsam sjukdomstid och död och nu försöker hon ha tillräcklig kontakt med sin pappa som hon förstår är mycket ensam. Det är den gamla vanliga historien. Hur livet, det där dagliga och jordnära, kommer emellan oss och våra ambitioner, våra drömmar och det vi önskar oss. Men en dag kommer en ny elev till Noras klass. En vacker och exotisk liten pojke som väcker en typ av moderskänslor i Nora som hon inte visste att hon kunde känna. Pojkens mamma visar sig vara en etablerad konstnär men alldeles vilsen i sitt nya land. Nora ser en EXIT-skylt. Nu, äntligen, ska hennes liv börja.

Jag ska inte avslöja vad som händer mellan Nora och familjen Shahid men i slutet av boken är Nora fortfarande kvar i Lustiga huset. Den stora skillnaden är dock att hon nu ser en sann bild av sig själv i speglarna:

No longer young, no longer pretty, no longer loved, or sweet, or lovable, unmasked, writhing on the ground for all to se my utter ingloriousness, there’s no telling what I might do.

I en intervju om romanen i DN tidigare i år säger Claire Messud:

Att vara en duktig flicka innebär bland annat att ingen hyser starka känslor för dig.

Den meningen ska jag aldrig glömma.