Etikettarkiv: bokprat

Jag kom hem med en oläst bok inatt

september-leandoerBoken är September av Kristoffer Leandoer och nu ligger den på mitt sängbord, redo att läsas.

Själv lämnade jag ifrån mig Korparna av Tomas Bannerhed, en av de bästa böcker jag läst under det gångna året. Andra böcker som bytte ägare igår kväll var Varför vara lycklig när du kan vara normal? av Jeanette Winterson, Pojkflickan av Nina Bouraoui, Agaat av Marlene van Niekerk samt Sommaren utan män av Siri Hustvedt.

Upplägget var enkelt: ta med en bok som du gillar och vill ge till någon annan. Sen gjorde vi pizza, drack vin, berättade om och läste lite ur våra utvalda böcker, la dem i en pott och fördelade dem så att alla fick med sig en oläst bok hem. Lysande koncept!

Ett av kvällens många olika samtal handlade om ifall man bör läsa klart böcker man har påbörjat. Det verkar vara en fråga i tiden, bara för någon vecka sedan skrev Magnus Västerbro en text i DN Kultur på exakt detta tema, med rubriken Håller jag på att förvandlas till en dålig läsare?

Jo, Johan Svedjedal som är professor i litteratursociologi tycker nog det. I artikeln säger han:

– Det låter typiskt för en modern och otålig konsumtionskultur, där man hela tiden letar nya impulser, nya intryck. Och det hänger i sin tur ihop med ett slags hyperliberalism. Det är ”jag som individ” som står i centrum för allt. Till och med författaren får maka på sig.

Men den tidigare ständige sekreteraren i Svenska Akademien, Horace Engdal, är av en lite annan uppfattning. Han tror inte att läsaren egentligen har förändrats särskilt mycket genom historien och menar att det alltid har funnits störningsmoment. Om att lämna böcker oavslutade säger han:

– Lika mycket som jag ångrar de gånger då jag efter en felbedömning slutat läsa, ångrar jag de tillfällen då jag mot bättre vetande har tvingat mig att läsa vidare i en bok som inte förtjänade det, förklarar Horace Engdahl. Till slut gör det fysiskt ont, och det kan grundlägga en bitterhet mot bokens författare som sitter kvar i många år.

När jag tänker efter inser jag att också jag har lämnat två böcker oavslutade på ganska kort tid: Hilary Mantels tokhyllade Wolf Hall och Fredrik Backmans Min mormor hälsar och säger förlåt, båda ljudböcker.

I Wolf Hall misslyckas jag ständigt med att hålla reda på de olika personerna, vilket innebär att jag gång på gång fastnar i funderingar om vem det nu var som reste vart och sa vad och medan Angela Kovács läser vidare missar jag handlingen fullständigt. Möjligen ger jag Wolf Hall en ny chans som pappersbok.

Min mormor hälsar och säger förlåt är nog helt enkelt inte en bok för mig. Jag föll handlöst för En man som heter Ove men här retar jag mig på liknelserna, upprepningarna och på Elsa som är så lillgammal och full av wikipediakunskap att hon känns som en karikatyr.

Jag tror att jag bestämmer mig för att det är ok att lämna böcker oavslutade. Hur man än ser på det så är ju antalet timmar som man kan lägga på eget läsande under ett liv begränsat och då tycker jag att man ska få välja alldeles fritt efter eget huvud vad man ska fylla dem med.

Annonser

På sidan tolv var jag fast

Jag läser Den store Gatsby. Tillsammans med Majgull Axelsson, Mons Kallentoft, Marie Lundström och en massa andra människor. Idag gjorde vi paus efter kapitel tre och bokpratade . Ett samtal i radiostudion och ett annat på Facebook.

För min del är jag helt fascinerad av bildspråket i F Scott Fitzgeralds roman om 20-talets New York. Först upplevde jag texten pladdrig med onödigt överlastade bilder men efter sidan 12, där bokens berättare Nick anländer till sin släkting Daisy och förs in i huset av Daisys make Tom, var jag fast:

”Det enda helt orörliga föremålet i rummet var en enorm soffa i vilken två unga kvinnor höll sig svävande som i en luftballong som ligger för ankar. Deras vita klänningar krusade sig och fladdrade som om vinden just fört dem tillbaka efter en kort färd runt huset.”

Och styckets avslutning:

”Vinden dog ut omkring oss i rummet och de två unga kvinnorna seglade långsamt ner till golvet.”

Bilden av Daisy och hennes väninna fröken Baker kommer att följa mig genom hela boken. Den blir liksom själva grundbilden av kvinnorna som kommer att färga allt de gör. Om det är ett medvetet drag av Fitzgerald så är det rasande skickligt.

En annan läsare skrev om lugnet i berättandet, trots de kraftiga spänningar som finns mellan karaktärerna. Det fick mig att tänka på när Tom besöker sin älskarinna och en enda saktmodig mening beskriver situationen för älskarinnans make:

”Javisst, sa Wilson genast och gick mot det lilla kontoret där han omedelbart smälte samman med de grå cementväggarna.”

Som sagt, rasande skickligt. Nästa lördag klockan 8:00 gör vi paus efter kapitel sju och pratar vidare.

Lundströms bokradio 6 oktober 2012 med samtal om Gatsby och en massa annat kul

Lundströms bokradio på Facebook