Som en mjuk hand på kinden

Det är växet som intresserar Jujja Wieslander. ”Hur kan det nyfödda, nyss uppväckta ur jorden, vara på samma gång starkt och ömtåligt?” frågar hon sig och fortsätter:

Hur kan det ena fröet bli en rödbeta och det andra en morot? Hur kan ungar som föds med dåliga odds ändå bli starka och glada, och tvärtom? Mitt intresse för växet handlar inte bara om växter utan minst lika mycket om människor, i synnerhet barn.

Jujja Wieslander lever i och betraktar sin trädgård. Det som föds och det som dör. Det som överraskar och det som kommer som på beställning. De överdådiga drömmarna och planerna som blir misslyckanden och tillkortakommande. Men till sist bra ändå. Människorna. De före henne, mormodern, modern och fadern. De som kommer efter. Barnen som nyss var små och lekte i gräset. Barnbarnen. Maken som dog. En ny kärlek. Dagarna går. Efter en årstid kommer en annan, obönhörligt. Innan man hinner förstå att det är vår kommer sommaren och vips så är det höst. Födas, växa, vissna dö.

Jujja Wieslander har en växtpress och ett herbarium men hon vet att hon aldrig kommer att kunna fånga de mängder av växter som finns bara på hennes lilla trädgårdsplätt. Mångfalden är alltför stor. Insikten ger henne någon slags tröst inför sin egen litenhet. Bokens sista rad är som en mjuk hand på kinden.

Allt är i allt. Det blir aldrig färdigt.

Vi får inte välja våra hjärtan

Steglitsan är en storslagen roman och ni som har berättelsen framför er är bara att gratulera. Ta er an den när ni har tid ty ni lär inte kunna lägga den ifrån er när ni väl har påbörjat läsningen. Följ den unge Theo Decker, lid med honom i hans sorger, sucka över de omogna val han gör, hoppas att det ska gå bättre vid nästa vägskäl och skänk då och då en tacksamhetens tanke åt det faktum att det var just konsthandlaren Welty som Theo råkade möta i kaoset den där dagen när han förlorade sin mamma i bomben på muséet. För utan mötet med den döende Welty hade Theo aldrig sökt upp den andra halvan av Hobart&Blackwell och utan Hobie och den unga Pippa hade saker och ting kunnat bli ännu värre än de nu blev. Låter det rörigt? Nåja, det kommer att klarna.

I romanens allra sista avsnitt är Theo en vuxen man och han har just varit ute på en resa där dramat kring det konstverk som gett romanen sitt namn får sin upplösning. Steglitsan är målad 1654 av den holländske konstnären Carel Fabritius och det var den målningen som Theos mamma ville se den ödesdigra dagen på muséet. Nu gör den vuxne Theo något slags bokslut och minns vad hans pappa, storspelaren, brukade säga: ”Ibland måste man förlora för att vinna”. Han skärskådar sig själv. Den han var, det som hänt, det han gjort och den han blivit. Och han slår fast:

…vi får inte välja våra egna hjärtan. Vi kan inte tvinga oss att vilja ha det som är bra för oss eller det som är bra för andra. Vi får inte bestämma vilken sorts människa vi är.

Jag läser stycket om och om igen och jag får tårar i ögonen för jag vet att han har rätt. Vi får inte bestämma vilkens sorts människa vi är. Detta komplicerar våra liv något alldeles förfärligt. Theo fortsätter:

Tänk om man råkar ha ett hjärta som inte är tillförlitligt? Tänk om hjärtat av sin egna obegripliga skäl med berått mod och i ett moln av obeskrivlig strålglans leder oss bort från hälsa, hemliv, medborgaransvar och starka sociala band och alla de icke ifrågasatta allmänna dygderna och istället för raka vägen mot ett vackert sönderfall, självdestruktivitet, katastrof?

Ja, tänker jag, hur ska man då hantera alla självhjälpsböckerna och livscoacherna som säger att man ska vara sig själv och följa sitt hjärta? Att livet är underbart? Inte så underbart väl, tänker jag. ”Ett bottenlöst hål av sjukhussängar, kistor och krossade hjärtan” säger Theo i sin avslutningsmonolog och jag är böjd att hålla med. Men även Theo kommer fram till någon slags försoning till slut och där påminner hans tankar om mina: Livet må vara mestadels skräp men man kan ju ändå kliva upp och ta en kopp kaffe.

 

Jag vill gå vilse

Det här är en lånebok. Jag vill verkligen inte lämna tillbaka den. Jag vill ha den vid sängen. Jag vill öppna den när jag vaknar mitt i natten och undrar vad jag håller på med.

Jag vill läsa igen och igen om hur världen är blå i ytterkanterna och i djupen och hur detta blå är ljus som har gått förlorat. Den blå färgen som vi aldrig kan färdas till utan som bara finns i avståndet.

Jag vill läsa om sköldpaddsmannen som hade två val: stanna i sängen eller kliva upp och be om hjälp.

Jag vill läsa om en hustru och mor som sitter ensam i kvällningen och inte längre behöver ta hänsyn till någon. Hon kan vara sig själv, för sig själv.

Den engelska titeln på Solnits bok är A Field Guide to Getting Lost. Hon skriver:

Det som man inte alls vet vad det är kan ofta vara just det man behöver hitta och för att hitta det behöver man gå vilse. Det engelska ordet ”lost” kommer från fornnordiskans ”los” som betyder hemförlovning av en armé. Det här ursprunget ger en bild av hur soldater faller ur ledet och far hem, av en vapenvila med hela världen. Det bekymrar mig att många människor aldrig hemförlovar sina arméer, aldrig beger sig bortom det de redan känner till.

Jag vill gå vilse.

Den värld som blev min

Jag läser en norsk bok om självmord och inser att jag saknar de andra invånarna i det nya land jag hamnade i. Jag längtar efter att slippa hålla ryggen rak för att inte oroa min omgivning. Längtar efter att slippa driva mig så obarmhärtigt hårt med en aldrig sinande ström av nya arbetsuppgifter för att inte drunkna i den bottenlösa saknaden.

Längtar efter att få känna som mamman i boken Efter självmordet – vägen vidare. Hon som till slut bestämde sig för att träffa andra efterlevande och efteråt berättade:  

”Det är första gången sedan min dotter dog för tre år sedan som jag har känt mig normal tillsammans med andra människor – så normal som jag tidigare trodde att jag var.”

Det har gått tre år och 235 dagar sedan han som var min människa tog sitt liv. Man kan tycka att det är en lång tid. Att jag borde vara färdig, liksom. Jag kan tycka det själv också. Men nej. Saknaden kommer i vågor. Sköljer över allt. Värre nu än någonsin. Kanske för att jag nu, trots allt, verkar ha lärt mig att simma.

Jag biter mig krampaktigt fast i världen sådan den var innan, för att bevisa att jag är densamma. Att världen är densamma. Men det är ju inte sant. Det blir bara skal.

Med skräcken som drivkraft

Leo Kall Framhärdar länge i sin tro på att han är med och bygger en bättre Välfärdsstat med sin nya sanningsdrog. Trots att han får höra fler och fler berättelser om hur människor i hemlighet drömmer om ett helt annat liv så blir han bara ännu säkrare på sitt uppdrag.

Här samtalar han med sin hustru och beskriver tankarna om att stifta en ny lag som ska göra det möjligt att åtala människor för stadsfientligt sinnelag med hjälp av den nya drogen:

Ur tankar och känslor föds ord och handlingar, hur skulle tankar och känslor då kunna vara den enskildes ensak? Tillhör inte hela medsoldaten Staten? Vem skulle då hans tankar och känslor tillhöra, om inte Staten de också? Hittills har det bara inte varit möjligt att kontrollera dem men nu är alltså medlet funnet.

När skräcken ökar

Användningen av kallocainet ökar fort och plötsligt är allt långt bortom Leo Kalls kontroll. Allt fler testas och befinns skyldiga och antalet angivelser ökar med rekordfart. Leo försöker resonera nyktert om utvecklingen med sin kollega och arbetsledare Rissen:

Angivelserna har ökat oavbrutet under de sista 20 åren, sa Rissen. Jag har det av polischefen själv. Men det behöver inte betyda att brottsligheten har ökat, sa jag. Det kan lika gärna vara lojaliteten som har ökat, känsligheten för var det ruttna finns.

Det betyder att skräcken har ökat, sa Rissen med oväntad energi. Skräcken? Ja, skräcken. Vi har gått mot allt strängare övervakning och den har inte gjort oss säkrare som vi hoppades, utan ängsligare. Med vår skräck växer också vår impuls att slå omkring oss, är det inte så? När ett vilt djur känner sig hotat, och inte ser någon utväg att fly, går det till anfall. Då skräcken smyger sig över oss, finns det inget annat att göra än att hugga först. Det är svårt när vi inte ens vet vartåt vi ska hugga, men bättre förekomma än förekommas. Lyder inte den gamla regeln så: hugger man tillräckligt tätt och tillräckligt skickligt kan man kanske rädda sig.

Leo får en bild av hur alla invånare kommer i rörelse, som myrorna i en stor myrstack, och kravlar på varandra för att vara den som anger först. Arbetskamrater anger varandra, hustrur sina män och män sina hustru. Och han börjar förstå vad det var för monster han har skapat.

Skräck är en märklig företeelse. Vem vill erkänna att man är rädd? Arg, kränkt, upprörd, till och med ledsen går bra. Men rädd? Nej. Ändå är vi väl det mest hela tiden? Rädda för att bli sjuka, skadade, nedvärderade, bortvalda, sårade. Rädda för att förlora och tappa ansiktet. Rädda för att avslöjas. Rädda för att skäras av från det viktigaste. Rädda för att dö.

Inte så att vi går och tänker på det varje minut. Då skulle tillvaron bli outhärdlig. Men en mäktig drivkraft. Karin Boyes Kallocain är en träffsäker beskrivning av ett samhälle där skräcken är satt i system. Vi vet att det har skett och att det sker. Men även i ett på ytan fritt samhälle, som vårt, är skräcken en betydande medspelare. Vad är det till exempel som får människor att slå så förtvivlat hårt och vilt omkring sig i det offentliga  samtalet?

Mina tidigare inlägg om Kallocain

I svart polo och basker

Min bror säger att det är existentialismens dag idag. Jag är inte säker på att han har rätt eftersom jag inte hittar någon uppgift om denna dag någon annanstans men för säkerhets skull klär jag mig i svart polo, basker, mörk byxa och kavaj och gräver ner mig i existentialismens rötter hos Kierkegaard.

Søren Kierkegaards far var en religiös melankoliker och så var även den unge Kierkegaard. I hemmet var det kristna syndabegreppet ständigt närvarande och han hade perioder då han var övertygad om att hans, broderns och faderns tungsinne, samt fem syskons förtidiga död var ett Guds straff.

Det enda av Kierkegaards verk jag har läst är Begreppet Ångest och den har varit otroligt viktigt för att jag ska stå ut med mina egna ångestperioder. Kierkegaard menar nämligen att ångest inte bara en manifestation av en sjuk och neurotisk själ, även om den ibland kan vara också det. Ångesten är framför allt ett uttryck för människans känsla av att inte vara sann och i fas med sig själv.

Men när jag idag läser om Kierkegaards livsfaser så inser jag att jag har missat en del och att det finns mer klokhet att hämta som har relevans för oss idag. Se bara här på hans indelning i olika livsfaser som den så kallade ”dussinmänniskan” kan gå vidare till:

Dussinmänniskan lever osjälvständigt och utan att reflektera nämnvärt över sin roll i tillvaron. Hon lever som de flesta andra utan egna ställningstaganden och blir i stället styrd. Denna slags livsföring kan ibland leda till olust och en känsla av tristess, något som ibland leder till att dussinmänniskan kan gå vidare till ett nytt stadium.

Den estiska livsfasen innefattar njutningar, äventyr och andra sensationer som får människan att leva i nuet. Ur detta febriga liv av starka utlevelser uppstår till slut en baksmälla som orsakar ångest och förtvivlan. Då kan ett utvecklingsskede uppstå som leder till nästa livsfas.

I den etiska fasen skapas livsprojekt och människan får nya roller som medborgare, förälder och som professionell i sitt yrke. Människan tar ett steg bort från sig själv och blir viktig för andra människor. Livet får en mening. Men även det etiska stadiet med sina livsprojekt kan upplevas som ytligt och utan djupare mening.

Den religiösa fasen är det enda som kan tillfredsställa människans existentiella behov, menar Kierkegaard. Vi behöver en tro och något att underkasta sig och leva för. Något annat och större än den egna otillräckliga tillvaron.

Samma frågor nu som då

Varje gång jag läser äldre tänkare vars verk har överlevt tidens gång så slås jag av hur lätt de låter sig översättas till min tid. Kanske handlar det om att genom hela mänsklighetens historia så är det hela tiden samma frågor vi har brottats med. Och vi har fortfarande inte löst dem.

Som jag ser det är Kierkegaards beskrivning av livsfaserna klockren. Vissa människor trasslar sig igenom den ena fasen efter den andra och någonstans i medelåldern står de där, som en respekterad yrkesperson, familjemedlem och samhällsmedborgare, och frågar sig: Var detta allt?

Andra fortsätter att vara en dussinmänniska hela livet, utan några behov alls av att ifrågasätta eller resonera. De gör som de alltid har gjort och som deras föräldrar gjorde före dem. Det händer att jag avundas dem.

Ytterligare andra fastnar i  jakten på njutningar, äventyr och sensationer. Adrenalinjunkies som aldrig kan sitta still mer än två minuter på varje ställe. Ständigt nya kärlekshistorier, resor, fallskärmshopp, droger, bilar.

För en grupp är livsprojekten nog för att skapa bestående mening i livet. De bygger. Hus, verandor, grillplatser och positioner. De har ett litet rike och de älskar det. Jag avundas dem också.

Själv hör till den sorten som enligt Kierkegaard skulle behöva en tro  och något att underkasta mig och leva för. Jag har prövat kyrkan. Det var ingenting för mig. Jag lockas varken av kristen tro, buddism eller new age. Jag har även prövat karriär. Det funkar inte heller. Jag blir bara trött. Och i radhusvärlden blev jag folkskygg.

Så jag antar att jag får leta vidare. Enligt Kierkegaard är jag i alla fall på rätt väg. Det är inte fel på mig när jag inte kan nöja mig med livsprojekt såsom jobb, familj, hem trädgård och katt. Jag är på väg till en ny livsfas, jag har bara inte hittat vägen ännu.

 

Källor:

Om Sören Kirkegaard på filosofer.se

Om Sören Kierkegaard på Wikipedia

 

 

 

 

Den som ingen vill vara

Hon återkommer till det gång på gång.

På sidan 266 när hon har panik över att varje gång hon äntligen lyckas somna och få lite vila från det fasansfulla så dyker det upp någon på hennes trapp. Någon som välmenande kräver hennes uppmärksamhet och ropar Joyce? Joyce? Hon skriver:

Ljudet av mitt namn låter hemskt. Vid sådana tillfällen. För att vara Joyce är verkligen att vara Den som ingen annan skulle vilja vara

På sidan 303 har hon rest till Florida, inbjuden som föreläsare av det allmänna biblioteket i Sanibel Island.  När hon talar till invånarna, gör det som hon själv kallar för en perfekt imitation av sitt författarjag, kommer hon på sig själv med att leta i rummet efter någon som inte är där, och hon undrar om hon ska tillbringa resten av sitt liv med att söka efter någon som inte är där. Hon skriver:

Det känns som om jag saknar någonting påtagligt – en arm, ett ben. Eller som om delar av mitt ansikte har smetats ut och förvridits som i en mardrömslik målning av Francis Bacon. Och tanken dyker upp som den grymmaste och mest kortfattade förutsägelse i en kinesisk lyckokaka – Inte en enda människa i det här rummet skulle vilja byta plats med dig: änka.

Denna känsla av att vara där ingen vill vara. Att vara den som ingen vill vara. Det är så fruktansvärt smärtsamt och Joyce Carol Oates uttrycker det så väl. Inte för att hon beskriver det med särskilt välvalda ord utan genom att känslan går som en röd tråd genom hela boken. Hon befinner sig där ingen vill vara och även de mest välmenande vänner utsöndrar något som inte går att ta miste på. En tacksamhet över att det är hon och inte de som drabbats.

Ingen som inte har varit där kan förstå vad det innebär.

 

Kan Proust förändra mitt liv?

Det var Marcel Proust som skrev den gigantiskt långa romansviten På spaning efter den tid som flytt. I band 7 skriver han:

…varje läsare, när han läser, är sin egen läsare. Författarens verk är bara ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att hjälpa honom att urskilja det som han utan denna bok kanske inte skulle ha sett hos sig själv. Att läsaren hos sig själv känner igen det som boken utsäger är beviset för att boken är sann.

Ja, just det. Jag läser för att förstå mig själv. Jag har dock inte läst På spaning efter den tid som flytt. Men det har Alain de Botton och i boken Låt Proust förändra ditt liv berättar han både om författaren och om romansviten. I kapitel med namn som Konsten att älska och leva i nuet, Konsten att leva självständigt, Konsten att lida med framgång samt, inte minst, Konsten att lägga ifrån sig böcker delar han med sig av det han själv hittat i Prousts romansvit och i studiet av författarens liv. Som läsare får jag också veta sådant som att verkets längsta mening finns i den femte delen och den:

…skulle bli nära fyra meter lång och räcka sjutton varv runt en vinflaska om den ställdes upp i en enda rak linje och gavs standardtypsnitt.

Alain de Botton berättar också om vad han menar kunde vara en proustiansk slogan: n’allez pas trop vite. Ha inte för bråttom. Därför att den som inte har för bråttom ger världen en chans att bli intressant. Med Prousts ögon och långsamhet kan den troftigaste tidningsnotis visa sig innehålla en hel bukett av berättelser.

Nå, egentligen är Alain de Bottons bok en uppslagsbok mer än något annat. När jag till exempel blir dumpad av den jag trodde var mitt livs kärlek så kan jag gå till kapitlet Konsten att lida med framgång och ta reda på hur jag nu kan dra nytta av smärtan och kanske lära mig något av eländet. Sedan, när jag hämtat mig och är reda för nästa omgång, kan jag ju, som förberedelse, läsa Konsten att bli lycklig i kärlek så går det kanske något bättre nästa gång. Och om inte så har jag i alla fall haft några givande lässtunder.

Får en döende människa vara otrevlig?

Lyssnar på Kropp & Själ i P1 och blir sugen på att läsa Lionel Shriver’s Priset man betalar. Romanen beskrivs som ett osande angrepp på det amerikanska sjukvårdssystemet.

Kropp & Själs redaktion tycker dock att beskrivningen av en svartsynt, missnöjd och ganska otrevlig cancerpatient är bokens styrka. Jag tänker på Barbara Ehrenreich’s Smile or Die som ifrågasätter hela den ”tänk positivt så går det dig väl”-hysterin som bland annat möter den som drabbas av cancer och blir väldigt sugen på att läsa Shrivers bok.

Själv tycker jag att det verkar rimligt att den som drabbas av en livshotande sjukdom blir förbannad. Arg på sjukdomen och arg på alla som inte är sjuka. Arg på orättvisan. Ifall omvärlden då förväntar sig att den döende människan i dödens närhet ska förvandlas till en livsvis, fridsam, förlåtande människa så krockar det förstås.

 

Kampen för tilliten

De första veckorna efter att en av de viktigaste personerna i mitt liv hade begått självmord hade jag en euforisk känsla av att vara osårbar. Jag antar att det handlar om någon slags kemisk försvarsmekanism. Kroppens inbyggda sätt att vid en traumatisk chock stärka psyket för att hindra en total mental undergång. Jag bars av en total tillit och tänkte att nu när det värsta hade hänt fanns det ingenting mer i världen att vara rädd för.

Utmaningen

Så fel jag hade. Nu har det gått nästan två år. Jag har accepterat att han är borta och jag saknar honom bara ibland, när jag ser eller hör saker som påminner om honom. Man skulle nog kunna säga att jag har bearbetat sorgen och gått vidare. Men det jag inte lyckats återerövra är min tillit till livet, till världen och tillvaron. Det jag trodde att jag hade fått gratis under de där första veckorna, osårbarheten, blev i själva verket den allra svåraste utmaningen. Jag har varit med om att tillvaron har rasat en gång. Vad är det som säger att den inte kommer att göra det igen? Det finns inga garantier och jag måste lära mig att leva med det. Leva med förhoppningen att det hemska inte kommer att hända och med tilliten att om det hemska ändå händer så kommer jag att ha den styrka jag behöver.

Melankoli

Under våren har jag läste Melankoliska rum av Karin Johannisson. I inledningskapitlet skriver hon:

Melankolin kan vara självmord-svart, depressions-grå, tomhets-vit eller stämnings-blå. Den kan visa sig som ångest, leda, längtan, trötthet, tomhet, rastlöshet eller njutningstvång. Men ett bestämt tema finns alltid där: brist eller förlust.

De senaste två åren i mitt liv har varit en emotionell berg-och-dalbana som har påverkat både min kropp och mitt psyke. Som en drunknande har jag hållit mig fast i övertygelsen om att medvetandet inte kan visa sig eller ta form på något annat sätt än genom kroppen. Den som har ont i själen får också ofta ont i kroppen och det gäller särskilt oss som inte lyckats lära oss att reglera känslor på ett bra sätt. I mitt fall blev det ryggen och jag har plågats av återkommande kraftiga ryggskott sedan dagen efter begravningen i september 2009. Såhär beskriver Johannisson den hypokondriska undertypen till melankolikern:

Det är en ångest instängd i kroppen. Dagen kan falla sönder i smärtattacker, spasmer och krälande förnimmelser och natten i skräckfyllt vakendrömmande. I den mörkaste melankolin finns inget ljus, bara en avgrund som väntar själen och kroppen.

Känslokaos

Johannisson resonerar kring om melankolin kanske är den urform av psykiskt lidande som döljer sig bakom många av de mentala tillstånd som ställt till det för människor genom de senaste århundradena. Vid förra sekelskiftet härjade något som helt enkelt kallades för nervositet och som analyserades på följande sätt av läkaren Willy Hellpack: Stadens skyndande och jäktande utgör ett kroniskt stresspåslag. Kroppen måste infogas i kollektiva rytmer som inte sammanfaller med de egna. Lustcentra överstimuleras av det växande utbudet av gallerior, restauranger och andra nöjen. Behov ersätts av begär och åtrå att erhålla mer av livet goda än man kan förtära. Driften att ständigt synas, tala och verka och en självkänsla byggd enbart på synlighet och prestation. Alltså:

Pressad över sin egen gräns hotas individen av kollaps. Hon bryter samman i plågsam lukt-, ljud- och ljuskänslighet, yrsel, sömnlöshet och tom kraftlöshet. Känslokaos. Gråt väller ur henne.

Det är beskrivningar av det tidiga 1900-talets epidemi av ångest och självförbränning men påminner ju väldigt mycket om nutidens utbrändhet och utmattningstillstånd.

Lite senare, samband med 1900-talets välfärdsbygge, förpassades melankolin och nervositeten in i skuggan. Överansträngning och nervkollaps hamnade i en  lågstatuszon, långt utanför det normala. ”Det svenska folkhemmet vill ha muntra stämningar”, skriver Johannisson och det dröjde ända fram till nästa sekelskifte innan utbrändheten steg fram som en ny identitet, en modern melankoliform som kunde accepteras av sin samtid.

Allt hänger ihop

Så vad har då allt detta med min personliga sorg att göra. Ja, kanske handlar det om Samuel Becketts påstående från pjäsen I väntan på Godot, att Världens tårar är konstanta. Johannisson lyfter som sagt fram melankolin som det psykiska lidandets urform och kopplar ihop det med brist eller förlust. När någon nära människa dör då sörjer vi och vi har nog oftast en ganska klar bild av vad det är vi sörjer: en älskad människa och den person vi var tillsammans med den människan. Men sorg har också den effekten att den blottar andra delar av vårt psyke och vårt undermedvetna. Andra förluster och andra brister stiger upp till ytan och vi tvingas ta itu med dem samtidigt.

De ångestridna, utmattade, hypokondriska och ensamma personerna som träder fram i Karin Johannissons bok har för mig fungerat som en slags vänner i nöden. Olycksbröder om ni så vill. Hur det än är så lättar det att veta att man inte är ensam.